Två slags elitism, och en tredje

Att det i ett samhälle finns en elit accepteras av de flesta, om än med begränsad entusiasm. Fullständigt egalitära samhällen kan möjligen ha funnits i människans förhistoria och i små enklaver som valt att avskärma sig mot resten av världen. Men inte i vår moderna värld, hur högt vi än prisar jämlikhetsidealet.

Däremot kritiserar vi gärna, och med rätta, att dessa eliter uppför sig på ett elitistiskt sätt. I den kritiken ligger att vi uppfattar elitism som något negativt, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation: att använda en utvald ställning till saker som är positiva för flertalet kan också ses som en elitism.

Elitism i den vanliga, negativa bemärkelsen kan dock se olika ut. En variant är att uppfatta flertalet människor som likadana som en själv. En annan att uppfatta flertalet människor som annorlunda än en själv.

Den första varianten kännetecknas av ”tondövhet”, en oförmåga att uppfatta att andra inte sätter värde på samma saker som man själv gör. Typiskt handlar det om att eliter sätter högt värde på frihet eftersom de är i en position att utnyttja den. Däremot är trygghet inte lika viktigt eftersom de redan har den och dessutom har resurser att skapa sin egen trygghet. De har också en global syn på världen, eftersom de kan göra sig gällande i olika miljöer. De är med andra ord ”anywheres”.

Problemet med den första varianten av elitism är att frihet inte är lika viktig för den som har begränsade möjligheter att utnyttja den. Då blir trygghet desto viktigare. För ”somewheres” kan snabba förändringar vara mer ett hot än ett löfte. Utmaningar mer ett problem än en möjlighet. Den elitism som inte ser eller bryr sig om det som är viktigt för många människor, men är oviktigt för dem själva, skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

I den andra varianten av elitism anser man att stora grupper av människor, kanske de flesta, är i grunden annorlunda. Om man själv är bildad, kunnig och verserad utgår man från att de flesta är motsatsen. Då gäller det att anpassa sig till det för att kunna etablera kontakt. Karlfeldts Fridolin ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. I dag handlar det mer om grovt språk, simplistiska argument och vädjan till reptilhjärnan. Det kan handla om en medveten förställning, men lika gärna om en intuitiv anpassning till vad man tror går hem. Den elitism som bygger på en misantropisk syn på flertalets förstånd och civilisationsnivå skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

Finns de två varianterna av elitism i verkligheten eller är de bara teoretiska konstruktioner? För mig är Hillary Clinton och Donald Trump två bra exempel. Men runt världen och historien finns naturligtvis många andra elitister av båda slagen.

För den som vill dra strån till den stack som kan bygga ett bättre samhälle gäller det att hitta en trygg kurs mellan Skylla och Karybdis. Om det är oundvikligt att eliter finns måste det finnas ett bättre sätt än de två varianterna att utöva elitism, och då i positiv bemärkelse. För mig handlar det om att visa respekt. Att respektera att det som är viktigt för mig själv inte är det för alla, att ”one size does not fit all” och att ta människors oro på allvar även om det handlar om oro som jag själv har förmånen att slippa. Det handlar också om respekt för att de flesta människor är ganska goda, kloka och anständiga. Och att därför bemöta dem på ett sätt som hellre överskattar än underskattar dem.

En sådan respektfull elitism skulle gott kunna tjäna som utgångspunkt för en bra politik.