Vem älskar en satsning?

Man brukar säga att politiker bara har två saker i sin verktygslåda – regler och pengar.

Att ändra gamla och införa nya regler hör till politikens vardag, särskilt i regeringsställning. Men reglering, omreglering och avreglering hör sällan till det som väcker väljarkårens intresse. Det är ofta tekniskt, svårgenomträngligt och otydligt när det gäller de praktiska konsekvenserna för medborgaren. Särskilt avreglering har numera små chanser att väcka entusiasm.

Annat är det med pengar – det som på politikersvenska kallas satsningar.

Alla partier hoppas få allmänheten att göra vågen genom att utlova djärva satsningar. Socialdemokraterna satsar en halv miljard per år på ambulanssjukvården, Miljöpartiet upp till 200 miljarder på tågen och Vänsterpartiet en halv miljard på förlossningsvården. Allianspartierna vill givetvis inte vara sämre. Moderaterna utlovar en satsning med 6 miljarder på vägnätet, Centerpartiet 600 miljoner på utbildning av specialistsjuksköterskor, Liberalerna 12 miljarder på vården och Kristdemokraterna 6 miljarder på skolan. Och även Sverigedemokraterna faller in i kören och utlovar 11 miljarder till pensionärerna.

Miljoner och miljarder jongleras frikostigt, till väljarnas förmodade förnöjelse. Man kan tycka att vi borde vara tacksamma för alla dessa generösa löften. Men vad är det för pengar som partierna lovar ut? Det kan knappast handla om partikassan. Nej, de pengar som partierna glatt satsar är andras pengar.

Varje satsning är ett mynt med två sidor. Det begriper naturligtvis alla, egentligen, men i euforin kring löftena förefaller det oftast som om man helt har glömt baksidan av myntet. För det finns ju bara två sätt att genomföra en satsning. Antingen tar man bort något som fram till satsningen bedömdes vara mer angeläget. Eller också får skattebetalarna stå för notan. De generösa satsningarna förlorar plötsligt sin glans.

Man kan fråga sig om människor i allmänhet uppfattar retoriken om satsningar på det positiva sätt som partierna uppenbarligen hoppas. Det verkar inte troligt. Ingen vuxen tror ju på jultomten. Nästa fråga blir då hur partierna kan ha fått för sig att så skulle vara fallet. Svaret kanske handlar om att de etablerade partierna genom partistödet och odlingen av politiska broilers har hamnat i en såpbubbla, avskuren från den föreställningsvärld som de flesta av oss lever i.

Vad skulle jag själv önska av partierna, i stället för satsningarna? Framför allt beskrivningar av vad man vill åstadkomma på lång sikt. Vilket Sverige man vill åstadkomma om ett eller ett par decennier. Inte bara punktinsatser i anslutning till nästa val. Och i beskrivningen av en bättre framtid vill jag också veta hur det ska gå till, vilka fördelar jag kan vänta mig, men också vilka uppoffringar som krävs för att nå dit.

De gamla partierna bjuder inte på den saken. Därför engagerar jag mig hellre politiskt i Medborgerlig Samling som erbjuder en seriös agenda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *