De ekonomiska klyftorna

Den politiska vänstern återkommer gärna till påståendet att den ekonomiska klyftan har ökat under senare tid. Även om det skulle vara så att den inte har ökat menar man ändå att klyftan är för stor. Även om det skulle vara så att den inte är för stor menar man ändå att politiken bör se till att den blir mindre. Implicit ända till dess att det inte längre finns någon klyfta.

Den borgerliga oppositionen har haft svårt att hantera frågan om klyftan. Man erkänner att det finns statistik som kan tyda på en viss ökning, men vill tona ner problemet med hänvisning till att det ändå måste finnas vissa skillnader mellan dem som anstränger sig och dem som inte gör det. Helst verkar Allianspartierna vilja undvika frågan och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Det stora felet som båda sidor gör sig skyldiga till är att inte gå på djupet med vad man egentligen talar om, förmodligen därför att känsla och förnuft pekar i olika riktning. För de flesta som följer sin spontana känsla är existensen av ekonomiska klyftor i samhället förenad med obehag. Människor är lika mycket värda och har rätt att ha det lika bra – i alla fall i stort sett. För de flesta som följer sitt förnuft är föreställningen om ett samhälle med total ekonomisk utjämning, ett utopiskt kommunistiskt samhälle, både orimlig och motbjudande.

Det som opinionsbildningen runt klyftorna oftast missar är att det handlar om två olika saker. Dels inkomstklyftor och dels förmögenhetsklyftor, dvs. den ojämna fördelningen av ägandet av kapital.

Inkomstklyftorna mäts vanligen med den s.k. gini-koefficienten. Värdet ligger mellan 0 och 1, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person får all inkomst i landet. Måttet tar inte hänsyn till omfördelningseffekter genom offentligfinansierad välfärd. Sverige har traditionellt varit ett av de länder som haft lägst gini-koefficient, dvs. jämnast inkomstfördelning. Tog man hänsyn till välfärdseffekten skulle noteringen bli lägre.

Aktuell statistik från SCB visar att Sveriges gini-koefficient har ökat från 0,271 år 2005 till 0,320 år 2016, dvs. en ökning med 18 procent. Under samma period har den reala ekonomiska standarden ökat med 35 procent. Normalt är det så att gini-koefficienten sjunker när samtliga invånare i ett land blir fattigare och stiger när alla blir rikare, vilket är just det som har inträffat i Sverige. En ytterligare förklaring till de ökade inkomstklyftorna är givetvis den stora migrationen till Sverige under särskilt den senare delen av perioden.

Sverige har fortfarande, i en internationell jämförelse, extremt små inkomstklyftor. Den begränsade ökning av gini-koefficienten som statistiken visar har trots det lett till braskande tidningsrubriker och upphetsade politiska uttalanden.

Förmögenhetsklyftorna redovisas inte i någon motsvarande statistik. Olika forskningsrapporter ger skiftande svar, beroende på vad som har undersökts. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om vare sig förmögenhetsfördelningen i Sverige jämfört med andra länder eller om fördelningen har blivit mer eller mindre ojämn över tid.

En del av svenskarnas förmögenhet består av ägande av bostaden. Om priset på den villa man bor i fördubblas innebär det givetvis en förmögenhetsökning. Men det är fortfarande samma villa. En annan del består av aktieägande. När det går bra för Sverige stiger värdet på aktier, och därmed förmögenheten för dem som äger aktier. Det finns knappast skäl att fördela förmögenheterna jämnare genom att förmå alla att bo i villa eller att äga aktier.

De stora förmögenheterna handlar inte om den egna bostaden eller aktiesparande. De finns i stället i ägandet av stora och framgångsrika företag. Frågan är då om den koncentrationen av förmögenheter egentligen är något problem. Var skulle exempelvis IKEA ha varit i dag om företaget hade startat med att alla Sveriges dåvarande 7 miljoner invånare hade ägt en lika stor andel? Att vara entreprenör är inte allom förunnat. Det innebär bland annat ett risktagande – det kan gå bra men man kan också förlora allt. Är det något som bör spridas jämnt på alla? Jag tror inte det. För de flesta människor är det viktigt att företag levererar goda varor och tjänster till låga priser, inte att man själv äger företaget. Förmögenhet handlar om kontroll, inte om konsumtion.

Det finns andra problem med förmögenhetsfördelningen än att alltför mycket ligger i händerna på Krösus Sork och Joakim von Anka. Ägandet av storföretagen är numera i hög grad anonymiserat, genom korsvis ägande mellan företag, genom institutionellt ägande och genom ett starkt utspritt aktieägande. Det har ofta lett till att kontrollen över företagen inte längre ligger hos ägarna utan hos anställda tjänstemän. Den risk att förlora allt som driver ägaren att sköta sitt företag rationellt drabbar inte på samma sätt en anställd företagsledning. Effekterna kan vi se i en rad missförhållanden, som orimligt frikostiga förmåner av olika slag eller strävan till imperiebyggande som saknar ekonomiskt försvar.

Det är tacksamt att måla upp en bild av groteska och snabbt ökande klyftor i samhället. När det gäller inkomster finns inget stöd för att vi skulle ha ett fördelningsproblem – det kan i själva verket vara så att vi har för små klyftor om vi är angelägna om vårt välstånd. Förmögenhetsklyftorna vet vi i verkligheten väldigt lite om, trots Pikettys påståenden om motsatsen. Däremot vet vi att det finns problem med alltför svag ägarkontroll. De ekonomiska klyftorna är ett tacksamt ämne för känslosam polemik, men knappast för seriös analys.