Per Gudmundson skriver i dagens SvD att lastbilschauffören och terroristen Rakhmat Akilov aldrig borde ha varit i Sverige. Det är lätt att hålla med. Samma dag, i SvD Näringsliv, berättas solskenshistorien om Khalid Faqirzadeh som sätter ihop motionscyklar på en fabrik i Vansbro. Frågan är om Faqirzadeh egentligen har större skäl än Akilov att vara här.
Faqirzadeh är något så sällsynt som en asylsökande med fast jobb. I Afghanistan hade han jobbat som bilmekaniker och hans nuvarande chef, Marina Syrén, intygar att han gjorde succé från första början när han kom som praktikant. ”Han är skicklig och jättetrevlig”, säger hon.
För drygt tre år sedan fick Faqirzadeh nog av de ständiga klanstriderna i hembyn. Han begav sig av på en åtta månader lång fotvandring som slutade i Malmö hösten 2015. Med placering på asylboende i Vansbro gick han till kommunen, fick en praktikplats på cykelfabriken som sedan omvandlades till korttidsanställning och senare fast anställning. Han trivs, men längtar till fru och barn i Afghanistan som han ringer till varje kväll.
Att staten inte fullt ut lyckas skydda sina medborgare mot kriminellt våld är inte unikt för Afghanistan, även om situationen där just nu är långt värre än på de flesta andra håll. Men frågan är om det utgör asylskäl. Skulle judar i Malmö, butiksägare i Rinkeby eller ambulanspersonal i Bergsjön vara berättigade till asyl i något annat land? Naturligtvis inte. Och klanstriderna i Faqirzadehs hemby är uppenbarligen inte värre än att han som ansvarstagande familjefar kan låta hustru och barn stanna där.
Det är självfallet bra, ceteris paribus, att Faqirzadeh försörjer sig och sin familj genom riktigt arbete i stället för att – såvitt känt är – belasta statens eller kommunens budget. Men det är inte den saken det handlar om. Faqirzadeh är ett mycket sällsynt undantag bland asylsökande, och skulle han en dag beviljas asyl så vore han fortfarande ett undantag genom att han försörjer sig själv.
Fallet Faqirzadeh är ingen solskenshistoria. Han är ett exceptionellt fall i en större berättelse om människor som inte borde vara i Sverige – för deras egen skull och för vår.
För en gångs skulle en i mina ögon dåligt skriven text, på Skrönsakslandets blogg.
Det framgår inte om budskapet är att det exceptionella fallet inte borde existera, i bemärkelsen att det handlar om ytterligare en människa som inte borde vara i Sverige. Det är i varje fall inte tydligt uttalat, inte så jag kan se det.
Över huvud taget får jag en känsla av att texten andas protektionism, isolationism och mycket simplistisk slutledning. ”Omvärldens bekymmer är inte våra bekymmer, låt andra länder lösa sina egna bekymmer så löser vi våra, om man valt att låta någon stanna så är situationen uppenbarligen tillräckligt bra för ATT stanna där.”.
Slutligen, bara för att det är LÄTT att hålla med om något så betyder det inte att man SKALL hålla med. Jag är för övrigt helt ointresserad av att diskutera hur världen hade varit om den varit annorlunda, men om andra vill hålla på med det så varsågod.
En text behöver inte vara dålig bara för att den ger uttryck för en annan uppfattning än den man själv har. Om den ger upphov till reflektion kan den tvärtom vara bra, även om den uppfattas som kontroversiell.
Som jag uppfattar kommentaren utgår den från en helt annan uppfattning om den situation Sverige befinner sig i, och det skulle föra för långt att gå in på alla de punkter där jag förutser att vi skiljer oss åt. Bara en kort antydan om mina utgångspunkter.
700 miljoner människor i världen lever i extrem fattigdom. Den siffran har minskat mycket kraftigt under de senaste decennierna, inte på grund av biståndsinsatser utan på grund av ökad handel, marknadsekonomi och kapitalism. Det är omöjligt att tänka sig en lösning som består i att dessa människor flyttar till ett land med 10 miljoner invånare. Många människor har de facto migrerat till Sverige under de senaste åren, men det är inte de fattigaste, de som är i störst behov av hjälp, utan de som är mest företagsamma, de som har haft råd att betala flyktingsmugglare, de som ofta mot sin vilja har skickats ut av sina familjer. Jag menar att det inte är de människorna som är i störst behov av våra omsorger, även om vi kan känna sympati för deras livsöden. Vi bör i stället använda våra resurser till att hjälpa dem som mest behöver stöd, människor i flyktingläger, barn och kvinnor som migranterna har övergett. En satsad krona ger enormt mycket större effekt i ett flyktingläger i Mellanöstern än som försörjningsbidrag till en person som väntar i åratal på att få sin asylansökan behandlad.
Jag är en engagerad motståndare till protektionism och isolationism. Att inse att Sverige inte kan lösa världens fattigdom genom att världen flyttar till Sverige har ingenting med protektionism att göra. Det handlar om att ha en realistisk uppfattning om på vilket sätt vi kan göra mest nytta för människor som har det svårt i andra länder.
En diskussion där man redan från början är helt överens är ointressant.
Att du brukar vara motståndare till protektionism och isolationism är en starkt bidragande orsak till att jag över huvud taget skrev det jag skrev.
Jag har bara tid med korta svar nu ikväll men återkommer gärna.
Ett fundamentalt fakta inom naturvetenskaperna är att ju längre något färdas, desto mer energi måste tillföras. Jag hävdar att samma sak gäller jordliga medel, så som pengar.
Ju längre bort man gör en insats, ju fler nationsgränser måste korsas, ju fler organisationer blir inblandade, ju mer pengar måste tillföras för att uppnå önskad effekt.
Ska man dessutom upprätta stödfunktioner i konfliktdrabbade områden, som i ”det krigshärjade Afghanistan”, måste ännu mer medel skjutas till.
@Lennart 30 januari kl 18:58.
En bra kompletterande text! Och närbesläktad med frågan om protektionism/isolationism fann jag nyligen följande kommentar från en politiker: ”Ni som bojkottar flyg, men älskar globalisering: Har ni kortslutning någonstans?”. Trots att jag är en hängiven tågresenär tyckte jag att detta vara alldeles för fyndigt för att undanhållas bloggläsekretsen. Dessutom ingen tillfällighet!
@ Gunnar Karlén Bra citat, det är inte alltid lätt att få ihop teori och praktik!
Även jag älskar tågresor. När det är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Mycket har ändrats på 50 år. Att flyget har blivit så mycket billigare – relativt tåget – att det för många är det enda alternativet på längre avstånd kanske man inte direkt ska sörja över. Däremot är det sorgligt att tågresandet i Europa försvåras av brist på samordning när det gäller biljetter, tidtabeller m.m.
Redan år 2015 sa Hans Rosling ”Flyktingmottagandet i Sverige i år kommer kosta dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen. UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna.”
Det uppstår ingen energiförlust genom att skicka pengar till UNHCR. Tvärtom växer de enormt i värde genom att de kan åstadkomma så oerhört mycket mer där UNHCR använder dem än det som de åstadkommer i Sverige.
Ideologiska diskussioner/diskurser är jag inte intresserad av, inte på en blogg.
Att diskutera skilda verklighetsuppfattningar, återigen: Inte på en blogg. Det är inte meningsfullt.
Detta blir sannolikt mitt sista inlägg i den här tråden, jag är intresserad av att diskutera fakta. Fakta som naturlagarna förutsätter jag är kända, andra påstådda fakta diskuterar jag endast om det finns källhänvisningar. Och jag är inte intresserad av att lägga tid på att gå igenom en video av ett längre anförande för att hitta enskilda fakta.