Månad: augusti 2018

Enligt regeringen går Sveriges ekonomi som tåget. Enligt oppositionen är det visserligen sant, men det finns risker för att det inte fortsätter så.

Två nyckeltal som anses visa att allt står väl till är statistiken över arbetslösheten respektive sysselsättningen.

Finansminister Magdalena Andersson menar att situationen är ännu bättre än statistiken utvisar. ”Man ska ha klart för sig att vi nu har EU:s mått på arbetslöshet, men tittar man på det gamla måttet ligger arbetslösheten på cirka 4 procent”, säger hon i Dagens Industri den 25 augusti.

I juli 2018 uppgick den uppmätta arbetslösheten enligt offentlig statistik till 6,0 procent. Säsongsrensat och utjämnat ligger siffran något högre – 6,2 procent. Sysselsättningsgraden var samma månad 70,8 procent.

Siffrorna kan framstå som betryggande för den som oroar sig för Sveriges ekonomi. Men det finns anledning att se närmare på vad de egentligen betyder.

Med Arbetskraftsundersökningarna (AKU) beskriver SCB utvecklingen på arbets­marknaden för Sveriges folkbokförda befolkning i åldern 15–74 år. I befolkningen ingår inte personer som befinner sig i Sverige men som inte har fått uppehållstillstånd. Statistiken, där såväl antal som andel sysselsatta respektive arbetslösa redovisas, står för det officiella arbetslöshetstalet. Den arbetslöshetssiffra som ofta nämns i TV, tidningar och radio kommer från AKU.

I AKU definieras en arbetslös som en person som är utan arbete, kan ta ett arbete och aktivt sökt arbete eller som avvaktar ett arbete som börjar inom 3 månader. En person som är sysselsatt enligt AKU kan inte klassas som arbetslös. Definitionen av ”sysselsatt” ligger alltså till grund för vilka som räknas som arbetslösa – ju fler sysselsatta desto färre arbetslösa.

Det som ytterst avgör ett lands ekonomiska hälsotillstånd är relationen mellan den andel av befolkningen som försörjer sig själva genom osubventionerat arbete och den andel som inte gör det och alltså är beroende av bidrag som ytterst kommer från skattebetalarna. En arbetslöshetssiffra på 6 procent kan ge intryck av att den helt övervägande delen av befolkningen försörjer sig genom eget arbete. Måttet på sysselsättningsgraden, 70 procent, antyder att den andelen i vart fall motsvarar två tredjedelar av befolkningen. Men det är en chimär, och den hänger samman med vilka som ingår i begreppet ”sysselsatt”.

Som sysselsatt räknas i AKU, utöver den som under referensveckan arbetade heltid, följande grupper.

• Den som under referensveckan utförde avlönat eller oavlönat arbete under en timma eller mer.
• Den som under referensveckan inte utförde något arbete men hade en anställning, var medhjälpande hushållsmedlem eller var egenföretagare och var tillfälligt frånvarande.
• Den som deltog i vissa arbetsmarknadspolitiska program.

Vissa grupper räknats inte som en del av arbetskraften. De räknas därmed inte som arbetslösa. De utgör inte heller en bas för beräkning av sysselsättningsgraden. Det gäller bland annat följande.

• Studerande som inte sökt arbete, pensionärer, hemarbetande, värnpliktiga eller långvarigt sjuka.
• Personer som velat och kunnat ta arbete under referensveckan men inte sökt något arbete.

Tolkningen av vem som i statistiken egentligen räknas som sysselsatt respektive arbetslös är som synes inte helt lätt. Det är dock uppenbart att den grupp som räknas som sysselsatta är långt större än dem som försörjer sig själva utan bidrag från budgetmedel. Det räcker exempelvis med att ha arbetat en timma per vecka. Det räcker med att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program som helt eller till stor del finansieras av budgetmedel. Beräkningen av andelen arbetslösa respektive sysselsatta utgår inte från alla som skulle ha kunnat arbeta, personer som valt att inte söka arbete står utanför begreppet ”arbetskraften”. Därtill kommer att de personer som befinner i Sverige utan att ha fått uppehållstillstånd står helt utanför statistiken, vare sig de försörjer sig själva eller är bidragsberoende.

Medborgerlig Samling strävar efter ett samhälle där alla som kan försörjer sig själva utan bidrag från skattebetalarna. Egenförsörjning är i det sammanhanget ett nyckelbegrepp. I förhållande till det begreppet är sysselsättningsandelen en grov överskattning av den andel av befolkningen som försörjer sig själva genom osubventionerat arbete. Av det följer också att arbetslöshetsstatistiken är en grov underskattning av den andel av befolkningen som inte är i egenförsörjning.

För att förstå vilken ekonomisk situation Sverige befinner sig i behöver vi ett helt annat statistiskt underlag än det som AKU erbjuder. Den nuvarande arbetsmarknadsstatistiken framstår därmed som fake news.

 

Den här repliken till fyra Allianspolitikers debattartikel har erbjudits till StockholmDirekt, som dock valt att inte publicera.

Fyra företrädare för Alliansen skriver i en debattartikel i StockholmDirekt den 16/8 att ”Stockholm behöver nytt ledarskap”. Det är sant. Den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus river det som är kärt för oss Stockholmare, står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov.

Men har Alliansen förmågan att bidra med den nödvändiga förnyelsen? I Stadshuset opponerar Alliansen, men i Landstingshuset styr man. Fungerar allt bättre där? Svaret kan ges i tre ord: Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samling erbjuder en ny liberal-konservativ politik, med skarpa förslag för förbättrad trygghet, en fungerande sjukvård, en kunskapsorienterad skola, en stadsplanering som lyssnar på opinionen och en reformering av den vanskötta upphandlingen. Men framför allt erbjuder vi ett nytt ledarskap.

Vi som kandiderar för Medborgerlig Samling till kommun- och landstingsfullmäktige är inte yrkespolitiker. Vi har inte levt i den politiska ankdammen sedan tonåren. Vi driver inte vår politik med bidrag från skattebetalarna, utan genom att satsa vår egen tid och vårt eget engagemang. Och den kunskap och erfarenhet vi vill erbjuda har vi inte förvärvat i fullmäktigeförsamlingar utan ute i samhället, i yrkeslivet.

Stockholm förtjänar inte bara en ny politik utan också nya politiker.

Det här inlägget publiceras samtidigt på MEDbloggen.

Sveriges riksdag är ett viktigt mål för Medborgerlig Samling i det kommande valet. Men nästan lika viktigt är att bjuda motstånd mot den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus. En koalition som river det som är kärt för oss stockholmare, som står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och som driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov. Stockholm förtjänar en ny politik, en politik som kan förverkligas med Medborgerlig Samling i Stadshuset.

I Stockholms läns landsting styr i stället Alliansen. Men också den koalitionen har många synder på sitt samvete – ofta med anknytning till Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samlings politiska linje förenar en liberal ekonomisk politik med en konservativ syn på samhällets institutioner. Partistämmor och riksstyrelse har lagt fast den närmare utformningen i ett idéprogram och ett dussin sakpolitiska program. Stockholmsprogrammet har antagits av Stockholmsdistriktets styrelse och konkretiserar vår politik på de områden som är mest relevanta i Stockholm. Vi vill erbjuda en bred och djupgående förnyelse av Stockholmspolitiken som angriper de problem som mest engagerar stockholmarna.

På samma sätt som i rikspolitiken vill Medborgerlig Samling i Stockholm kraftigt begränsa byråkratin till de områden som utgör en kärnverksamhet för det allmänna. Vi vill vara återhållsamma med snabba förändringar: man bör som bekant inte försöka laga det som inte är trasigt. Den kommunala budgeten kommer från skattebetalarna, och vi vill vara rädda om ”andras pengar”. Det finns utrymme att slopa ekonomiskt stöd till många verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte kommunens. Vi är också skeptiska till ”satsningar” på stora prestigeprojekt med tveksamt värde för invånarna.

Vår politik på ett antal nyckelområden syftar till att vrida rätt det som de flesta menar har gått fel.

Stockholm är fortfarande en vacker stad, tack vare att 1950- och 60-talets rivningsraseri stoppades av folkopinionen innan alltför många omistliga kulturvärden hade gått till spillo. Men dagens politiker verkar inget ha lärt. Medborgerlig Samling står på opinionens sida när det gäller att bevara Blasieholmen och rädda Pålsundsområdet. Vi motsätter oss inte en varsam förnyelse av staden, men den kan ske med mycket större respekt för den befintliga stadsmiljön.

Vi vill stärka tryggheten genom ökat utnyttjande av kommunala ordningsvakter, exempelvis i tunnelbanan och i de så kallade utanförskapsområdena. Vi vill också att de kommunala ordningsreglerna utformas och tillämpas på ett sätt som sätter stopp för störande tiggeri och ockupation av kommunal och privat mark.

Den nuvarande stadshusmajoriteten, med MP som pådrivare, driver en trafikpolitik som på ett orimligt sätt diskriminerar bilismen. Infrastrukturen behöver byggas ut, men på ett sätt som respekterar stockholmarnas behov av olika trafikslag.

Stockholm växer snabbt, både genom inflyttning från andra delar av Sverige och genom invandring. Integrationen av nyanlända måste ges ett tydligt fokus på likabehandling och egenförsörjning. Vi vill att samma villkor ska gälla för alla när det gäller bostadsförsörjning. Bidrag till nyanlända ska utformas så att de stimulerar till egen försörjning och inga bidrag ska ges till dem som vistas här olagligt.

På skolans område vi vill se en blandning av kommunala och privata skolor där det fria skolvalet skyddas. Kommunen bör se till att kriterierna för rekrytering av skolledare utformas med sikt på att återinföra en kunskapsorienterad skola.

Ett av de största problemen på det landstingskommunala området handlar om den vanskötta upphandlingen. Medborgerlig Samling kräver kraftfulla åtgärder för att skapa en kompetent upphandlingsorganisation.

Vänsterpolitik i Stadshuset, Allianspolitik i Landstingshuset, oavsett majoritet har Stockholms stad och län förtjänat en ny politik som tar problemen på allvar och som har skarpa förslag för att ”vrida tiden rätt”. Medborgerlig Samling erbjuder en ny generation politiker, inte yrkespolitiker utan politiker med yrken, med kunskaper och erfarenheter från det Stockholm som ligger utanför den politiska ankdammen.

Den här repliken till Dan Olofssons debattartikel har erbjudits till Dagens industri, som dock valt att inte publicera.

Entreprenören Dan Olofsson skriver i Dagens industri den 6 augusti  om sin frustration över att Alliansen inte har utmanat regeringens ekonomiska politik under den här mandatperioden. Han undrar om SD möjligen kan vara det alternativ som ger hopp om en kursändring i företagsvänlig riktning.

Efter många års ökenvandring i politikens utmarker framstår SD idag som ett i allt väsentligt socialkonservativt parti.SD har därmed flera beröringspunkter med vänsterflygeln inom S, som genom beroendet av MP och V fått stort inflytande över den ekonomiska politiken. Protektionism, statlig interventionism och överreglering är typiska inslag i en sådan politik. Dan Olofsson menar att inget av detta gynnar det svenska näringslivet eller ekonomin i stort. MED håller helt med om det. Däremot drar vi en annan slutsats.

Alliansen är idag en förbrukad politisk kraft. Den finns bara på pappret, som en teoretisk konstruktion. Centerpartiet, men även stora delar av Liberalerna känner idag liten samhörighet med Moderaterna och Kristdemokraterna. I praktisk politik, i omröstningar och förhandlingar i riksdagen, har Centern vid varje avgörande tillfälle ställt sig på Socialdemokratins sida. Budgethanteringen, misstroendeförklaringen i samband med Transportstyrelseskandalen, den särskilda gymnasielagen för afghaner… Listan kan göras väldigt lång. Att tro att Centerpartiet plötsligt efter valet skulle förvandlas till ett ansvarstagande samarbetsvilligt borgerligt parti är inget annat än en from förhoppning. Att Ulf Kristersson skulle lyckas få till en borgerlig politik med det stödet är uteslutet. Omröstningen om skatt på privata sjukvårdsförsäkringar är ett talande exempel.

Sverige behöver åter en näringslivspolitik som lägger den nödvändiga grunden för tillväxt och sysselsättning och MED är det parti som erbjuder ett företagsvänligt program.

Vi vill bland annat

• Sänka kostnaderna för sociala avgifter till 27 procent,
• Avveckla 3:12-reglerna på riktigt,
• I grunden reformera LAS för en flexiblare arbetsmarknad,
• Göra kollektivavtalen frivilliga,
• Lätta företagens administrativa börda, i synnerhet mikroföretagens.

Bland de partier som kandiderar till Sveriges riksdag finns bara ett verkligt alternativ till en vänsterdominerad socialdemokrati, en Allians som inte klarar av att opponera eller ett socialkonservativt parti som ekonomiskt står till vänster om socialdemokraterna. Vi är idag det enda borgerliga partiet.

EU:s kommissionär för humanitärt bistånd och krishantering, Christos Stylianides, besökte den 6 augusti Färila för att få del av erfarenheterna från den senaste tidens omfattande bränder i olika delar av Sverige, som delvis fortfarande pågår.

I EU-kommissionens pressmeddelande lovordar han medlemsstaternas prov på praktisk europeisk solidaritet och tackar samtliga medlemsstater för deras hjälp.

Trots de goda erfarenheterna av det frivilliga mellanstatliga samarbetet är kommissionären inte nöjd. Enligt pressmeddelandet är det ”dags att gemensamt dra lärdom av dessa tragedier och stärka Europas civilskyddsmekanism, så att vi tillsammans kan stå bättre rustade och starkare för att reagera på olika typer av katastrofer på hela kontinenten”.

I uttalanden inför pressen i Färila förklarar Christos Stylianides sina ambitioner mer i detalj.

Systemet är inte tillräckligt, anser han, och hoppas att ett eget EU-brandflyg ska klubbas före årets slut. Han vill också att EU bygger upp ett system med särskilda vattenpumpar, sök- och räddningsinsatser, fältsjukhus och grupper för akutsjukvård som operativt ska kontrolleras av EU-kommissionen. Kostnaden kommer att belasta EU-budgeten. Förslaget innebär också att EU bidrar med ekonomiskt stöd till medlemsländer för att de ska bygga upp sin kapacitet, vilket i sin tur innebär en starkare kontroll och styrning av åtgärderna på nationell nivå..

Dagens händelse är ett skolexempel på två skilda visioner för det europeiska samarbetet, låt oss kalla dem den federativa och den konfederativa. För kommissionären Stylianides ligger lösningen på ett problem, i det här fallet årets omfattande bränder, i att överföra mer makt och resurser till EU:s centrala nivå. EU:s grundläggande princip om subsidiaritet – att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån – är förvisad till högtidstalen. Den praktiska EU-politiken fungerar alltför ofta på det motsatta sättet, och för dem som i sin dagliga gärning utvecklar EU-politiken framstår handlingskraft som liktydigt med centralisering.

En konfederation är en union med bibehållen suveränitet för de ingående parterna. Bekämpandet av de senaste bränderna är ett lyckat exempel på hur länder frivilligt kan erbjuda stöd till varandra, samtidigt som det grundläggande ansvaret för samhällsskyddet och beredskapen är nationellt.

Vi behöver EU, att backa processen vore lika framgångsrikt som att ”unscramble an egg”. Men vi behöver också fråga oss vilket EU vi behöver. Som medlemsland har Sverige ett ansvar för att påverka utvecklingen. Subsidiaritetsprincipen är sund, om den var vägledande skulle EU vara en konfederation och inte en konstruktion som i små steg är i ständig rörelse mot en federation. Stylianides besök i Färila är en liten detalj i en större helhet, men den ger en fingervisning om vad som kan hända och vad vi behöver göra

Det här inlägget har erbjudits till Mitti Stockholm, som valt att inte publicera.

Stockholm är en av världens vackraste städer. Den hotas inte av naturliga förändringar, som det riktiga Venedig. Men vår huvudstad är drabbad på två sätt, och det är inte naturen som ligger bakom hoten, det är människor, och närmare bestämt politiker.

Det första hotet handlar om att riva det som är vackert och som vittnar om vår stads kultur och historia. Almstriden 1971 sågs på sin tid som slutpunkten för 50- och 60-talens ohämmade rivningsraseri. Mannaminnet är kort – vår tids stadshuspolitiker verkar inget ha lärt, kanske för att de inte var med på den tiden.

Rivningarna av Astoriahuset och Slussenkarusellen går inte längre att göra ogjorda. Mark- och miljödomstolen stoppade planen för Nobelhuset på Blasieholmen i maj, men stadshusmajoriteten kommer att överklaga. Omvandlingen av Pålsundsområdet försenas till 2019. Horsstensleden stoppades till slut av regeringen. Planerna för Apples ”flaggskeppsbutik” i Kungsträdgården ligger ute för samråd.

Det andra hotet gäller nya hus. Många hus som numera uppförs avviker dramatiskt från det formspråk och de dimensioner som ger Stockholm sin särskilda profil. Få människor uppfattar de nya husen som vackra, men arkitekterna menar att varje tid måste bygga i sin stil. Föreningen Arkitekturupproret visar på sin hemsida  att den argumentationen är falsk. Det går att bygga nytt utan att det blir pastisch eller eklekticism. Sådant byggande sker på många andra håll i världen, till medborgarnas glädje.

Motståndet kommer från medborgarinitiativ och föreningar. Men politikerna i stadshuset stöder sällan sina väljare i stadbyggnadsfrågor, de utgör i stället hotet.

Folkliga opinionsyttringar är viktiga, men de räcker inte. Vi måste få in fler politiker i kommunfullmäktige som prioriterar en varsam omvandling av Stockholm. Medborgerlig Samling vill stoppa vandaliseringen och förnya så att stadsmiljön förskönas. Vår vackra stad kan utvecklas till att bli än vackrare. Om vi vill.