Den bedrägliga telefonförsäljningen

Regeringen har äntligen kommit till skott med att stoppa de ”muntliga avtalen” som telefonförsäljare har lurat på många godtrogna konsumenter. Det ska i fortsättningen krävas skriftlig bekräftelse för att konsumenten ska bli bunden av en beställning. Regeringen är bara att gratulera till att ha förstått det som sedan länge har föreslagits i Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Fake news

Paulina Neuding skriver i tidskriften Kvartal den 1 februari att de ledande mediahusens kampanj för att granska fakta inför valet är problematisk redan på ett principiellt plan. ”Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare” slår hon fast.

Nyheten om det redaktionella samarbetet har basunerats ut av bland annat SVT, SR, SvD och DN som ett nytt initiativ i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Frågan är om inte uppgiften om att det är ett nytt initiativ i sig är en fake news. Satsningen lanserades nämligen av Vinnova redan i oktober 2017. Faktakollen ska enligt uppgift dels undersöka påståenden från politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier. Däremot finns inga tecken på att initiativet tänker uppmärksamma förekomsten av vilseledande information hos initiativtagarna själva.

Så länge det handlar om att granska trollfabriker och andra systematiska aktiviteter för att sprida desinformation finns inget att invända. Sådana aktiviteter är en del av det som kallas psykologisk krigföring och har funnits länge men under senare år blivit alltmer sofistikerade. Även vi i Sverige drabbas av den typen av verksamhet med ursprung i främmande makt, bland annat i syfte att undergräva vår försvarsvilja.

Men det finns andra problem som är relaterade till fake news. Ett handlar om samhällsdebatten på sociala medier där de sakliga argumenten ibland får stå tillbaka för påståenden om att motståndarsidan ljuger och man själv talar sanning, dvs. påståenden om fake news från båda sidor. Saken blir inte bättre av att rena lögner faktiskt förekommer. När det offentliga samtalet mest handlar om vem som ljuger finns inte mycket kvar av den intellektuella nivå som borde karakterisera samhällsdebatten. Men problemet med faktakollen är att vi i dag ser en skyttegrav mellan etablerade och alternativa media, där båda hyser att djupt misstroende mot den andra sidan. Att MSM (mainstream media) upphöjer sig till rollen som objektiv granskare av sin belackare väcker inte förtroende.

Ett annat problem handlar om etablerade medias egen nyhetsförmedling. Paulina Neuding lyfter i sin artikel fram ideologiskt motiverade, systematiska felaktigheter, undanhållande av relevanta sakförhållanden och att medier valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration.

Till det kommer de många fall då uppgifterna inte i sig är lögnaktiga utan att man talar om något annat än det som är relevant. Ett exempel är ingående reportage om hur enskilda personer upplever sin livssituation, exempelvis i samband med migration, i stället för objektiva analyser av skeenden i syfta att hjälpa läsarna/tittarna att bättre förstå vad som händer och varför. Där ligger det största fake news-problemet och jag tror knappast att den aviserade granskningen kommer att ta upp det perspektivet.

 

 

En solskenshistoria?

Per Gudmundson skriver i dagens SvD att lastbilschauffören och terroristen Rakhmat Akilov aldrig borde ha varit i Sverige. Det är lätt att hålla med. Samma dag, i SvD Näringsliv, berättas solskenshistorien om Khalid Faqirzadeh som sätter ihop motionscyklar på en fabrik i Vansbro. Frågan är om Faqirzadeh egentligen har större skäl än Akilov att vara här.

Faqirzadeh är något så sällsynt som en asylsökande med fast jobb. I Afghanistan hade han jobbat som bilmekaniker och hans nuvarande chef, Marina Syrén, intygar att han gjorde succé från första början när han kom som praktikant. ”Han är skicklig och jättetrevlig”, säger hon.

För drygt tre år sedan fick Faqirzadeh nog av de ständiga klanstriderna i hembyn. Han begav sig av på en åtta månader lång fotvandring som slutade i Malmö hösten 2015. Med placering på asylboende i Vansbro gick han till kommunen, fick en praktikplats på cykelfabriken som sedan omvandlades till korttidsanställning och senare fast anställning. Han trivs, men längtar till fru och barn i Afghanistan som han ringer till varje kväll.

Att staten inte fullt ut lyckas skydda sina medborgare mot kriminellt våld är inte unikt för Afghanistan, även om situationen där just nu är långt värre än på de flesta andra håll. Men frågan är om det utgör asylskäl. Skulle judar i Malmö, butiksägare i Rinkeby eller ambulanspersonal i Bergsjön vara berättigade till asyl i något annat land? Naturligtvis inte. Och klanstriderna i Faqirzadehs hemby är uppenbarligen inte värre än att han som ansvarstagande familjefar kan låta hustru och barn stanna där.

Det är självfallet bra, ceteris paribus, att Faqirzadeh försörjer sig och sin familj genom riktigt arbete i stället för att – såvitt känt är – belasta statens eller kommunens budget. Men det är inte den saken det handlar om. Faqirzadeh är ett mycket sällsynt undantag bland asylsökande, och skulle han en dag beviljas asyl så vore han fortfarande ett undantag genom att han försörjer sig själv.

Fallet Faqirzadeh är ingen solskenshistoria. Han är ett exceptionellt fall i en större berättelse om människor som inte borde vara i Sverige – för deras egen skull och för vår.

Fler tankar om ledarskap

För snart tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om den ryske överbefälhavaren Kutuzov och hans strategi under Napoleons ryska fälttåg. Kutuzov var inte den typ av ledare som står i täten och manar till anfall. Tvärtom höll han tillbaka hetsporrarna bland de underställda generalerna, och gick därmed på tvärs med inte bara den egna organisationen utan också tsaren och den ryska opinionen. Men genom att stå emot påtryckningarna ledde han den ryska armén till seger över Napoleon. Kutuzovs ledarstil har beskrivits i ett inspirerande blogginlägg av Patrik Engellau på Det goda samhället.

Det finns många uppfattningar om vad ledarskap är och hur det bör utövas. Snart sagt varje managementkonsult har sin egen variant. Biskop emeritus Lennart Koskinen är vid sidan av prästrollen också ledarskapskonsult och partner i Gaia leadership. Han har någon gång sagt – som jag minns det – att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla positiv energi.

En annan syn på ledarskapet kallas MBWA – Management By Walking Around. Det handlar om närvaro, att se men också att synas. Och modellen behöver inte bara uppfattas symboliskt: att trava runt i korridorerna och växla ord med de medarbetare man träffar på är högst välgörande för blodcirkulationen – både den egna och organisationens.

Det finns de som skiljer chefskap och ledarskap och menar att chef blir man uppifrån, ledare underifrån. Frågan är då om ledare bör väljas av sina medarbetare. Jag har en gång varit med om att en byråchef tillsattes som ett resultat av en omröstning bland personalen på byrån. Det var inte helt lyckat. Visserligen förblev han mycket populär bland sina medarbetare, men på bekostnad av självständigheten och förmågan att ta svåra beslut som åtminstone kortsiktigt inte var helt populära.

Vi föreställer oss gärna att vi genom den politiska demokratin väljer våra ledare. Men svenska folket har naturligtvis aldrig haft möjlighet att ställa Stefan Löfven mot alla andra vuxna svenskar och välja den person man föredrar som statsminister. Den process som ledde fram till att han fick den ledaruppgiften var lång och innebar en successiv bortsållning av andra alternativ fram till riksdagsvalet. Däremot kan varje myndig svensk lägga sin röst för att Stefan Löfven ska fråntas sin ledaruppgift.

En sak som många tycks vara överens om är att olika situationer kräver olika slag av ledarskap. Om organisationen är stor eller liten, om den växer eller stagnerar, om den är kreativ eller producerande – varje situation kräver sina slag av ledare. Ändå tror jag att det finns vissa grundelement som alltid kännetecknar ett gott ledarskap. Min första favorit är integritet, att som Kutuzov orka stå fast när det blåser motvind. Min andra är positiv energi, i Koskinens anda. Och den tredje är närvaro, att både se och synas, som den som vandrar runt i korridorerna. Och om det ändå inte fungerar måste det alltid finnas mekanismer som säkrar att ledarskapet upphör.

Konsumenterna och e-handeln

Sex myndighetschefer skriver i SvD Debatt 22/8 att var och en måste ta ansvar vid köp på nätet. Det borde vara en självklarhet, och inte något som konsumenterna behöver upplysas om av de marknadskontrollerande myndigheterna.

Att e-handeln inte är en övergående fluga är nu så uppenbart att till och med myndighetssverige ser ett behov av att bekräfta saken. Men debattinlägget väcker fler frågor än det ger svar. Främst framstår det som oklart vad myndigheterna har för konkreta planer.

EU-kommissionens förslag till förordning om marknadskontroll, som presenterades den 19 december, innebär att alla ekonomiska aktörer som säljer produkter på EU:s inre marknad måste ha en utsedd kontaktperson inom EU, något som endast undantagsvis är fallet idag. De sex myndighetscheferna ser förordningen som ”ett steg på vägen”, men menar att det måste kompletteras med informationsinsatser. Debattinlägget avslutas med förhoppningen att vi genom att stärka konsumenten i sitt eget ansvarstagande kan få till en fungerande e-handel som är rättvis och säker.

Synen på konsumenten som ett svagt offer, som behöver stöd av statens vägledande hand, bottnar i den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet. Grundtanken var då att konsumenternas sanna behov inte återspeglades av deras egna val, uttryckta genom efterfrågan. I stället borde staten formulera behoven normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner. Hur främmande den synen än kan framstå i dag har ingen regering – oavsett färg – brutit med 70-talets politik på konsumentområdet.

Det har i sin tur lett till att de marknadskontrollerande myndigheterna ägnar mycket stora resurser – personella såväl som budgetmässiga – åt en diffus verksamhet som går under rubriker som ”stöd”, ”upplysning”, ”samverkan”, ”dialog”, ”kunskapsuppbyggnad” och ”bevakning”. Effekterna av denna verksamhet är tveksamma och i varje fall närmast omöjliga att belägga. Ändå är det just en ytterligare utvidgning av ”informationsinsatser” som debattinlägget förordar. Det är inte svårt att se bockfoten, här öppnar sig genast en möjlighet att inteckna en del av statsbudgetens ”tillgängliga reformutrymme”.

Den som studerar Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program ser en helt annan inriktning. Partiet vill stärka det rättsliga stödet för konsumenterna genom skarpare regler och ökade möjligheter att få överträdelser prövade i domstol. Däremot kan en stor del av tillsynsverksamheten avvecklas, inklusive vissa myndigheter som enbart har sådana uppgifter. Sveriges konsumenter har förmågan att se till sina egna behov när de fritt kan välja varor och tjänster på fungerande konkurrensmarknader. Och när marknaden inte fungerar är det tydliga, transparenta och långsiktiga regler som behövs, inte en diffus marknadsbevakning.

En besk medicin

Grunden för medborgarnas välstånd i vårt land är ett oskrivet samhällskontrakt att var och en försörjer sig själv så långt man förmår. Det helt dominerande sättet att försörja sig är genom arbete. Grunden för medborgarnas välfärd i vårt land är att den som inte har möjlighet att försörja sig själv får hjälp från det allmänna.

När det gäller välståndet har Sverige genomgått en helt fantastisk utveckling under 150 år, från U-land till en av världens högsta levnadsnivåer. Man kan tvista om orsakerna. För egen del ser jag övergången från lågproduktiva till högproduktiva arbetsinsatser som helt avgörande. Det började med förändringen från arbetsintensivt jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Den vägen har det fortsatt: lågproduktiva industrigrenar som skeppsvarv och textilindustri har ersatts av högteknologiska industrier och tjänsteproduktion med högt förädlingsvärde.

Välfärden byggde ursprungligen på en modell där de som genom sina arbetsinkomster bidrog var långt fler än dem som behövde få hjälp. Men utvecklingen av välfärden blev inte lika problemfri som utvecklingen av välståndet. En sak är den demografiska förändringen där befolkningen blir allt äldre samtidigt som den förvärvsaktiva åldern – relativt livslängden – krymper i båda ändarna. Ett allvarligare problem är att en allt större andel av befolkningen identifieras som i behov av statens omsorger i form av olika slag av bidrag. Välfärden hotar att bli ett självspelande piano som i förlängningen leder till att ekvationen inte går ihop.

De som är för unga för att arbeta får normalt sin försörjning av vårdnadshavarna, som i sin tur får ett tillskott genom barnbidrag. De som är för gamla för att arbeta får sin försörjning genom olika slag av pension. De som är för sjuka för att arbeta får sin försörjning genom sjukpenningen. Och de som är tillfälligt arbetslösa får sin försörjning genom a-kassan. I övrigt förutsätts den som varken är för ung eller för gammal, som är tillräckligt frisk och som inte befinner sig i skarven mellan två anställningar försörja sig genom eget riktigt arbete. Det är grundmodellen.

Här krävs en begreppsförklaring. Med ”riktigt arbete” menar jag två slag av avlönat arbete. Dels det som är en följd av ett anställningsförhållande hos en privat arbetsgivare som i sin tur har fått pengar till att avlöna de anställda genom att kunder frivilligt har betalat för de produkter som de har köpt. Men jag räknar också in anställningar som ytterst finansieras genom de skatter som medborgare har varit skyldiga att erlägga. I det senare fallet är förutsättningen att den anställde utför en arbetsprestation som i en fri marknad hade motsvarat lönen, så som är fallet med exempelvis poliser, sjuksköterskor, lärare och många andra offentliganställda.

Det här är alltså grundmodellen. Sedan finns olika bidrag till medborgarna där det finns delade meningar om huruvida de är berättigade. Och det finns olika offentliga anställningar där det finns delade meningar om de tillför ett värde som motsvarar lönen. Jag går inte in i den diskussionen här.

Den här grundmodellen har något så när befunnit sig i balans så länge demografin utvecklades sakta och utan plötsliga chocker. Frågan är vad som händer när befolkningen under ett par år ökar mycket kraftigt genom migration från länder som kulturellt, ekonomiskt och strukturellt uppvisar stora skillnader jämfört med Sverige. Under tioårsperioden 2007-2016 uppgick den totala invandringen till Sverige till drygt 1 miljon, dvs. mer än en tiondel av landets totala befolkning. Alla kommer inte från utomeuropeiska länder och siffran balanseras av en viss utvandring. Men det är ändå uppenbart att den svenska grundmodellen påverkas av de senaste årens utveckling. Det som särskilt kräver att vi hittar en ny modell är att en stor del av dem som har kommit till Sverige inte matchar den svenska arbetsmarknaden, bland annat när det gäller utbildningsnivå. Numera anses godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan, dvs. att ha genomgått 12 års utbildning, vara en förutsättning för anställningsbarhet. För många av dem som under senare år kommit till Sverige är den grundkompetensen i praktiken ouppnåelig.

I samhällsdebatten har två modeller föreslagits för att hantera denna ”mismatch” mellan nyanlända och den svenska arbetsmarknaden. Vi kan förenklat kalla dem den sociala modellen och den liberala.

Den sociala modellen innebär att när den reguljära arbetsmarknaden inte gör det möjligt för personer att försörja sig genom ”riktigt arbete” så måste det allmänna bidra ekonomiskt. En rad olika sätt att ge sådant bidrag har prövats eller föreslagits, från kommunalt försörjningsstöd till olika slag av ”jobbinitiativ”. Men oavsett konstruktion och benämning på de olika bidragen kvarstår att en stor del av de personer som berörs aldrig kommer att komma in på den reguljära arbetsmarknaden i form av ett osubventionerat heltidsjobb. Den sociala modellen innebär därför i sak att många människor som har kommit till Sverige i hopp om ett bättre liv hänvisas till livslång försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Och det innebär i sin tur ett haveri för den svenska välfärden, såväl ekonomiskt som moraliskt.

Den liberala modellen vill i stället att det skapas nya, enkla jobb för människor vars kompetens inte matchar de jobb som finns idag. Det är inte förvånande att fackföreningsrörelsen motsätter sig en sådan lösning eftersom det skulle kunna leda till en ökad lönekonkurrens på arbetsmarknaden. Men ett alvarligare problem är att inslaget av lågproduktiva jobb i den svenska ekonomin skulle öka. Vi skulle alltså backa bandet till en tidigare, lägre nivå i välståndsutvecklingen. Att skapa en situation där den svenska ekonomin i ökad utsträckning baseras på lågproduktiv verksamhet innebär alltså ett haveri för det svenska välståndet.

Vad återstår då, om båda dessa vägar är oframkomliga? Den enda utväg jag ser är att knyta an till den svenska grundmodellen: Den som är frisk, och varken för ung eller för gammal för att arbeta, måste försörja sig själv och sin familj genom osubventionerat arbete. Har man inte en kompetens som matchar det som den svenska arbetsmarknaden har att erbjuda så är Sverige helt enkelt inte rätt land att leva i. Att ge intryck av att det förhåller sig på annat sätt är en orätt mot alla berörda.

Det är en besk medicin. Men den kanske ändå ger ett visst hopp för patienten.

Utlokaliseringen

Den 22 januari 2018 meddelade regeringen att 900 statliga jobb ska flyttas från Stockholm. Det var inte första gången en regering flyttar en statlig förvaltningsmyndighet från Stockholmsregionen till landsorten, och det kommer med till visshet gränsande sannolikhet att inte heller bli den sista. Enligt Regeringskansliets pressmeddelande handlar det om att förstärka den statliga närvaron i Skåne och Västsverige.

Utlokalisering av statliga myndigheter har i många decennier varit en populär åtgärd från regeringar av skiftande kulör i syfte att visa handlingskraft för att ”hela Sverige ska leva”. Det kan framstå som en lovvärd ambition, men de praktiska konsekvenserna har många gånger varit nedslående – åtminstone på kort sikt.

Statliga myndigheter har mestadels en personal som är starkt specialiserad på det område myndigheten ansvarar för. I flertalet fall har merparten av personalen inte kunnat flytta med till den nya lokaliseringsorten. Makens yrkesarbete, barnens skolgång och andra personliga engagemang har vägt tyngre än viljan att fortsätta den yrkeskarriär där man har utvecklat sin kompetens och erfarenhet. På den nya lokaliseringsorten finns av naturliga skäl inte någon motsvarande högspecialiserad arbetskraft som väntar på att kunna verka inom myndighetens ansvarsområde. Följden har blivit en kompetensförlust som inneburit att myndigheten under flera år, med samma kostnader som tidigare, har tvingats reducera verksamheten till ett minimum. Erfarenheten visar också att myndigheter på olika sätt har kunnat finna vägar runt utlokaliseringsbeslutet. Omfattande pendling till ett nyinrättat Stockholmskontor är ett exempel.

Valet av lämplig lokaliseringsort hänger nära samman med det slag av verksamhet som myndigheten bedriver. Tre typiska myndighetsuppgifter är att lämna service till medborgarna, produktion (t.ex. framställning av statistik eller behandling av ansökningar) och att delta i styrningen av vårt land.

När det gäller den första uppgiften är det viktigt att myndigheten finns spridd över hela landet, exempelvis genom att ansvaret läggs på länsstyrelserna. Däremot har Konsumentverket givetvis inte kommit närmare medborgarna genom att flyttas från Johannelund, i nordvästra Stockholmsregionen, till Karlstad. Snarare tvärtom, om man räknar antalet boende inom en tvåmilsradie från lokaliseringsorten.

Däremot kan myndigheter, eller delar av myndigheter, som är rena produktionsapparater i princip läggas var som helst där det finns personal som kan utföra uppgifterna. Där hänger det på hur specialiserad arbetskraft som krävs. Före SMHI:s flyttning fanns förmodligen inte en enda utbildad meteorolog i Norrköping. På sikt löser det sig, vilket framgår av hur många TV-meteorologer som har en östgötaaccent. Men det får vägas mot effektivitetsförluster på kort sikt.

De centrala ämbetsverk som är en del av styrningen av Sverige har inte behov av en fysisk kundrelation. De har inte heller behov av att produktionsenheter finns lokaliserade i närheten. Däremot har de mycket stort behov av nära och daglig kontakt med andra institutioner som styr Sverige, dvs. Regeringskansliet, näringslivsorganisationer, andra centrala ämbetsverk, civilsamhällets organisationer m.m. Av den orsaken har de flesta länder funnit det praktiskt att ha en huvudstad som medger täta kontakter mellan dem som har särskilt behov av det. Och i de fall då man av politiska skäl velat lägga den centrala statsförvaltningen någon annanstans än i landets största stad, t.ex. Brasilia, Washington, Bonn, så har de institutioner som är beroende av närheten flyttat efter.

Målet att ”hela landet ska leva” innebär i sak att man vill undvika en ansamling av specialiserad verksamhet till vissa delar av landet. Drar man ut konsekvenserna in absurdum blir slutsatsen att även Stockholm borde vara en spegelbild av hela landets ekonomiska och administrativa verksamhet. Det skulle kunna innebära att skogsbruk och massaindustri lokaliseras till Kungsholmen, spannmålsproduktion till Södermalm och boskapsuppfödning till Östermalm. Gruvbrytning, som inte kräver så stora arealer, kunde lämpligen förläggas till Gamla Stan.

Det är svårt att se strävan att så långt som möjligt utlokalisera statliga förvaltningsmyndigheter till landsorten som annat är ren och skär populism. De kortsiktiga effekterna är en omfattande kapitalförstöring, både när det gäller budgetmedel, humankapital och verksamhetens resultat. På lång sikt är föreställningen att vi bör montera ned huvudstadsfunktionen ett kraftfullt slag mot ansträngningarna att upprätthålla en effektivt fungerande nationalstat. Hela landet ska förvisso leva, men alla delar behöver inte leva av samma sak!

Det fria skolvalet

I dagens debatt om skolan framställs det fria skolvalet som en nyliberal förvillelse från år 1992. Inget kunde vara mer felaktigt. Att kunna välja skola är i själva verket fullt normalt, endast avbrutet av en period då den s.k. närhetsprincipen gällde. Det här inlägget ägnas därför åt en beskrivning av hur skolan fungerade för 70 år sedan, när jag började i första klass. Syftet är att punktera försöken att inbilla senare generationer att obligatorisk hänvisning till en viss skola är så som det alltid har fungerat före 1990-talet.

Att kunna välja skola förutsätter naturligtvis att det finns mer än en skola inom det avstånd man är beredd att resa. Ju större befolkning i området, desto fler skolor. Min beskrivning handlar om Stockholmsområdet där urvalet av skolor var stort redan på den tiden.

Det år jag fyllde sju år började jag i första klass i den kommunala folkskolan. Den var sjuårig. De flesta barn började i den närmaste skolan i den kommun där de var folkbokförda. På det sättet gällde en närhetsprincip så långt. Men det fanns alternativ i form av privatskolor. Kronprins Carl Gustaf, vår nuvarande kung, började exempelvis sin skolgång i Broms skola på Östermalm. I folkskolan fick eleverna betyg från första klass. Efter första höstterminen gavs bara betyg i uppförande och ordning – om inte något exceptionellt inträffat gällde stort A, högsta betyg – men redan efter vårterminen sattes differentierade betyg i de olika ämnena.

Efter fyra år i folkskolan fanns valet att fortsätta i samma skola eller söka till en realskola. Realskolan kunde vara en kommunal realskola som ledde fram till realexamen eller en del av ett statligt högre allmänt läroverk, som också omfattade ett gymnasium. Även på realskolenivån fanns privata och halvprivata alternativ. Ett annat alternativ var kommunala flickskolor. Antagningen till realskolan baserades på betygen från fjärde klass i folkskolan. De mest populära skolorna krävde de bästa betygen för att bli antagen. Det ledde självfallet till en sållning av eleverna, men också till att de mest kvalificerade lärarna sökte sig till dessa skolor. Mest eftersökta, både bland elever och lärare, var de högre allmänna läroverken i innerstaden, exempelvis Norra Latin, Östra Real, Södra Latin och Norra Real. Eleverna kunde komma från hela Stockholmsregionen, med resvägar till skolan på över två mil.

Realskolan var normalt femårig och avslutades med realexamen. Redan efter fyra år i realskola kunde man söka till gymnasiet som på den tiden var fyrårigt. På samma sätt som vid ansökan till realskolan var betygen avgörande för om en elev antogs till ett visst gymnasium och till en viss linje linje: reallinjen, latinlinjen eller allmänna linjen. Reallinjen, med tonvikt på matematik och naturvetenskap, var den linje som krävde de högsta betygen.

Det fanns alltså ett fritt skolval också på gymnasienivån, inom de ramar som elevens betyg medgav. Det fanns också möjlighet att byta gymnasium, inte bara på grund av ändrad bostadsort. Det var inte helt ovanligt att elever som hade problem eller upplevde vantrivsel i en skola valde att flytta en annan. För många elever blev mindre, halvprivata gymnasier en tillflyktsort.

Tendensen att de mest attraktiva skolorna lockade till sig de mest kompetenta lärarna var än mer uttalad i gymnasiet än i realskolan. Utöver lärarnivåerna läroverksadjunkt och lektor förekom också lärare som titulerades doktor och professor.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som omfattade dels ett antal skriftliga prov – studentskrivningar – och dels de slutliga muntliga förhören i ett antal ämnen som inte var kända på förhand. Vid förhören var censorer närvarande som inte hade koppling till skolan utan var utsedda på riksnivå. Det hände att en censor kunde ta över ett muntligt förhör om inte läraren gjorde sitt jobb med tillräcklig nit och skicklighet. Censorerna deltog sedan i betygskollegiet som fastställde studentbetyget för varje elev, inklusive att besluta om att underkänna elever som inte höll måttet. För många innebar säkert studentexamen ett trauma som endast överträffades av födelsen och döden.

Den här tillbakablicken kan, som jag ser det, ge anledning till tre slutsatser.

  • Närhetsprincipen är en historisk parentes som infördes någon gång på 1950-talet och upphävdes 40 år senare.
  • Ett fritt skolval ger såväl elever som lärare incitament att söka sig till de bästa skolorna, vilket i sig höjer skolans kvalitet och i andra hand utgör en sporre för andra skolor att också eftersträva höjd kvalitet.
  • Ett fritt skolval behöver inte leda till betygsinflation, det finns andra mekanismer för att säkerställa objektiv betygssättning på enhetlig grund.

Däremot finns det naturligtvis ingen anledning att utforma den nödvändiga reformen av den svenska skolan på ett sådant sätt att 1940- och 1950-talets modell återinförs.

Socialkonservatismen Göran Greiders favorit

I ett gott samhälle är medborgarna engagerade i en livlig och upplyst debatt om problem och lösningar. Argumenten är sakliga och åsikt står mot åsikt, men person står inte mot person. Inte heller grupp mot grupp. Debatten präglas av öppenhet och nyfikenhet, en vilja att utan förutfattade meningar lyssna till motståndarens argument innan man väljer att anamma eller förkasta dem.

Det är ett ideal som det inte är helt lätt att leva upp till. Mången övertygad liberalkonservativ ryggar säkert instinktivt tillbaka inför en debattartikel av Göran Greider. Ändå borde papperstidningens rubrik ”Det finns inte längre några konservativa tänkare” i SvD den 17 januari ha väckt intresse, om inte annat för att kunna påvisa att han har fel.

Greider menar att dagens borgerlighet är förblindad av en doktrinär marknadsliberalism och att vi saknar genuina konservativa ideologier. Greider är inte någon anhängare av marknadsliberalism, och känner säkert mer sympati för en höger som inte är ”förblindad”. Han menar att denna doktrinära marknadsliberalism har lett till en acceptans av vinster i välfärden, betygsinflation i skolan, apotekens kommersialisering och att ett ärevördigt ämbetsmannaideal har pulveriserats av New Public Management. Allt detta är företeelser som konservativa gräsrötter reagerar mot med upprördhet, men som inte ifrågasätts av borgerliga partiledare. Han kritiserar också det ”binära tänkandet” som hos både vänster och höger leder till man moraliskt dissar eller upphöjer enskilda personer i stället för att analysera strukturer.

Många av de exempel som Greider räknar upp kan jag själv reagera mot, exempelvis betygsinflationen, det bortslarvade ämbetsmannaidealet och övertron på NPM. Och jag upprörs också över demoniseringen av motståndare i samhällsdebatten, ofta på identitetspolitisk grund. Men jag ser inte som han förklaringen i oundvikliga skadeverkningar av en liberal marknadsekonomi. Det är alltför schabloniserat, det finns många badvatten som kan bytas utan att barnet åker med på köpet.

Nyckeln tror jag ligger i Greiders avslutande ord om vad konservatism och socialism har gemensamt. Den konservatism som Greider vill se framför sig, som en värdig motståndare men med en gemensam grund, är i själva verket socialkonservatismen. Som många andra har konstaterat ligger socialkonservatismen mycket nära socialdemokratin, både när det gäller den historiska utvecklingen och de politiska prioriteringarna i dagens Sverige. Och som ofta är fallet har de politiska rörelser som ligger nära varandra det största behovet av att utmåla varandra som bittra fiender.

Kommer ryssen?

Återigen har en pinsam skendebatt brutit ut i medierna: Är det Löfvén som har rätt när han hävdar att ”ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt”? Eller är det Försvarsberedningen som har uppenbarat sanningen när den menar att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Det krävs inte mer än en snabb innanläsning för att konstatera att båda påståendena i formell mening, och med största sannolikhet, kommer att visa sig helt korrekta. Så vad handlar debatten egentligen om?

Som så ofta förr står en elefant i rummet. Det få vågar tala om är vad som egentligen krävs för att Sverige ska återskapa en tillräcklig militär kapacitet för att ingen – vare sig från öst eller väst – ska frestas att fylla ut ett försvarspolitiskt vacuum i Östersjöregionen.

En som har försökt uppskatta elefantens dimensioner är Johanne Hildebrandt. Enligt en ledarartikel skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex.

Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?