Ämbetsmannen

Det här inlägget har tidigare publicerats i VLT och på MEDbloggen.

Hur kan chefen för en myndighet – Transportstyrelsen – med berått mod bryta mot svensk lag, med resultatet att vårt land drabbats av en av de allvarligaste säkerhetspolitiska skandalerna på mycket lång tid? Hur kan samma chef se det som viktigare att ”höra med departementet” än att själv ta ansvar för vad lagen säger? Vart har den klassiska svenska ämbetsmannen tagit vägen? Den som präglades av integritet och rättrådighet. Men som framför allt hade nått sin position på ”sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” som Lagen om offentlig anställning uttrycker saken.

Ingen ifrågasätter att den enda relevanta grunden för tillsättningen av en myndighetschef är att denne har regeringens förtroende. Det handlar om vad förtroendet grundas på. Om det är följsamhet till Regeringskansliet och positioneringen i en viss politisk krets. Eller professionell kompetens och ämbetsmannadygder.

Axel Oxenstierna har fått äran av att ha skapat den svenska statsförvaltningen. Till skillnad från de flesta andra länder fick ämbetsverken – kollegierna – på Oxenstiernas tid en självständig ställning i förhållande till kungen och styrdes kollegialt av de ledande ämbetsmännen. Ett skäl till denna form av maktdelning var att statsförvaltningen måste fungera även i tider då kungen förde krig utomlands. Ordningen med en självständig statsförvaltning kommer än i dag till uttryck i förbudet mot ministerstyre. Myndigheterna styrs av hela regeringen genom uppdrag, direktiv och regleringsbrev och inte av en enskild minister. Varken regeringen eller någon minister får lägga sig i handläggningen av ett enskilt ärende.

Byråchefen var i gamla tider urtypen för den svenske ämbetsmannen – välbetald och med hög social status. En byråchef var utnämnd av regeringen på livstid och kunde inte sägas upp. Däremot kunde denne avskedas om den allvarligt hade misskött sitt ämbete. Ämbetsmännens anställningstrygghet syftade till att de skulle stå starka mot påtryckningar av olika slag. Utnämningen av ämbetsmän skulle liksom nu ske på saklig grund och inte utifrån det som Axel Oxenstierna betecknade som ”frändskap eller vänskap”.

Axel Oxenstiernas reformer har nu 400 år på nacken. Den motkraft mot kungamakten som ämbetsmännens nya ställning representerade finns inte i dag. Finns andra institutioner som balanserar den verkställande makten? Att rättsväsendet inte har den ställningen i vårt land framgår redan av grundlagarna. Hur är det då med riksdagens ställning? Dessvärre finns många tecken som tyder på att det som gäller i teorin inte är en realitet i praktiken. Riksdagsledamöterna, av vissa kallade knapptryckarkompaniet, fungerar inte som folkmaktens talesman eller som primus motor i den politiska processen. Den rollen har i stället Regeringskansliet och oppositionens partikanslier övertagit.

Vanstyret av betydande delar av den offentliga sektorn är en av de viktigaste frågorna för Medborgerlig Samling. Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras. Men därtill krävs en djupgående förändring av myndighetskulturen. Ett återupprättande av den svenske ämbetsmannen, driven av professionell integritet, rättrådighet och oväld, och som motstår den politiska följsamhetens lockelser, vore en väg att bryta den serie av skandaler runt myndighetschefer som har drabbat vårt land under lång tid.