Skrönsakslandets blogg

Konkurrensen, marknadsekonomin, hyllas i vårt land av de flesta till höger om extremvänstern. Det vill säga, som princip. I det enskilda fallet är det ofta sämre bevänt med entusiasmen.

Marknadshyror skulle leda till att folk inte längre har råd att bo. Polska byggjobbare skulle leda till att lönerna sänks. Avskaffas Systembolagets monopol skulle folk supa ihjäl sig. 

Motståndet mot fortsatt konkurrensutsättning är starkt. Men också missnöjet med många liberaliseringar som faktiskt har genomförts.

Avregleringen av taxibranschen har ökat risken för att passagerare rånas eller våldtas. Efter upphävandet av apoteksmonopolet riskerar många att bli utan nödvändiga läkemedel. Friskolorna gör orättmätiga vinster som hamnar i utländska fickor.

Mot farhågorna och vanföreställningarna står en övertygelse att konkurrens leder till konsumentnytta och samhällsekonomisk effektivitet. Nationalekonomen Adam Smith skrev för nästan 250 år sedan: ”In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.” 

Senare tiders ekonomer har inte alltid trott lika förbehållslöst på konkurrensens välsignelser. Det kan möjligen bero på att det för en ekonom är intressantare att konstruera komplexa regleringssystem än att konstatera att den osynliga handen ordnar allt till det bästa. Men viktigare är nog teorierna om naturliga monopol, dvs. branscher där kostnaden för produkten sjunker för ökat antal kunder så att det blir billigast för kunderna om endast en aktör levererar produkten.

Att i praktiken bestämma var stordriftsfördelar ska resultera i monopol i stället för konkurrens är inte lika lätt som att bygga en teoretisk modell. För 50 år sedan ansågs bryggeribranschen vara ett typiskt exempel på en sådan bransch. Genom sammanslagningar av bryggerier var vi inte långt ifrån att göra teorin till verklighet. Men utvecklingen tog en annan väg, och jag tror att få idag skulle önska att allt öl i Sverige skulle tillverkas av Pripps. 

Telefoni är ett annat exempel på en bransch där man länge menade att det bara fanns plats för ett företag – Televerket – och att telefonsamtal bara kan överföras via koppartrådar som hänger i stolpar. Idag vet vi bättre. Konkurrensen mellan teleoperatörer är stenhård, och ingen tror att stordriftsfördelar skulle motivera en monopolisering. 

Så är det på område efter område, det handlar inte bara om stordriftsfördelar och statisk effektivitet. Genom att flera aktörer tävlar om att tillfredsställa kunder tillför konkurrensen ett dynamiskt element som stimulerar till kostnadsbesparingar, produktutveckling och tekniska innovationer. Drivkraften är utsikterna till vinst, något som ett statligt monopol aldrig bekymrar sig om. 

Många som pläderar för fri konkurrens ser i första hand till konsumentintresset. Det fördelningspolitiska argumentet är inte hela sanningen, även om priser ofta sänks och kvalitet höjs som ett resultat av konkurrenters ansträngningar att vinna marknader. Den viktigaste samhällsekonomiska effekten är – enkelt uttryckt – att den samlade produktionen tar mindre resurser i anspråk. Samhällsekonomisk effektivitet kommer i slutändan hela medborgarkollektivet till del, som låga priser, höga löner eller ökad ersättning till kapital.

Konkurrensens förbannelser är ofta direkta, kortsiktiga och drabbar identifierbara grupper. Därför hamnar röstmaximerande politiker, från vänster till höger, gärna i ställningstaganden som hämmar konkurrensen. Konkurrensens välsignelser är däremot i allmänhet indirekta, långsiktiga och gynnsamma för det samlade medborgarkollektivet. En klok och ansvarstagande politik bör därför inte stanna vid att hylla marknadsekonomin som princip, utan också prioritera ekonomisk liberalism i det enskilda fallet.

Ett inslag i Rapportsändningen den 30/12, med rubriken ”Tufft år väntar hushållen”, berättar att Sverige står inför sämre tider nästa år. ”Sannolikt får hushållen betala det högsta priset sedan 90-talskrisen”. Att det blir värre nästa år beror på att ”notan för de senaste kriserna till stor del betalats med statskassan”. 

I en intervju med Mats Kinnwall, chefekonom på Teknikföretagen, lägger reportern Ulf Hambraeus Bonnevier själv ut texten för att förklara hur det hänger ihop:

– På en punkt är den här krisen annorlunda, jämfört med de senaste ekonomiska kriserna vi har haft under det här seklet. Det är att hushållen den här gången får betala ett särskilt högt pris. Både under finanskrisen och pandemin kunde penningpolitiken och finanspolitiken agera kraftfullt för att stimulera ekonomin och hushållen klarade sig relativt helskinnade. Nu verkar det vara nästan tvärtom. Trots goda statsfinanser kan regeringen inte hjälpa hushållen.

Dystra nyheter. Men för ”oberoende” public service är det på sitt sätt en god nyhet. Den demonstrerar tydligt hur mycket sämre vi kommer att få det under den nya regeringen, jämfört med hur den föregående regeringen hanterade de ekonomiska påfrestningarna.

”Hushållen” som drabbas är vi alla. Men vem är ”statskassan och finanspolitiken” som så generöst såg till att vi tidigare inte behövde lida av de ekonomiska kriserna? Inte är det ”pennies from heaven”. Och inte en gåva från den socialdemokratiska partikassan. Nej, det är naturligtvis alla vi skattebetalare, som fyller på statskassan med pengar som vi har tjänat i vårt anletes svett. Pengar som sedan frikostigt spenderas genom den av regeringen förda finanspolitiken. På ena eller andra sättet drabbas vi medborgare av de ekonomiska problemen – antingen i vår egenskap av hushåll eller som skattebetalare.

Att Rapportinslaget fokuserar på hushållen, och helt glömmer skattebetalarna, är naturligtvis inte en tillfällighet. En institution som under så lång tid impregnerats med lojalitet mot den tidigare regeringen svänger naturligtvis inte över en natt till lojalitet mot en regering stödd av partier som nyss var varg i veum.

Det grundläggande problemet är inte vilken politisk riktning public service är lojal mot. En nyhetsförmedling som förtjänar epitetet ”tredje statsmakten” (eller ”fjärde statsmakten” i länder med en tydligare rättsstatstradition) ska över huvud taget inte vara lojal. Den ska granska makten, var den än finns, rapportera vad som händer, analysera orsaker och sammanhang, förklara så att vi bättre förstår vår tid och vår värld.

Att vår nuvarande public service skulle kunna reformeras så radikalt att de kraven uppfylls är inte sannolikt. Därför bör nuvarande public service avvecklas.

Enligt Novus vill nu 59 procent av svenskarna vid behov bygga ny kärnkraft. För fem år sedan låg motsvarande siffra under 30 procent och under det senaste året har trenden gått stadigt uppåt, från 46 procent i november 2021.

MED:s energipolitiska program, som antogs i februari 2019 och reviderades 2021 och 2022, vill ta bort restriktionerna för hur många kärnkraftsreaktorer som får finnas i Sverige och var de får ligga, samt öppna för att bygga små modulära reaktorer 

68 procent av väljarna är positivt inställda till Nato enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning. För ett halvår sedan, som var första gången frågan om NATO ingick i SCB-undersökningen, var motsvarande siffra 63 procent. I en Novusundersökning i februari 2022 om Sverige bör bli medlem i NATO var för första gången andelen ja större (41 procent) än andelen nej (35 procent). 2017 låg andelen som var positiva till NATO-medlemskap på 32 procent. Med reservation för att SCB:s och Novus undersökningar inte är helt jämförbara tycks stödet för NATO-medlemskap ha fördubblats på fem år.

MED:s försvarspolitiska program, som antogs i april 2017 och reviderades 2020, vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO.

Enligt Novus vill 63 procent av svenskarna att Sverige ska ta emot färre asylsökande. Det är en ökning från 56 procent då frågan ställdes 2018. Utvecklingen på lite längre sikt framgår av en graf som tagits fram av forskare vid valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet. Andelen som tycker att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar har ökat från ca 40 procent år 2015 till nära 60 procent år 2019. 

MED:s migrationspolitiska program, som antogs i oktober 2017 och reviderades 2018 och 2021, vill införa asylstopp till dess att vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen. Där detta inte är praktiskt möjligt att genomföra ska antalet medgivanden begränsas till ett absolut minimum. 

I tre frågor som idag ligger högt på den politiska agendan har alltså svenskarna radikalt ändrat uppfattning. Det som för 5–7 år sedan var en minoritetsuppfattning har nu blivit majoritetens ståndpunkt, och vice versa.

Det sägs ibland att i Sverige tycker alla samma sak. Svenskarna är en konsensusnation. Men det som är ännu intressantare är att förändringen är så snabb och stark. Vi är som en flock starar som – liksom styrda av en osynlig hand – plötsligt alla vänder på samma gång.

MED:s sakpolitiska program på dessa tre områden, som antogs för 3–5 år sedan, utmanade på den tiden den uppfattning som hystes av en majoritet av svenskarna. Idag har svenskarna ”kommit i kapp” och MED:s politiska linje stöds av en majoritet av de svenska väljarna. Det som har inträffat är utan tvekan ett paradigmskifte, dvs. ett rådande tankemönster har utmanats och det nya tankemönstret har vunnit gehör. Det kan naturligtvis diskuteras om MED har en sällspord förmåga att spå i framtiden, eller om partiet i själva verket har lyckats tränga igenom med sina budskap och påverkat opinionen. I vilket fall som helst finns all anledning att gå vidare på den inslagna vägen.

Om jag skulle vilja åka till Åland kan jag välja mellan ett flertal rederier. De tävlar med varandra för att göra mig nöjd: elegant inredning, överdådigt smörgåsbord, underhållning. Ville jag i stället åka till Gotland finns bara ett val. Och får en upplevelse som på alla sätt är en besvikelse. Så är det: kan man välja – och välja bort – blir resultatet bra. Men den som inte kan välja får stå med mössan i hand och acceptera det som erbjuds.

Det gäller i smått, men också i stort. Något mer än hälften av de pengar jag tjänar kan jag själv bestämma hur jag vill disponera. Jag kan välja om jag vill spara eller investera en del av pengarna och i så fall hur och hur mycket. Jag kan skänka en del till ändamål som jag tycker är angelägna. Jag styr över hur jag vill fördela min konsumtion. Om jag vill handla hos ICA eller Coop. Om jag vill lägga mer på mat eller på boende. Om jag vill köpa ekologisk, rättvisemärkt eller ”vanlig” mjölk. 

Mina val har inte bara betydelse för mig själv. De är också en signal till den som tar emot mina pengar. Den som får många människors pengar kan växa och bli framgångsrik. Men den som inte vinner kundernas uppskattning får se till att ändra sig eller med tiden se sig om efter en annan sysselsättning. På så sätt styr medborgarnas val produktion och distribution i den riktning som flertalet vill ha.

En nästan lika stor del av de pengar jag tjänar går till det allmänna i form av skatt. Där har jag inget val. Varken hur mycket jag ska betala eller vad pengarna i slutändan används till. Betalar jag inte straffas jag.

Hur mina skattepengar används bestäms av politiker och tjänstemän som inte har något skäl att bry sig om vad jag själv tycker om saken. Trots det går en del till saker som jag tycker det är högst rimligt att jag bekostar genom uttag av skatt. Jag vill att Sverige ska ha ett rättsväsende, ett försvar och olika slag av infrastruktur som jag kan lita på. Kanske jag har synpunkter på detaljer; hur mycket pengar som ska gå till det ena och det andra och på vilket sätt de används. Men i princip kan jag se att beskattning för vissa ändamål är nödvändig och önskvärd.

Däremot går en stor del av mina skattepengar till saker som jag aldrig skulle överväga att bekosta om jag själv fick välja. Det handlar inte bara om att pengarna går till fel saker. Precis som med Gotlandsbåtarna används de ofta på ett sätt som aldrig skulle accepteras om medborgarna kunde välja att sluta betala skatt för just det ändamålet. Finansiering som inte bygger på valfrihet leder oundvikligen till ineffektivitet och slöseri, i brist på konsekvenser av misshushållningen.

Om en stor del av samhällets resurser används på ett ineffektivt sätt, och till fel saker, drabbas vi alla. Med det nuvarande högskattesamhället är det precis den situationen som råder. Därför bör en klok politik inriktas på att successivt minska resursöverföringen till den sektor som politiker och offentliga tjänstemän beslutar om, och i stället låta den sektor som medborgarna själva råder över bli större. Det är en fråga om samhällsekonomisk effektivitet. Men det är ännu mer en fråga om att stärka medborgarmakten.

Den så kallade skattekvoten i Sverige uppgår nu till ca 43 procent – en svag minskning från toppnoteringen 50 procent år 1990. Sverige ligger därmed 10 procentenheter högre än OECD-genomsnittet och 15 procentenheter högre än Schweiz. Att som långsiktigt mål sikta mot en skattekvot omkring 30 procent skulle inte på något sätt hota Sveriges ställning som fullt utvecklad välfärdsstat. Tvärtom skulle den samhällsekonomiska effektiviteten öka och användningen av våra samlade resurser skulle mer styras av medborgarintresset än av politikerintresset.

För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet Kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.

Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.

I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken. På så sätt fick vi elever också en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegner, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).

När den nya regeringen nu umgås med tankar på en litterär kanon har idén förkastats av upprörda nu aktiva författare. De har uppenbarligen föreställt sig att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Det är givetvis en pyramidal missuppfattning.

35 författare har i ett upprop förklarat att en statlig litterär kanon, enligt deras mening, skulle vara förödande för det fria ordet. Enligt uppropet är litteratur något som skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna. Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt. Visst är det så, när det gäller skapandet av litteratur. Men nu handlar det inte om nyskapandet utan om vårt kulturarv, alltså den litteratur som blötts och stötts av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända. 

Många litterära verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista om den ska fungera som det sammanhållande kitt som ger oss en gemensam referensram och en nationell identitet.

Författarnas upprop erkänner att det ”redan finns en kanon. Alla svensklärare, som just läst litteraturvetenskap, får del av den och kan föra den vidare till sina elever ”. Så vad är problemet? Uppenbarligen att man vill öppna för en mångfald av kanon beroende på lärarens godtycke, värderingar eller kulturella hemvist. I ett öppet samhälle måste olika uppfattningar om vilken litteratur som är värdefull och relevant kunna brytas. Men platsen för den samhällsdebatten är inte skolan.

När folkskolan infördes år 1842 och utvecklades under det fortsatta 1800-talet var huvuduppgiften att skapa ett svenskt medvetande, en nation, av ett land där de flesta identifierade sig lokalt eller möjligen regionalt. Skolan har fortfarande en viktig funktion att ge oss den grundläggande förståelsen för varför vi är svenskar och hur vi blev det. Det är inte minst viktigt i en tid då många är på väg in i att bli en del av det svenska samhället. En kanon som ger oss en gemensam referensram till den svenska litteraturen kan vara ett viktigt hjälpmedel, som inte på något sätt hotar det som skrivs idag.

Att den nya regeringens politiska motståndare kritiserar Tidöavtalet är inte ägnat att förvåna. Mer anmärkningsvärd är den hätskhet och bitterhet som präglar omdömena från förment opolitiska företrädare för olika delar av civilsamhället.

Sverige är organisationernas förlovade land. Vissa organisationer är uttalat politiska medan andra förklarar sig vara politiskt obundna. I stället ses de som företrädare för ett visst intresse, kanske också som förmedlare av objektiv kunskap och expertis. I expertrollen citeras de gärna i media som om de vore auktoriteter, inte politiska aktörer. Så har det fungerat under vänsterregeringar. Efter Tidöavtalet framstår de ofta i en annan dager. Civil Right Defenders, Amnesty och Greenpeace är bara några exempel på organisationer som reagerar skarpt mot den nya regeringens politik.

Ett annat exempel är Rädda Barnen, som är en partipolitiskt oberoende organisation vars uppdrag utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Organisationen har genomfört en analys av Tidöavtalet och barnrätten, som utmynnar i slutsatsen att ”Rädda Barnen är djupt oroade över att regeringen och samarbetspartiet lägger så många förslag som antingen kränker barns rättigheter direkt eller troligen kommer leda till att barns rättigheter kränks i den praktiska tillämpningen av de lagar som ska införas”. Genom att knyta Tidöavtalets skrivningar om sjukvård, skola, klimat, kriminalitet, migration, integration och internationellt bistånd till förmodade effekter för barn hamnar Rädda Barnen i praktiken i en uttalad vänsterposition när det gäller dessa politikområden.

Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserat Tidöavtalet för att ha en ansats som är ”lätt fascistisk”. Även om Ramberg lämnat posten i Advokatsamfundet har hon fortfarande en rad uppdrag för svenska och internationella institutioner, och är därmed i hög grad en offentlig person. I sin tidigare roll riktade hon stark kritik mot den dåvarande oppositionen och karakteriserade kritiska röster som ”bruna råttor”. I invandringspolitiska frågor och frågor som rör Israel/Palestinakonflikten intog hon en hållning som sammanföll med vänsteropinionen. Sveriges Advokatförbund är en privat sammanslutning men har sedan år 1948 delvis offentligrättslig status genom att regler om advokater och om ett allmänt advokatsamfund infördes i rättegångsbalken. Förbundet uppfattas därmed som politiskt neutralt. 

I en debattartikel går 59 representanter för socionomutbildningen till angrepp mot ”ett populistiskt ingrepp i socionomutbildningen”. Enligt Tidöavtalet bör denna utbildning kompletteras med inslag som behandlar ungdomskriminalitet och erbjuda möjlighet till specialisering på ungdomsbrott. Debattörerna ”förvånas över den exempellösa och anmärkningsvärda politiska viljan att på detaljnivå ändra i en akademisk utbildning”. Att den nuvarande inriktningen av socionomutbildningen skulle ha en politisk slagsida åt vänsterhållet föresvävar inte debattörerna. I stället hänvisas till ”en akademisk utbildning som vuxit fram under 100 år”.

Svenska Kyrkan är en gemensam angelägenhet för svenskar – åtminstone för dem som fortfarande är medlemmar – och borde därmed stå neutral i politiska frågor. Matteusevangeliet 20:21 säger ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Att så numera inte är fallet bekräftas genom Växjöbiskopen Fredrik Modéus, som i en debattartikel Expressen den 27 oktober skriver att Tidöavtalet går emot kristen idétradition. Alla kristna håller inte med, men när det gäller Svenska Kyrkans politiska positionering lär biskopens ord väga tyngre.

Den svenska ämbetsmannatraditionen innebär å ena sidan att statstjänstemän behåller sina jobb även efter regeringsskifte, å andra sidan att tjänstemännen är politiskt neutrala och lojalt utför sitt uppdrag i huvudmannens anda. Ett internt bråk på Migrationsverket tyder på att många av de anställda har starka synpunkter på konsekvenserna av valutgången. Flera vill säga upp sig eller gå i tidig pension. Om en betydande del av personalen vid ett centralt ämbetsverk anser sig kunna verka under en S/MP/V-regering men inte under en M/KD/L-regering (med stöd av SD) är frågan om myndigheten som sådan kan ses som politiskt neutral, oavsett vad dess ledning officiellt förklarar.

Att kultursektorn i huvudsak befinner sig långt utanför det politiska mittfältet är ingen kioskvältande nyhet. Det gäller flertalet aktiva kulturutövare, kulturpolitiska institutioner och organisationer, opinionsbildande kulturpersonligheter och även medias kulturredaktörer och kulturchefer. Att tidningar som identifierar sig till vänster är konsekventa även när det gäller kulturen är naturligt. Men att Svenska Dagbladet, som uppger sig stå på liberalkonservativ grund, har ett vänsterperspektiv när det gäller kulturen är mer förvånande. Biträdande kulturchefen Anders O Björkman tycker i sin kulturledare att ”orden i Tidöavtalet känns obehagligt tänjbara” och att uppförande som inte förbjudits i svensk lag inte ska kunna leda till utvisning. I en annan text menar han att slopandet av den fria entrén till statliga muséer framför allt drabbar medborgarna. Att pengarna kommer från den övervägande majoritet skattebetalare som aldrig besöker ett muséum bekymrar honom inte. Kultur har inte i sig någon politisk färg. Ändå står den svenska kultursektorn stadigt på ett ben – det vänstra.

Det brukar sägas att i Sverige är alla socialdemokrater. Men stora delar av den opinion som dominerar samhällsdebatten ser sig hotad av starka krafter till höger, utan att oroa sig för några utmaningar från vänster. Det betyder att man varken är politiskt neutral eller befinner sig i det politiska mittfältet. I stället avslöjar man sig som vänsterextrem. 

Uttrycket ”It’s the economy, stupid” myntades av James Carvill som slogan för Bill Clintons presidentvalskampanj år 1992.

Det brukar sägas att politiker bara har två verktyg i sin låda: pengar och regler. Pengar är populärast. Enkelt, tydligt, ger intryck av handlingskraft. Att ändra på regler, dvs. i första hand lagstiftning, är betydligt krångligare. Det krävs utredningsarbete som brukar ta lång tid (utom när Carl Lidbom var konsultativt statsråd) och i slutändan kan man aldrig vara helt säker på hur domstolarna kommer att döma.

Den nya regeringen verkar inte skilja sig från sina föregångare i sin tillit till att problem bör lösas genom att man ”satsar”, dvs. gödslar med skattemedel.

För att satsa på skolan föreslår regeringen 1,6 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge stärkt kvalitet, höjda kunskapsresultat, ökad trygghet och studiero samt förbättrad tillgång till tidiga stödinsatser. Men skolans problem handlar om att lärarna saknar auktoritet, att betygsinflationen inte hejdas genom en gemensam måttstock, att högpresterande och lågpresterande elever ska samsas under samma tak och att diffusa mål inte prioriterar kunskapsöverföring. Det löser man inte med mer pengar.

För att satsa på polisen vill regeringen öka polismyndighetens anslag med 0,9 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge 10 000 fler anställda med målet att polistätheten ska motsvara genomsnittet inom EU. Men polisens problem handlar om att de som söker till polisutbildningen har för låga kvalifikationer och ändå är för få för att öka antalet poliser så som man önskar. Andra problem är att för få jobbar på fältet och för många med internt, administrativt arbete, att organisationen är genomsyrad av svåra ledarskapsproblem och att sociala insatser har fått högre prioritet än traditionell repression. Det löser man inte med pengar.

Vad regeringen vill satsa på kommunerna är ännu inte känt. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) flaggar för att läget är katastrofalt. Man behöver mer stöd från regeringen för att möta ökade kostnader på alla områden, och SKR:s chefsekonom vill gärna att ”det är pengar som man kan använda fritt till de behov man har, inte att de är knutna till specifika saker”. Det ligger i farans riktning att även den nya regeringen faller till föga. Men kommunernas problem handlar om att man inte håller i pengarna. Skrytprojekt och generösa bidrag till allehanda aktiviteter beslutas lättsinnigt i förvissningen att den kommunala skatteutjämningen och statliga bidrag ska rädda situationen. Den kommunala administrationen tillåts växa med kommunikatörer, samordnare och olika slags ”experter”. Många kommuner välkomnade ökat flyktingmottagande men har nu hamnat i en situation med höga sociala kostnader som går ut över välfärden. Det handlar om grundläggande problem som man inte löser med mer pengar.

För att satsa på vården vill regeringen införa en rad åtgärder till en kostnad av 4,7 miljarder kronor. Mest pengar ska gå till ökat antal vårdplatser och ökad tillgänglighet till förlossningsvården. Dessutom föreslås mer pengar för att bryta ofrivillig ensamhet, för att införa ett fritidskort för barn och unga samt för förstärkt stöd till Bris och ”Bostad först”. Men vårdens problem handlar om att det inte längre är attraktivt att jobba inom vården eftersom den professionella ansatsen har trängts undan av administratörer och kommunikatörer. Det löser man inte med pengar.

Sverige har grundläggande problem på en rad områden. De problemen är ofta av ett slag som handlar om annat än pengar, och många gånger kräver lösningen en förändring av förhärskande tankemönster. Med andra ord ett paradigmskifte.

Den 27 oktober höjde Europeiska Centralbanken (ECB) styrräntan med 0,75 procentenheter till 2 procent. Mycket talar för att Riksbanken kommer att följa efter. Sedan inflationen började stiga över målet 2 procent har Riksbanken konsekvent höjt räntan. Nu ligger inflationen nära tioprocentsnivån. Filosofin är att dämpa inflationen genom att minska köpkraften, dvs. göra svenska folket fattigare.

Riksbanken lyder under riksdagen. Regeringen har därmed ingen makt över Riksbanken, och har också aktat sig för att komma med synpunkter på räntepolitiken.

Regeringen har däremot genomfört eller aviserat en rad åtgärder för att höja köpkraften, dvs. göra svenska folket rikare än de annars skulle ha varit. Bland annat aviseras ett nytt system för elsubventioner till hushållen. Andra åtgärder i samma riktning handlar om kompensation för höjda drivmedelspriser och pausad höjning av reduktionsplikten för bensin och diesel.

När Riksbanken vill lösa Sveriges problem genom att göra oss fattigare genomför regeringen åtgärder för att öka vår köpkraft. Det är som ett tåg med ett lok i vardera änden, som drar åt varsitt håll.

Är då Riksbankens eller regeringens politik den bästa? Jag menar att båda är lika dåliga.

Att motverka inflation med att dra in köpkraft kan möjligen fungera om prishöjningarna drivs av efterfrågan. Men det är inte fallet just nu, inflationen är i stället driven av importerade kostnadshöjningar. De påverkas inte av att svenskarna blir fattigare. Dessutom leder räntehöjningarna i sig till prishöjningar, främst genom ökade boendekostnader, som i sin tur ytterligare driver på inflationen. Flera ledande ekonomer, bland annat Paul Krugman och Joseph Stiglitz, har också varnat för centralbankernas räntehöjningspolitik och hävdar att de höga räntenivåerna riskerar att skapa allvarlig ekonomisk skada.

Men att snedvrida prisbildningen genom subventioner är inte heller någon sund politik, även om det kan ge politiska poänger och självklart uppskattas av konsumenter som är oroliga för sin ekonomiska situation. Dels måste pengarna tas någonstans ifrån, det blir ett nollsummespel där vissa vinner och andra förlorar. Dessutom är det fel att kompensera för prishöjningar som beror på minskat utbud eftersom det betyder att folk får råd att köpa mer än som svarar mot tillgången. Det driver i sin tur upp priset ytterligare och skapar risk för att subventionerna inte stannar hos konsumenterna utan kidnappas av tidigare led. Skattesänkningar är i sig sund politik, men de bör i första hand vara ett led i ett långsiktigt systemskifte, inte en kortsiktig och tillfällig åtgärd.

Frågan är vad som händer med tåget när loken drar åt varsitt håll. Kanske står det helt stilla, samtidigt som betydande resurser går till spillo utan att det blir någon nettoeffekt. Eller också går tåget av på mitten med allmänt kaos som följd. Framtiden får visa.

Så har nu H.M. Konungen konstaterat att Sverige har fått en ny regering. Det har också resten av Sveriges befolkning – med blandade känslor. Halva väljarkåren anar ankomsten av apokalypsens fyra ryttare. Den andra hälften jublar ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”.

Sällan har ordet paradigmskifte florerat så ymnigt i spalterna och kommentarerna. Det förekommer i regeringsförklaringen. Det upprepas på ledarsidor, enkannerligen DN:s. Andra som talar om paradigmskifte är Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Maria Malmer Stenergard och Märta Stenevi. För många ses skiftet som en möjlighet, för andra som ett hot. Aida Hadzialic använder ordet för att beskriva vänstersvängen i Stockholmspolitiken.

De flesta av dem som nu talar om ett paradigmskifte syftar på vad man – dvs. den nya regeringen – tänker göra. Att genomföra en politik som radikalt skiljer sig från den som har förts av den föregående regeringen. Bland dem som ser skiftet som ett hot handlar det mer om vad som har gjorts, i form av tidigare otänkbar partisamverkan och gemensam programförklaring. Men paradigmskifte handlar varken om vad som kommer att göras eller vad som har gjorts. Den verkliga innebörden av begreppet är att ett rådande tankemönster utmanas och det nya tankemönstret vinner gehör.

Det innebär att den nya regeringen och dess politiska avsikter inte utgör något paradigmskifte. Den, och det valresultat som ledde dit, är i stället resultatet av ett paradigmskifte som redan inträffat.

Den som följt samhällsdebatten under det senaste året har sett hur ett nytt tankemönster successivt vunnit mark, från att först ha ”brännmärkts”, ”brunråttats” och ”nazistfasciststämplats” av företrädare för det etablerade tankemönstret. Ett annat sätt att tolka vår samtid har blivit alltmer dominerande på sociala medier, främst Twitter, i ofta råa och oartikulerade former. I mer nyanserad och utvecklad form har det nya paradigmet fått spridning i bloggar som Det goda samhället, Ledarsidorna, MED-bloggen och även min egen Skrönsakslandet.  Nättidningar har utvecklat nyhetsbevakning med andra utgångspunkter än de traditionella, exempelvis Bulletin, Nyheter Idag och Samtiden. Andra nättidningar som Realtid, Altinget och Dagens Samhälle har varit öppna för att publicera ”kontroversiella” debattinlägg under den tid då de fortfarande ratades av de stora papperstidningarna. Efter hand urholkade droppen stenen: Författare som Nima Sanandaji och Lars Åberg började behandlas med respekt i etablerade media och skribenter som Ingrid Enkvist och Merit Wager fick texter införda. Till slut trängde även det nya tankemönstret in på ledarsidorna på bland annat SvD och GP – det blev möjligt att i klartext skriva saker om allvarliga samhällsproblem som tidigare varit anatema.

Och på så sätt inträffade ett paradigmskifte – ett nytt tankemönster trängde ut det som tidigare varit dominerande. Inte helt, naturligtvis. Det tidigare paradigmet vårdas fortfarande ömt av den politiska vänstern, av kultursektorn och av alla de organisationer som sett sig som politiskt neutrala men nu tar bitter strid mot paradigmskiftet.

Ett resultat av det paradigmskifte som varit på väg under flera år var naturligtvis att väljaropinionen tippade över åt höger. Ett annat att det blev möjligt att skapa ett regeringsunderlag som tidigare hade varit otänkbart. Men den viktigaste förändringen var att fyra partier har enats om en politisk inriktning som flertalet av dessa partier aldrig hade kunnat tänka sig för bara ett år sedan. Folkviljan och opinionen har drivit motvilliga politiker i den riktning som de allt allvarligare problemen kräver.

Den utveckling av sakpolitiska program som bedrivits av Medborgerlig Samling under drygt ett halvt decennium har lett till framgångar, främst på den lokala nivån, men ändå inte givit den utdelning i politisk representation som många hoppats på. Min egen tro är att MED:s programarbete inte har saknat betydelse för den förändring i tankemönstret som lett fram till regeringsskiftet. Det är ett långsiktigt arbete som kräver uthållighet. Och som kommer att fortsätta för att vidareutveckla förnuftsbaserade lösningar på Sveriges problem.

För inte fullt fyra månader sedan postade jag ett blogginlägg om målstyrning. Där menade jag att fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering om kopplingen är svag till det resultat som man i förlängningen vill uppnå. Det gäller i synnerhet klimatmålet. Att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år har i själva verket en helt försumbar effekt på det vi vill uppnå, nämligen att jorden fortsätter att vara beboelig. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Frågan har fått ny aktualitet genom regeringsskiftet och Tidöavtalet. Det svenska klimatmålet nämns inte explicit i det dokument som ska ligga till grund för den nya regeringens politik. Men målet påverkas indirekt av vissa av de åtgärder som aviseras, exempelvis att fossilfrihet – inte förnyelsebarhet –ska vara målet för energipolitiken, sänkningen av reduktionsplikten för drivmedel, åtgärder för att begränsa kostnadsökningar på elenergi, bevarandet av Bromma flygplats och begränsningar i stödet för vindkraftsutbyggnad. 

Tidöavtalet har utlöst ett ramaskri från miljöorganisationer, den politiska vänstern och ”experter” som engagerar sig för långtgående miljöpolitiska åtgärder. Kritiken gäller dels det som står i avtalet, men också det som inte står där. Den samlade bilden är att den extrema klimatpolitik, som hittills bedrivits av en socialdemokrati i beroendeställning till Miljöpartiet och Vänsterpartiet, nu är på väg att luckras upp – även om det är för tidigt att tala om ett paradigmskifte.

När jag vill rensa huvudet och koppla av spelar jag gärna Bubbles på min mobil. Det handlar om att minska antalet bollar i spelfältet genom att träffa två bollar med samma färg. Varje skott ger en poäng, och ju snabbare man har raderat samtliga bollar, desto lägre är den samlade poängen. Det är ett spel där man alltid vinner, förr eller senare. Så för att skapa ett incitament att vara framgångsrik har jag satt upp målet för mig själv att jag inte ska samla mer än 50 poäng. Ibland lyckas jag, ofta inte, och det gör spelet spännande.

Och vad händer då om jag inte når målet? Absolut ingenting. Det är bara ett mål för målets egen skull.

Samma sak med det svenska klimatmålet. Om vi inte lyckas nå det händer absolut ingenting med världens klimat som inte skulle ha hänt ändå.

En del människor kommer antagligen att bli rädda på grund av Tidöavtalet. Det kan spä på klimatångesten, och det är väldigt illa. Den som är rädd har svårt att tänka rationellt. Och det som vore rationellt är att Sverige uppmuntrar teknikutveckling som kan hjälpa människor överallt i världen att hantera olika slag av klimatrelaterade effekter.

Om den nya regeringskonstellationen kan bidra till en mer rationellt grundad klimatpolitik finns skäl till viss optimism.