Sex myndighetschefer skriver i SvD Debatt 22/8 att var och en måste ta ansvar vid köp på nätet. Det borde vara en självklarhet, och inte något som konsumenterna behöver upplysas om av de marknadskontrollerande myndigheterna.
Att e-handeln inte är en övergående fluga är nu så uppenbart att till och med myndighetssverige ser ett behov av att bekräfta saken. Men debattinlägget väcker fler frågor än det ger svar. Främst framstår det som oklart vad myndigheterna har för konkreta planer.
EU-kommissionens förslag till förordning om marknadskontroll, som presenterades den 19 december, innebär att alla ekonomiska aktörer som säljer produkter på EU:s inre marknad måste ha en utsedd kontaktperson inom EU, något som endast undantagsvis är fallet idag. De sex myndighetscheferna ser förordningen som ”ett steg på vägen”, men menar att det måste kompletteras med informationsinsatser. Debattinlägget avslutas med förhoppningen att vi genom att stärka konsumenten i sitt eget ansvarstagande kan få till en fungerande e-handel som är rättvis och säker.
Synen på konsumenten som ett svagt offer, som behöver stöd av statens vägledande hand, bottnar i den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet. Grundtanken var då att konsumenternas sanna behov inte återspeglades av deras egna val, uttryckta genom efterfrågan. I stället borde staten formulera behoven normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner. Hur främmande den synen än kan framstå i dag har ingen regering – oavsett färg – brutit med 70-talets politik på konsumentområdet.
Det har i sin tur lett till att de marknadskontrollerande myndigheterna ägnar mycket stora resurser – personella såväl som budgetmässiga – åt en diffus verksamhet som går under rubriker som ”stöd”, ”upplysning”, ”samverkan”, ”dialog”, ”kunskapsuppbyggnad” och ”bevakning”. Effekterna av denna verksamhet är tveksamma och i varje fall närmast omöjliga att belägga. Ändå är det just en ytterligare utvidgning av ”informationsinsatser” som debattinlägget förordar. Det är inte svårt att se bockfoten, här öppnar sig genast en möjlighet att inteckna en del av statsbudgetens ”tillgängliga reformutrymme”.
Den som studerar Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program ser en helt annan inriktning. Partiet vill stärka det rättsliga stödet för konsumenterna genom skarpare regler och ökade möjligheter att få överträdelser prövade i domstol. Däremot kan en stor del av tillsynsverksamheten avvecklas, inklusive vissa myndigheter som enbart har sådana uppgifter. Sveriges konsumenter har förmågan att se till sina egna behov när de fritt kan välja varor och tjänster på fungerande konkurrensmarknader. Och när marknaden inte fungerar är det tydliga, transparenta och långsiktiga regler som behövs, inte en diffus marknadsbevakning.