Antichambrera hos Charon

Budet om hustruns kusins bortgång utlöser sedvanliga reflexioner om livets förgänglighet. Och hur man bäst förhåller sig till att det liv, som somliga kallar ”en sexuellt överförbar sjukdom med hundraprocentig dödlighet”, har ett bäst-före-datum.

En framgångsrik modell är naturligtvis total förnekelse: Även om det drabbar alla andra så är det inte helt säkert att det gäller mig.

Fungerar inte det så kan man ju, i likhet med hornpelle, på gamla da’r bli religiös. Det är aldrig för sent att ångra sig, heter det, och även den förlorade sonen blev ju välkomnad med den gödda kalven när han återvände till fadershuset.

Själv tilltalas jag mer av det förhållningssätt som Kurt Vonnegut erbjuder.

I flera av Vonneguts böcker förekommer romanfiguren Kilgore Trout, en science fiction-författare med litterära ambitioner men varierande framgång – i en berättelse har han problem med att få en anständig förläggare och får sina alster publicerade som sidutfyllnad i pornografiska magasin. Kilgore Trouts romaner och noveller, som refereras av Vonnegut, handlar bland annat om tralfamadorianerna. De är invånare från planeten Tralfamador som ser ut som en vaskrensare med sugkopp längst ned. Resten av kroppen utgörs av ett böjligt och uppåtriktat skaft som avslutas med en hand och ett grönt öga i handflatan.

Tralfamadorianernas mest utmärkande egenskap är att de kan uppfatta verkligheten i fyra dimensioner, vilket innebär att de har direkt tillgång till det förflutna, det närvarande och framtiden efter behag. Vonnegut/Trout beskriver deras syn på livsresan som att se på en horisontlinje. Där finns berg, dalar och slätter, men inte i en tidsföljd utan allt i ett panorama där man kan fokusera på det avsnitt man önskar. Tralfamadorianerna vet därför att de på en bestämd plats och tidpunkt kommer att utplånas som resultat av ett misslyckat experiment. Reaktionen på den insikten är ”så kan det gå”, ett konstaterande som Vonnegut i eget namn ofta gör i romanen Slakthus 5.

Att Styx befinner sig längst till höger i panoramat borde inte överskugga resten av horisontlinjen. Ett bättre sätt är att som tralfamadorianerna njuta av hela utsikten över dalar, berg och slätter, allt på en gång. Så kan det gå.

 

2 svar på ”Antichambrera hos Charon”

    1. Erik, det kanske förvirrar att jag gör ett mellanspel med en personlig betraktelse, efter att mest ha skrivit politiska texter med ett budskap. Nåväl, att antichambrera innebär att vänta på sin tur utanför rummet. Charon för oss över floden Styx på den sista resan. Många fokuserar på vart vi är på väg, särskilt när man tycker att det blir allt sämre. Det jag ville berätta om är ett annat sätt att se på livet, som jag har hittat i Vonneguts böcker. Och det är naturligtvis helt upp till läsaren om det jag berättar är intressant eller inte. Frågor?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *