Fria har vi utan tvekan varit ganska länge, även om den maximala utbredningen av det territorium som en gång betecknades som Sverige sedan dess har naggats betydligt i kanten. Inte minst genom förlusten av den östra rikshalvan 1809. När det gäller medeltiden fanns givetvis perioder då danske kungen styrde och ställde i ”vårt” land, men på den tiden fanns många bygder där man hade delade meningar om vem som var ockupant respektive försvarare.
En knepigare fråga är hur gammalt Sverige är. Om man utgår från vårt nuvarande territorium är det svårt att hävda att vårt land existerade när det var täckt av inlandsis. Knappast heller när det var obefolkat, med undantag från tillfälliga besök av jägare. Den yttersta gränsen för Sveriges existens måste snarare dras vid etableringen av en bofast befolkning för ca 10 000 år sedan. Men den tidens svenskar – mörkhyade och blåögda – hade inte mycket gemensamt med vår nutida befolkning.
Om vi i stället räknar existensen av Sverige från den tid då en tillräckligt stark statsmakt hade förmåga att administrera landet blir det snarare Gustav Vasa som framstår som jordemor. Snilledraget att ansluta sig till Luthers reformation, och med det exproprieringen av katolska kyrkans tillgångar, gav i ett slag Gustav en ekonomisk styrka som ingen av hans föregångare hade förfogat över. Och därmed möjligheten att skapa Sveriges första statsförvaltning av betydelse.
Det innebar dock inte att konungariket Sveriges befolkning i första hand uppfattade sig svenskar, snarare än buskhyttebor eller gutar. Det nationella hade bland annat betydelse i krigen. Men många av dem som försvarade Sverige – eller i Sveriges namn angrep andra länder – var länge av annan nationalitet. Och svenskar gick i sin tur ofta i sold hos främmande länders arméer.
Skapandet av Sverige som en identitet för gemene man var i hög grad något som skedde under 1800-talet. Inrättandet av folkskolan hade en avgörande betydelse. Skolundervisning med samma läroböcker över hela landet, tillsammans med spridningen av tidningar och böcker, gjorde också att vi i Sverige först för halvtannat sekel sedan fick ett enhetligt språk. Läsebok för folkskolan utkom på Norstedts förlag 1868 och blev den första icke-religiösa boken i Sverige som fick allmän spridning. Avdelningen ”Naturskildringar från fäderneslandet” inleddes med Richard Dybecks folkviseliknande dikt Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord, som senare kom att bli Sveriges nationalsång. Även i övrigt hade läseboken en stark tonvikt på att skapa ett nationellt medvetande om vår gemensamma historia, våra naturtillgångar och vår kultur.
Den starkaste symbolen för Sverige är ändå den svenska flaggan. I en bemärkelse är flaggan gammal. De blågula färgerna har använts som svenska färger av ätter och personer med stort inflytande i det medeltida Sverige. År 1275 ingick blått och gult samt tre kronor i Magnus Ladulås kungavapen. Korset är av senare datum. Ett kungligt brev från 1562 anger att flaggan, som främst användes som kungsflagga eller örlogsflagga, ska ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”.
Fram till mitten av 1800-talet användes alltså den svenska flaggan främst som kunglig symbol och på fartyg. Att flagga svenskt var inget som privatpersoner normalt ägnade sig åt. Det fanns naturligtvis undantag; ett är Caspar David Friedrichs tavla Die Lebensstufen från 1835 där två små barn vid en strand lyfter en svensk flagga. Att flaggan är svensk beror på att Friedrich föddes i Greifswald, som då låg i Svenska Pommern, och därmed var svensk medborgare i hela sitt liv.
Den rörelse som förvandlade den svenska flaggan från en symbol för staten till något som representerade det svenska folket var nationalromantiken. Under perioden 1893-1914 hölls vårfester på Skansen i Stockholm som avslutades med en flaggfest den 6 juni. Det flaggades också allmänt i Stockholm dels i samband med den allmänna konst- och industriutställningen 1897, dels vid unionsupplösningen 1905. Det ledde till att allt fler privatpersoner skaffade sig flaggstång och den nya svenska flagga som hade befriats från unionsmärket i övre hörnet, den så kallade sillsallaten.
Under första världskriget fick den svenska flaggan sitt stora folkliga genombrott. Svenska flaggans dag firades för första gången år 1916 i hela landet. Grosshandlaren Johan Petter Åhlén erbjöd sig att skänka 2000 flaggor till alla som ägde en minst 12 meter lång flaggstång. 16000 ansökningar kom in och en insamling gjorde det möjligt att öka antalet utdelade flaggor till 8000. Och därmed blev det i Sverige en angelägenhet för envar att flagga svenskt.
Så hur gammalt är egentligen Sverige? Absolut inte 10 000 år. Och Sverige i våra hjärtan kan i själva verket vara så ungt som bara 100 år. Men vad gör väl det om vi vet vad vi gillar (och ogillar) med vårt land?