Statistik som ljuger

Professorn i global hälsa Mats Målqvist skriver i SvD den 4 mars 2019 att ”det är en politik som minskar inkomstklyftorna och en gemensam vision om ett jämlikt samhälle” som förklarar Finlands goda resultat på en rad områden. Debatten om Finland visavi Sverige har handlat om bland annat broderlandets framgångar på områdena polis, skola, sjukvård och renare luft samt att finländarna är såväl godare som lyckligare människor.  Att Målqvist har hittat förklaringen till alla dessa framgångar verkar alltför bra för att vara sant. Och det är det naturligtvis inte heller.

För att ge trovärdighet åt sin tes hänvisar Målqvist till Nordiska Ministerrådets rapport: Increasing Income Inequality in the Nordics – Nordic Economic Policy Review 2018, sid 21). Rapporten stöder påståendet att inkomstskillnaderna – enligt den s.k. GINI-koefficienten – har ökat i Sverige, något mer än i Finland. Däremot behandlar rapporten inte hur detta kan ha påverkat luftkvalitet eller skolresultat i Finland.

Mark Twain (och kanske ursprungligen Benjamin Disraeli) menade som bekant att det finns tre slag av lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det finns därför goda skäl att se skeptiskt på förmenta statistiska bevis, även när de förs fram av professorer.

Målqvist bygger sin debattartikel på statistik över inkomstskillnadernas förändring, inte på nivån. Den gängse diskussionen om farorna med stora inkomstskillnader – osagt om det är sant eller ej – handlar däremot just om nivån, dvs. hur stora skillnaderna är mellan olika grupper i ett samhälle. När det gäller inkomstutjämning  ligger alla de nordiska länderna i den absoluta toppen bland världens länder. Mycket talar för att de länder som uppvisar stora inkomstskillnader drabbas av sociala spänningar och dysfunktionalitet och att en förändring mot mindre skillnader kan vara gynnsam. Något stöd för att de länder som redan ligger i toppen skulle vinna på en än längre gående ekonomisk utjämning finns inte. I varje fall är det inget som Målqvist lyckas visa i sin artikel.

Tvärtom finns flera omständigheter som talar för motsatsen. Bläddrar man längre fram i Nordiska Ministerrådets rapport finner man att en ökning av inkomstskillnaderna är starkt korrelerad till en allmän inkomstökning. Enkelt uttryckt: när man får det bättre ökar också skillnaderna. En annan del av rapporten handlar om hur ökningen av inkomstskillnaderna kan förklaras av utvecklingen för det högsta inkomstskiktet. Det är allmänt känt att svenska (och nordiska) företagsledare har löner som är markant lägre än motsvarande tjänstemän i jämförbara länder.  Om de skillnaderna har minskat skulle det kunna leda till bättre möjligheter för svenska storföretag att rekrytera kvalificerade medarbetare. Kanske också att den osunda floran av förmåner vid sidan av lönen rensas.

Verkligheten är som vanligt komplex. Debattartiklar som på ett slarvigt sätt hänvisar till statistik för att ge trovärdighet bör ses med stor skepsis. Särskilt om den tes som förs fram ger näring åt utbredda fördomar. Och även om avsändaren är professor.