Fenomenet Greta

I maj 2019 skrev jag ett blogginlägg om barnkorstågen på 1200-talet och Jeanne d’Arc på 1400-talet. Flertalet läsare har, helt korrekt, dragit slutsatsen att texten syftade på Greta Thunberg. Nu, fyra månader senare, har fenomenet Greta utvecklats på ett sätt att det kan vara dags för en kommentar i klartext.

En mänsklig tragedi

Var och en som såg klipp från Gretas tal inför Förenta Nationerna, och som är begåvad med normal inlevelseförmåga, bör ha dragit slutsatsen att det handlar om en ung människa som mår mycket dåligt. Röstläge och ansiktsuttryck skvallrar om risk för ett förestående sammanbrott. Kanske också ordvalet, även om man får förmoda att det har varit i säck innan det kom i påse.

Kritiken bör inte riktas mot Greta själv, däremot mot hennes föräldrar/vårdnadshavare. Kanske också mot andra personer som har en roll när det gäller att värna om hennes välbefinnande. En ung människa som av allt att döma inte är helt stabil psykiskt borde inte ha tillåtits sätta sig i den här situationen. Förhoppningsvis kommer hon ut på andra sidan utan bestående men. Gör hon det inte faller ansvaret tungt på de vuxna som är hennes närmaste.

En cynisk exploatering

Greta kan inte rimligen själv ha orkestrerat sin karriär som världens klimatpolitiska samvete. Jag vet inte vilka människor som exempelvis ligger bakom seglatsen över Atlanten. Jag känner inte heller till deras agenda och bakomliggande intressen. Det som är uppenbart är att det handlar om att underblåsa en radikal klimatalarmism och att det måste finnas både pengar och organisatorisk kompetens i bakgrunden.

I ett öppet samhälle ska det stå var och en fritt att agera för sin uppfattning med hjälp av de resurser som man förfogar över. Men att utnyttja en 16-årig flicka, med ett extremt starkt engagemang men utan egna djupare kunskaper i sakfrågan, kan inte betecknas som annat än en otillbörlig cynism. Det är också djupt ohederligt att de som driver Gretakampanjen inte träder fram och visar sitt ansikte.

En förödande politik

I en debattartikel i SvD den 22/9 skriver professor Björn Lomborg att den ökande polariseringen bidrar till att det blir omöjligt att föra ett sansat samtal om åtgärder. ”Medan somliga felaktigt hävdar att global uppvärmning är ett påhitt finns det långt fler som, lika felaktigt, hävdar att vårt samhälle hotas av en omedelbar klimatkris.”

Trots osäkerheten i faktaunderlaget kan vi ändå bestämma oss för att i första hand vilja begränsa utsläppen av koldioxid. Problemet är bara att Kina ensamt står för större sådana utsläpp än USA och EU tillsammans. På andra plats bland utsläppsnationerna, men långt efter Kina, kommer USA. Vill vi göra något av betydelse när det gäller koldioxidutsläppen måste vi alltså i första hand finna sätt att förmå Kina att ändra sin praxis. Men Kina fanns inte på plats när Greta talade inför FN. Inte heller USA.

Klimatalarmismen har utan tvekan redan påverkat många svenskars beteende. Men om saken handlar om jordens klimat, och inte om svenskars samvete, måste vi inse att svenskars bil- och flygresande eller köttkonsumtion har en effekt som endast kan jämföras med homeopatiska läkemedel. Och att tro att svenskars klimatskam skulle kunna vara ett exempel och ett föredöme för de kinesiska makthavarna är inte annat än en exempellös megalomani.

Fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot eftersom miljoner människor runt om i världen lockas stödja en klimatalarmism som saknar alla förutsättningar att göra något åt det verkliga problemet. På så sätt riskerar kampanjen samtidigt att blockera stöd för åtgärder som skulle kunna få reell effekt.

Tro och vetande

Filosofen m.m. Ingemar Hedenius blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande  (1949). I boken formulerade Den intellektuella moralens maxim att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant.

För 70 år sedan handlade det om gudstro och vetande. Idag utmanas förnuftet av andra trosföreställningar. Klimatalarmismen är bara ett exempel i en bukett av mer eller mindre esoteriska föreställningar som ger känslan företräde framför förnuftet. Man kunde tro att de personer som har fått förtroendet att leda vårt land skulle stå starka i försvaret för vetande och erfarenhet. Dessvärre råder det motsatta förhållandet.

Statsminister Stefan Löfven menar att ”vi kan inte bara lyssna på forskarna, vi måste agera”. ” Greta Thunberg är en oerhörd inspiratör. Hon utstrålar sådan styrka och hon samlar en hel ungdomsgeneration i den här frågan. Det är precis det som behövs.” 

Om man inte enbart ska lyssna på forskarna, dvs. vad vetenskapen faktiskt vet, vad lyssnar man då på? Om det regeringsbildande partiet föredrar tro framför vetande, hur ställer sig då det största oppositionspartiet? Man kunde hoppas att det parti som för några år sedan uppmanade Sverige att öppna sina hjärtan för en okontrollerad folkvandring till vårt land nu skulle ha återgått till en sunt konservativ skepsis. Det finns hittills inga tecken på att så skulle ha skett.

Begreppet evidens är grundläggande för Medborgerlig Samlings politik. Evidens är inte liktydigt med föreställningen att man företräder en absolut sanning. Men det betyder att slutsatser och åtgärder ska bygga på bästa tillgängliga kunskap som har skapats genom vetenskaplig metod. Så är det när det gäller klimatpolitiken och så är det på övriga politikområden. Och därför är Medborgerlig Samling det parti som står i tydligast opposition mot ett regeringsparti som ”inte bara kan lyssna på forskarna”.