Paulina Neuding skriver i tidskriften Kvartal den 1 februari att de ledande mediahusens kampanj för att granska fakta inför valet är problematisk redan på ett principiellt plan. ”Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare” slår hon fast.
Nyheten om det redaktionella samarbetet har basunerats ut av bland annat SVT, SR, SvD och DN som ett nytt initiativ i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Frågan är om inte uppgiften om att det är ett nytt initiativ i sig är en fake news. Satsningen lanserades nämligen av Vinnova redan i oktober 2017. Faktakollen ska enligt uppgift dels undersöka påståenden från politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier. Däremot finns inga tecken på att initiativet tänker uppmärksamma förekomsten av vilseledande information hos initiativtagarna själva.
Så länge det handlar om att granska trollfabriker och andra systematiska aktiviteter för att sprida desinformation finns inget att invända. Sådana aktiviteter är en del av det som kallas psykologisk krigföring och har funnits länge men under senare år blivit alltmer sofistikerade. Även vi i Sverige drabbas av den typen av verksamhet med ursprung i främmande makt, bland annat i syfte att undergräva vår försvarsvilja.
Men det finns andra problem som är relaterade till fake news. Ett handlar om samhällsdebatten på sociala medier där de sakliga argumenten ibland får stå tillbaka för påståenden om att motståndarsidan ljuger och man själv talar sanning, dvs. påståenden om fake news från båda sidor. Saken blir inte bättre av att rena lögner faktiskt förekommer. När det offentliga samtalet mest handlar om vem som ljuger finns inte mycket kvar av den intellektuella nivå som borde karakterisera samhällsdebatten. Men problemet med faktakollen är att vi i dag ser en skyttegrav mellan etablerade och alternativa media, där båda hyser att djupt misstroende mot den andra sidan. Att MSM (mainstream media) upphöjer sig till rollen som objektiv granskare av sin belackare väcker inte förtroende.
Ett annat problem handlar om etablerade medias egen nyhetsförmedling. Paulina Neuding lyfter i sin artikel fram ideologiskt motiverade, systematiska felaktigheter, undanhållande av relevanta sakförhållanden och att medier valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration.
Till det kommer de många fall då uppgifterna inte i sig är lögnaktiga utan att man talar om något annat än det som är relevant. Ett exempel är ingående reportage om hur enskilda personer upplever sin livssituation, exempelvis i samband med migration, i stället för objektiva analyser av skeenden i syfta att hjälpa läsarna/tittarna att bättre förstå vad som händer och varför. Där ligger det största fake news-problemet och jag tror knappast att den aviserade granskningen kommer att ta upp det perspektivet.
Jag tycker Paulina Neuding helt lysande formulerade problemet med att de stora mediabolagen ska stå för faktakoll. Och det du Lennart lägger till om fake-news håller jag också med om. Jag brukar kalla det för ”Mitt livs novell” reportage. För många enskilda berättelser, som inte är insatta i ett sammanhang. Syftet verkar vara att man ska tycka synd om.
Ja, KristinaF, jag tror som du när det gäller syftet. Men i mina dystra stunder tror jag att syftet är än mer beräknande. Nämligen att vi ska stirra oss blinda på detaljen, det enskilda (där det är svårt att värja sig mot den spontana medkänslan) och på så sätt glömma det generella, det övergripande. Att få oss att glömma att det vi egentligen väntar oss av media inte är underhållning utan insiktsfulla analyser av de stora sammanhangen.
Om du har rätt i dina dystra stunder så är ju frågan VARFÖR. Varför vill media, inte ge en analys av de stora sammanhangen?
Jag vill ogärna fastna i konspirationsteorier. Kanske det handlar om dogmen att alltid ha ”den lilla människans perspektiv” som trummas in i journalistutbildningen?