År 1212 inträffade ett par händelser som gav upphov till eftervärldens intresse och mytbildning. Tiden var korstågens tid, mellan det första som startade 1096 och det nionde och sista som avslutades 1272. Upphovet till berättelsen om barnkorståget går tillbaka till två pojkar, Nikolas i Tyskland och Stefan i Frankrike, som oberoende av varandra greps av övertygelse om att de skulle leda en stor mängd människor mot ett hägrande mål.
Nikolas uppges ha samlat 7000 följare som tänkte fortsätta till det heliga landet och befria Jerusalem. Enligt den gudomliga kallelse som Nikolas hade fått skulle resan dit underlättas av att Medelhavet skulle dela sig så att de kunde fortsätta promenaden torrskodda. Så skedde emellertid inte, och korståget splittrades i Genua. Somliga återvände hem medan andra tog sig vidare till Marseille, där de sannolikt såldes som slavar.
Stefans mål var inte Palestina utan att överlämna ett brev till franske kungen. Uppdraget hade lämnats av en återvändande korsriddare som uppgav att han i själva verket var Kristus själv. Stefan var mer framgångsrik i sitt uppdrag och lyckades föra 30 000 anhängare till Saint Denis, norr om Paris, där de franska kungarnas begravningskyrka ligger. Efter att ha utfört ett antal mirakler fick Stefan besked av kungen om att deltagarna borde återvända hem, vilket också förefaller ha skett.
Dessa två händelser – om de verkligen har inträffat är osäkert – förenades till en berättelse om ett barnkorståg. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med att den tidens reguljära korståg mer handlade om världsliga plundringståg än om ädla räddningsaktioner drivna av religiöst nit. Senare tids forskning har ifrågasatt om det verkligen handlade om barn. Texternas uttryck ”pueri” kan ha syftat på utsatta människor i allmänhet – i små omständigheter – snarare än om småbarn. Å andra sidan talar mycket för det i stor utsträckning handlade om människor som i vår tid klassas som barn, dvs. personer yngre än 18 år.
Det var inte sista gången sedan 1200-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.
År 1424 började en då tolvårig bondflicka i den franska byn Domrémy få uppenbarelser som återkom under de följande åren. Det hon uppfattade som Guds röst beordrade henne att leda den franska armén till seger över engelsmännen, som tillsammans med burgunderna behärskade hela norra Frankrike. När hon var 16 lyckades hon göra verklighet av sitt uppdrag, tack vare att hon korrekt förutspådde en fransk seger i slaget vid Herrings. Under tre år tilläts Jeanne d’Arc att ställa sig i spetsen för den franska armén, iklädd full rustning. Hon ändrade krigets syfte till ett religionskrig och framtvingade en mer aggressiv strategi, vilket till att börja med ledde till militära framgångar. Lyckan blev dock kortvarig. 1431 tillfångatogs hon av engelsmännen, anklagades för kätteri och dömdes till döden på bålet.
Det var inte sista gången sedan 1400-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.
HC Andersens saga om kejsarens nya kläder illustrerar hur barn kan uppfattas som sanningssägare med en insikt som väger tyngre än det som gemene man håller för sant. Barnet hade rätt i sagan. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom. Alltsedan upplysningen har vuxna människor kunnat ta till sig resultaten av forskning och vetenskap för att bilda sig en välgrundad uppfattning om hur världen fungerar. Och ändå väljer många att slippa det besväret, och sluter i stället upp i korståget för en bättre värld vägledda av en uppenbarelse. Men förmodligen viker inte havet undan i Genua, och anhängarna löper risk att bli slavar – inte i Marseille men under sina villfarelser.