Utlokaliseringen

Den 22 januari 2018 meddelade regeringen att 900 statliga jobb ska flyttas från Stockholm. Det var inte första gången en regering flyttar en statlig förvaltningsmyndighet från Stockholmsregionen till landsorten, och det kommer med till visshet gränsande sannolikhet att inte heller bli den sista. Enligt Regeringskansliets pressmeddelande handlar det om att förstärka den statliga närvaron i Skåne och Västsverige.

Utlokalisering av statliga myndigheter har i många decennier varit en populär åtgärd från regeringar av skiftande kulör i syfte att visa handlingskraft för att ”hela Sverige ska leva”. Det kan framstå som en lovvärd ambition, men de praktiska konsekvenserna har många gånger varit nedslående – åtminstone på kort sikt.

Statliga myndigheter har mestadels en personal som är starkt specialiserad på det område myndigheten ansvarar för. I flertalet fall har merparten av personalen inte kunnat flytta med till den nya lokaliseringsorten. Makens yrkesarbete, barnens skolgång och andra personliga engagemang har vägt tyngre än viljan att fortsätta den yrkeskarriär där man har utvecklat sin kompetens och erfarenhet. På den nya lokaliseringsorten finns av naturliga skäl inte någon motsvarande högspecialiserad arbetskraft som väntar på att kunna verka inom myndighetens ansvarsområde. Följden har blivit en kompetensförlust som inneburit att myndigheten under flera år, med samma kostnader som tidigare, har tvingats reducera verksamheten till ett minimum. Erfarenheten visar också att myndigheter på olika sätt har kunnat finna vägar runt utlokaliseringsbeslutet. Omfattande pendling till ett nyinrättat Stockholmskontor är ett exempel.

Valet av lämplig lokaliseringsort hänger nära samman med det slag av verksamhet som myndigheten bedriver. Tre typiska myndighetsuppgifter är att lämna service till medborgarna, produktion (t.ex. framställning av statistik eller behandling av ansökningar) och att delta i styrningen av vårt land.

När det gäller den första uppgiften är det viktigt att myndigheten finns spridd över hela landet, exempelvis genom att ansvaret läggs på länsstyrelserna. Däremot har Konsumentverket givetvis inte kommit närmare medborgarna genom att flyttas från Johannelund, i nordvästra Stockholmsregionen, till Karlstad. Snarare tvärtom, om man räknar antalet boende inom en tvåmilsradie från lokaliseringsorten.

Däremot kan myndigheter, eller delar av myndigheter, som är rena produktionsapparater i princip läggas var som helst där det finns personal som kan utföra uppgifterna. Där hänger det på hur specialiserad arbetskraft som krävs. Före SMHI:s flyttning fanns förmodligen inte en enda utbildad meteorolog i Norrköping. På sikt löser det sig, vilket framgår av hur många TV-meteorologer som har en östgötaaccent. Men det får vägas mot effektivitetsförluster på kort sikt.

De centrala ämbetsverk som är en del av styrningen av Sverige har inte behov av en fysisk kundrelation. De har inte heller behov av att produktionsenheter finns lokaliserade i närheten. Däremot har de mycket stort behov av nära och daglig kontakt med andra institutioner som styr Sverige, dvs. Regeringskansliet, näringslivsorganisationer, andra centrala ämbetsverk, civilsamhällets organisationer m.m. Av den orsaken har de flesta länder funnit det praktiskt att ha en huvudstad som medger täta kontakter mellan dem som har särskilt behov av det. Och i de fall då man av politiska skäl velat lägga den centrala statsförvaltningen någon annanstans än i landets största stad, t.ex. Brasilia, Washington, Bonn, så har de institutioner som är beroende av närheten flyttat efter.

Målet att ”hela landet ska leva” innebär i sak att man vill undvika en ansamling av specialiserad verksamhet till vissa delar av landet. Drar man ut konsekvenserna in absurdum blir slutsatsen att även Stockholm borde vara en spegelbild av hela landets ekonomiska och administrativa verksamhet. Det skulle kunna innebära att skogsbruk och massaindustri lokaliseras till Kungsholmen, spannmålsproduktion till Södermalm och boskapsuppfödning till Östermalm. Gruvbrytning, som inte kräver så stora arealer, kunde lämpligen förläggas till Gamla Stan.

Det är svårt att se strävan att så långt som möjligt utlokalisera statliga förvaltningsmyndigheter till landsorten som annat är ren och skär populism. De kortsiktiga effekterna är en omfattande kapitalförstöring, både när det gäller budgetmedel, humankapital och verksamhetens resultat. På lång sikt är föreställningen att vi bör montera ned huvudstadsfunktionen ett kraftfullt slag mot ansträngningarna att upprätthålla en effektivt fungerande nationalstat. Hela landet ska förvisso leva, men alla delar behöver inte leva av samma sak!