Debattinlägget har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.
I lagen om offentlig anställning anges att man vid anställning bara ska fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Ordet ”förtjänst” missuppfattas ofta – det betyder i detta sammanhang helt enkelt antalet tjänstår. Det kan framstå som en relikt från en äldre tid, då statens tjänare ofta kunde se fram emot att i tur och ordning bli befordrade.
”Förtjänst” handlar alltså i grunden om den erfarenhet som byggs genom långvarigt arbete i en verksamhet. Nästan lika viktigt som skicklighet är därför erfarenheten – och då inte erfarenhet i största allmänhet eller erfarenhet av lojalt partiarbete – utan erfarenhet från det specifika område och de särskilda frågor som arbetet handlar om.
Principen att låta såväl förtjänst som skicklighet väga tungt vid utnämningen av ämbetsmän syftar till att lägga ledningen av myndigheter i händerna på dem som har gedigen kunskap om och erfarenhet av den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Det kan också kallas tillämpad meritokrati, alltså ett system där kunskaper och meriter är avgörande.
Hur har då de senaste decenniernas regeringar hanterat utnämningsmakten, sin makt att utnämna högre tjänster inom den statliga förvaltningen och domstolsväsendet? Regeringen tillsätter cirka 500 sådana tjänster. Från och med 2007 har öppenheten ökat, många tjänster annonseras nu ut och har en tydlig kravprofil. Trots det sker besluten om tillsättning utan insyn från allmänheten och utan att protokoll sparas.
Kritiken mot hur tillsättningen av ämbetsmän sker har under senare år vuxit, särskilt när det gäller överrepresentationen av generaldirektörer med socialdemokratisk bakgrund. Bland annat har tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius betecknat den svenska ordningen som korrupt och icke förenlig med en fullödig rättsstat.
De steg mot ökad öppenhet vid tillsättningarna som genomfördes av alliansregeringen 2007 har i praktiken inte haft någon betydelse. Lojalt partiarbete trumfar fortfarande sakkunskap och integritet. Att rätta sig efter politiska signaler, istället för det som står i lagar och förordningar, premieras. Att ha varit chef för en myndighet tycks automatiskt vara en merit för att bli chef för en helt annan myndighet.
Den reformering av landets myndigheter som Medborgerlig Samling eftersträvar kräver en ämbetsman som utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften. Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin och måste lämna rum för den professionella ämbetsmannen. Vägen till en sådan förändring går via utnämningsmakten, som bör förändras så att ämbetsmän utnämns utifrån förtjänst och skicklighet, i stället för utifrån politiska meriter.
Det svenska förbudet mot ministerstyre, att ministrar lägger sig i beslut som gäller ett enskilt ärende, har lång tradition, och bör värnas som en av de saker som motverkar otillbörlig politisk påverkan. I kombination med en reformerad utnämningsordning leder det till att ämbetsmännen kan agera mer självständigt. Det kräver i sin tur att möjligheterna att ingripa när det blir fel skärps. De idag begränsade ansvarsbestämmelserna har lett till att det numera är mycket ovanligt att offentliganställda anmäls för tjänstefel.
Flertalet av de senaste årens skandaler och missförhållanden, så som Transportsstyrelsens hantering av it-säkerhet och ledningen av polismyndigheten, har sin grund i en korrupt relation mellan regeringen och ledningen av de statliga myndigheterna. Det kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av ämbetsmän:
- Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
- Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
- Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.
Om landets medborgare, politikernas uppdragsgivare, ska kunna känna fortsatt förtroende för myndigheterna är reformer i denna riktning nödvändiga.
Den dolda styrning som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.