Det händer inte så ofta att jag läser Dagens Nyheter. Någon gång får jag överta tidningen från en god vän; senast handlade det om söndagstidningen den 10 juni. Där läser jag med stigande förvåning en artikel på fem helsidor med rubriken Så blev DN-artikeln om invandringens kostnader ett slagträ i debatten. Nätversionen är endast tillgänglig för prenumeranter.
Det som artikeln handlar om är den s.k. Sandvikenrapporten, som konsultbolaget PWC gjorde på uppdrag av Sandvikens kommun i maj 2014. Rapporten uppmärksammades av DN, som i en notis skrev att ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen.” Rapporten har senare kritiserats från metodsynpunkt, och DN har kritiserats för att okritiskt återge slutsatsen att invandringen är en vinstaffär.
Det kan framstå som märkligt att DN ägnar fem helsidor åt en fyra år gammal rapport, av ifrågasatt kvalitet, och en kortfattad notis i tidningen. Men det som det egentligen handlar om är att DN, både då och idag, anklagas för att låta en politisk agenda få företräde framför kritisk analys och korrekt nyhetsrapportering. Det är en allvarlig sak för landets största dagstidning, och artikelns omfång tyder på att tidningens ledning inte är oberörda av kritiken.
Artikeln är inte helt lätt att följa. Den byter fokus gång på gång, tar upp en tråd och släpper den igen. När jag läst klart är jag inte mycket klokare, men upplever en olustkänsla. En unken eftersmak. Jag försöker bena ut vad den består av.
Guilt by association
Artikeln innehåller uttalanden av flera personer, både i form av direkt intervju, kommentarer via Skype och citat från sociala media. Ossi Carp som för fyra år sedan skrev notisen, redaktionschefen Caspar Opitz och chefredaktör Peter Wolodarski förklarar och lägger till rätta varför man gjorde som man gjorde och hur saken har utvecklats. De citeras som ”sanningsvittnen” utan att deras intresse i saken ifrågasätts.
Annorlunda är det med de personer som är kritiska. Om nationalekonomen Tino Sanandaji heter det att ”han själv aldrig forskat om integrationens kostnader”, trots att hans bok Massutmaning allmänt uppfattas som det kanske tyngsta inlägget hittills i frågan. I stället beskrivs han som ”en av de mest profilerade debattörerna bland dem som vill se en kraftigt minskad invandring”, att han sprider sin kritik genom Facebook- och blogginlägg och att dessa inlägg sprids vidare av ”flera ledande sverigedemokrater och partiets officiella konto på Twitter”.
Bland dem som i artikeln framställs som kritiska mot rapporten och notisen får Sverigedemokraterna stort utrymme. Ett valmöte på Gotland 2014 beskrivs med många detaljer. Vi får veta att Sandvikenrapporten nämns i SD:s valfilm senare samma år. En SD-film från 2017 citeras också, utan koppling till rapporten eller notisen i DN.
En annan kritiker är C-riksdagsmannen Staffan Danielsson. Om honom får vi veta att han ”är 70 år, och inne på vad som ser ut att bli hans sista månader som riksdagsledamot”. Han beskriver sig själv som lojal partimedlem. ”Det sista är hans egen beskrivning. Om det råder det delade meningar.” skriver artikelförfattaren.
Appellerar till känslorna
Intervjuerna med personer som inte ser något större problem med notisen 2014 redovisas i torr och saklig ton. Redovisningen av Sverigedemokraternas möte på Gotland är helt annorlunda och frammanar bilden av något som liknar ett väckelsemöte. ”Heja Jimmie! Heja Jimmie!” inleds beskrivningen. ”– Solen skiner på de goda, ropar en kvinna i publiken och de andra jublar.” Jimmie Åkesson berättar om Sandvikenrapporten: ”En halv miljard kronor, säger partiledaren och visar att han knappt kan hålla sig för skratt.” Han berättar också att Erik Ullenhag hyllat nyheten, vilket leder till att ”några gapskrattar”.
Också intervjun med Staffan Danielsson skiljer ut sig genom fokuseringen på intervjusituationen snarare än budskapet. Vi får veta att den sker i ”hans lilla kontor med utsikt över riksdagshuset” och att ”den som släpps in genom säkerhetsslussen och följer trapporna ned under Mynttorget kan med lite tålamod hitta fram till Staffan Danielssons dörr”. Innan intervjun börjar får journalisten och fotografen en röd bläckpenna med texten ”Jag kryssar Staffan Danielsson 2018”. ”Jag åker och delar ut pennor till alla som vill prata politik. Lite som Gudrun Schymans homepartyn förra valet, säger Staffan Danielsson.”
Ingen faktagranskning
Är det sant att Sandvikenrapporten är behäftad med allvarliga metodfel eller att den har en så snäv inriktning att den inte kan ge underlag för generella slutsatser? Har kritikerna rätt som menar att DN-notisen återger undersökningsresultatet på ett sätt som är gravt missledande? Vi får inget svar i artikeln. Den ägnar sig över huvud taget inte åt det slag av kritisk faktagranskning som många väntar sig av ledande massmedia. I stället ställs en rad påståenden bredvid varandra, som om det inte finns något sådant som en korrekt analys utan bara alternativa berättelser. I slutändan kan läsaren inget annat göra än att värdera de citerade personernas trovärdighet. En nationalekonom som citeras av anonyma twittrare, en partiledare som är persona non grata och en överårig riksdagsledamot som är i onåd hos sitt parti, de väger alla lätt i den värderingen – i varje fall i Dagens Nyheters värld.
Allt tyder på att Dagens Nyheter genom en brett upplagd artikel i ett söndagsnummer vill anlägga moteld mot den växande kritiken mot mainstream media för att svika sitt journalistiska uppdrag. För mig framstår artikeln snarare som ett belägg för att kritiken är motiverad.
Det enda man kan lite på när det gäller DN är att det går inte att lita på vad den tidningen skriver! Detta eftersom dess chefredaktör tydligt har förklarat att man ägnar sig åt agendajournalistik.
Som läsare vill jag istället ha konsekvensneutral journalistik. Bortsett från naturliga undantag såsom ledare och debattinlägg. Jag vill absolut inte att journalisten skall få för sig att dra slutsatser åt mig som läsare. Det är vedervärdigt!
Undrar om det numera finns kvar några papperstidningar överhuvudtaget som driver den konsekvensneutrala linjen? Tar gärna emot förslag på sådana!
Frågan är vad övriga tidningar (alltså inkl DN) tror sig kunna åstadkomma, förutom att påskynda sin egen död? (Jag gillar annars papperstidningar!).
När det gäller Staffan Danielsson tror jag att det är en mycket seriös politiker, som det inte kan vara förtroendeskapande att ifrågasätta. Han skulle kanske till och med kunna platsa i ett parti som Medborgerlig Samling. Närmast en kvalitetsstämpel…