Kaj Schueler skriver i SvD:s kulturbilaga den 27 januari att han – apropå minnesdagen av förintelsen – känner en tilltagande oro över att vi inte lärt oss den läxa som historien försökt undervisa oss om. ”Vart är vi på väg när hatiskt och främlingsfientligt tal har flyttat in på den etablerade politiska arenan?”
Är det verkligen så? Att det finns kommentatorer på sociala medier som uttrycker sig på ett sätt som inte är comme-il-faut i mer civiliserade rum går inte att förneka. Likaså att det i samma medier finns de som ger uttryck för rasföreställningar eller som skär alla människor med visst geografiskt ursprung över en kam. Men det kan knappast betecknas som den ”etablerade politiska arenan”. Skulle verkligen debatten i Sveriges riksdag, på de rikstäckande dagstidningarnas ledarsidor eller i SVT:s nyhetssändningar ha gett uttryck för hat eller tagit ställning för främlingsfientlighet? Att skapa halmdockor bidrar inte till ökad förståelse för vad som är det verkliga problemet.
Vem är för övrigt ”vi” som inte har lärt sig läxan? Är det Kaj Schueler som ifrågasätter förintelsen. Nej, naturligtvis inte. Man får förmoda att han räknar sig de goda människorna som står fast i sin övertygelse att allt ha förstått, i en omgivning som bättre borde läsa på sin läxa.
Om vi ska lära oss något av historien, exempelvis varför Weimarrepubliken sopades undan av en nationellt socialistisk regim, räcker det inte med att det hade varit bättre om de goda demokraterna hade fortsatt att vara goda demokrater. Det avgörande var att de blev färre, eftersom de hade misslyckats att leverera det som alltmer missnöjda och frustrerade medborgare ville ha. Med alla sina goda ambitioner hade Weimarrepubliken inte lyckats förhindra social oro, tilltagande kriminalitet, skakiga statsfinanser och många människors upplevelse av att deras privatekonomi såg allt mörkare ut.
Det finns goda skäl att dela den oro Kaj Schueler känner när han blickar ut över Europa. Man behöver för övrigt inte lyfta blicken längre än till vårt eget lands gränser. Men oron borde i första hand handla om orsakerna till missnöjet med tingens ordning. Det räcker inte med att förfasa sig över ”de onda” och hur missnöjet kommer till uttryck. I stället måste vi släppa den bekväma övertygelsen om att allt i grunden står väl till i vårt land. Det fanns orsaker till att Hitler fick så starkt stöd i mellankrigstidens Tyskland, på samma sätt som det finns orsaker till att små grupper av nättroll och vitmaktsromantiker nu dyker upp i vårt land. Och att också ”vanliga” människor känner en tilltagande oro för att alltför mycket har gått helt snett.
De som styr vårt land har inte levererat, och det gäller på en rad områden. Det handlar inte bara om en stark befolkningsökning under kort tid genom invandring från utomeuropeiska länder. Men en del av förklaringen är att regeringar dels har förnekat konsekvenserna av ”öppna hjärtan” för det svenska samhällets hållbarhet, dels misslyckats att vidta de åtgärder som krävs för att situationen ska bli hanterlig.
Människors missnöje med den tilltagande kriminaliteten i utanförskapsområden är inte ett uttryck för främlingsfientlighet utan en högst legitim reaktion. Likaså missnöjet med att grupper av unga män som inte respekterar vår sociala kod skapar oro på bibliotek och gör att tjejer inte törs röra sig fritt på gator och torg. Likaså oron för att den kommunala ekonomin har blivit en tickande bomb. Likaså förtvivlan över att polisen inte kan utreda vardagsbrott och att sjukvården och äldrevården går på knäna. Likaså upprördheten över skolans oförmåga att ge barn och ungdomar den utbildning de förtjänar under lugna och ordnade förhållanden.
Kanske hade Weimarrepubliken lyckats bevara Tyskland demokratiskt med en kraftfullare politik som hade tagit människors missnöje på allvar? Ingen vet. Vi har idag möjlighet att lära av historiens läxa. Och den läxan är inte att brännmärka medborgarnas missnöje som orsaken till problemen. Missnöjet är bara symtomet. Lösningen ligger i stället i en bättre politik, som tar problemen på allvar i stället för att fortsätta ”business-as-usual”, och som inte slår sig till ro med att intala sig att man tillhör ”de goda”.