SvD:s litteraturredaktör Madelaine Levy skriver i en kulturkrönika den 21 juli att ”hycklande makthavare behöver inte vara de värsta”. Utgångspunkten för hennes betraktelse är drevet i sociala medier mot Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Som bekant handlar historien om att Lindberg anses ha uppmanat till flygskam och därefter – eventuellt utan att skämmas – har åkt på semester med flyg.
Benägenheten till drev, vare sig det handlar om häxeri, sexuella trakasserier eller flygresor, är inte någon av de mer tilltalande egenskaperna hos arten homo sapiens sapiens. Möjligen handlar det om ett genetiskt reaktionsmönster som syftar till att göra sig av med individer som utgör ett hot mot gruppens existens.
Det är lätt att sugas med i upprördheten över personer i gynnad position som inte lever som de lär. Och det är också lätt att bli äcklad av olika slags ”häxjakter” där kollektiva aggressioner lägger en våt filt över varje eftertanke. En svår balansakt. Men det som är intressant i Levys krönika är inte strävan efter balans utan det raffinerade men underförstådda budskapet.
Levy klargör inledningsvis att upphovet till drevet är en artikel i Nyheter Idag. Många läsare torde vara medvetna om att den nättidningen – ”sajten” enligt Levy – i kulturdebatten ofta anklagas för att vara ett språkrör för Sverigedemokraterna och kanske en än mer suspekt opinion. Men för säkerhets skull, om ”guilt-by-association” inte skulle räcka, slår Levy fast att ”det visade sig snabbt att Lindberg egentligen aldrig uppmanat någon till flygskam”. Det är i och för sig en slutsats som det finns delade meningar om, men för Levy är publiceringen ”en höna av en fjäder”.
Så långt framstår krönikan som rimlig. Det fria åsiktsutbytet måste naturligtvis ge utrymme för uppfattningen att ett drev är överdrivet, omotiverat, oproportionerligt. Det tyckte för övrigt många också om #MeToo.
Men sedan blir argumentation mer tveksam. Med hänvisning till en filosofiprofessor Jason Stanley, och hans bok ”Fascismens metoder. Att skilja dem från oss” menar Levy att hycklerianklagelser genom historien har använts, effektivt, för att skapa fascistiska samhällen. ”Det handlar då ofta om att så frön av osäkerhet kring de demokratiska institutionerna.” Krönikan hamnar i slutsatsen att hyckleriet inte ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner för gällande. Och som exempel på en person som behärskar konsten att sänka allmänhetens förväntningar pekar Levy på USA:s president Donald Trump.
Det är skillnad på drev och kritik, även om de är besläktade. Kritik vilar på evidens och argument, och har de tyngd räcker det med en kritiker. Ett drev får sin styrka genom att många säger samma sak, och kräver ingen bevisning. När kulturskribenter i samlad tropp, utan någon djupare analys, fördömer den systemkritiska opinionen som ”brun” är det också en form av drev. Men i motsats till gängse drev är riktningen uppifrån-och-ner.
Demokratin måste ständigt återerövras. Det gör man genom kritik och ifrågasättande, inte genom att okritiskt hylla den etablerade ordningen, vare sig den representeras av ledande företrädare för politiken, för media eller för kulturen. Att genom en försåtlig argumentation ge intrycket att kritik av de ”demokratiska institutionerna” är inkörsporten till fascism, det är om något att göra demokratin en björntjänst.