Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen
Arbetslösheten och dess spegelbild sysselsättningen är centrala begrepp i den politiska debatten om nationens hälsotillstånd. Arbetslösheten går ned när sysselsättningen ökar. Men sysselsättningen kan öka av andra orsaker än att fler människor får en reguljär anställning. Som sysselsatta räknas även de som arbetat så lite som en timma under mätveckan och de som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Ett intressantare mått är därför hur många som uppnår egenförsörjning, dvs. har en inkomst som täcker levnadsomkostnaderna utan tillskott av subventioner eller bidrag från skattemedel.
Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger inget besked om nivån på eller utvecklingen av egenförsörjningen. Men redan arbetslöshetstalen ger anledning till missmod. Arbetsförmedlingen kritiseras för att man inte lyckas matcha arbetssökande med lediga jobb. Arbetsmarknadslagstiftningen skapar inlåsningseffekter och motverkar flexibilitet. Vi har hamnat i ett läge med både brist på arbetskraft och arbetslöshet.
Problemet är idag större än bara bristande flexibilitet. Sveriges ekonomi blir alltmer sofistikerad och förutsätter i hög utsträckning att arbetskraftens kompetens motsvarar godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan. Samtidigt saknar ca en tredjedel av dem som söker sin första anställning den kompetensen. Det är delvis ett resultat av en stor invandring från länder där skolan är bristfällig, såväl kvantitativt som kvalitativt. Men även den svenska skolans misslyckanden bär en stor del av skulden.
Sverige behöver bättre möjligheter till egenförsörjning också för dem som inte når upp till den nuvarande arbetsmarknadens kompetenskrav. Tre slag av lösningar har föreslagits av riksdagspartierna: sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. En lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart. Därför utgör inget av förslagen någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området
Lösningen ligger i stället i att ta bort de olika hinder som finns för egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.
Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder, exempelvis administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder, genom att även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för beskattning och avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av bidrag och skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.
I det goda civilsamhället strävar alla att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.