Skrönsakslandets blogg

I ett gott samhälle är medborgarna engagerade i en livlig och upplyst debatt om problem och lösningar. Argumenten är sakliga och åsikt står mot åsikt, men person står inte mot person. Inte heller grupp mot grupp. Debatten präglas av öppenhet och nyfikenhet, en vilja att utan förutfattade meningar lyssna till motståndarens argument innan man väljer att anamma eller förkasta dem.

Det är ett ideal som det inte är helt lätt att leva upp till. Mången övertygad liberalkonservativ ryggar säkert instinktivt tillbaka inför en debattartikel av Göran Greider. Ändå borde papperstidningens rubrik ”Det finns inte längre några konservativa tänkare” i SvD den 17 januari ha väckt intresse, om inte annat för att kunna påvisa att han har fel.

Greider menar att dagens borgerlighet är förblindad av en doktrinär marknadsliberalism och att vi saknar genuina konservativa ideologier. Greider är inte någon anhängare av marknadsliberalism, och känner säkert mer sympati för en höger som inte är ”förblindad”. Han menar att denna doktrinära marknadsliberalism har lett till en acceptans av vinster i välfärden, betygsinflation i skolan, apotekens kommersialisering och att ett ärevördigt ämbetsmannaideal har pulveriserats av New Public Management. Allt detta är företeelser som konservativa gräsrötter reagerar mot med upprördhet, men som inte ifrågasätts av borgerliga partiledare. Han kritiserar också det ”binära tänkandet” som hos både vänster och höger leder till man moraliskt dissar eller upphöjer enskilda personer i stället för att analysera strukturer.

Många av de exempel som Greider räknar upp kan jag själv reagera mot, exempelvis betygsinflationen, det bortslarvade ämbetsmannaidealet och övertron på NPM. Och jag upprörs också över demoniseringen av motståndare i samhällsdebatten, ofta på identitetspolitisk grund. Men jag ser inte som han förklaringen i oundvikliga skadeverkningar av en liberal marknadsekonomi. Det är alltför schabloniserat, det finns många badvatten som kan bytas utan att barnet åker med på köpet.

Nyckeln tror jag ligger i Greiders avslutande ord om vad konservatism och socialism har gemensamt. Den konservatism som Greider vill se framför sig, som en värdig motståndare men med en gemensam grund, är i själva verket socialkonservatismen. Som många andra har konstaterat ligger socialkonservatismen mycket nära socialdemokratin, både när det gäller den historiska utvecklingen och de politiska prioriteringarna i dagens Sverige. Och som ofta är fallet har de politiska rörelser som ligger nära varandra det största behovet av att utmåla varandra som bittra fiender.

Återigen har en pinsam skendebatt brutit ut i medierna: Är det Löfvén som har rätt när han hävdar att ”ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt”? Eller är det Försvarsberedningen som har uppenbarat sanningen när den menar att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Det krävs inte mer än en snabb innanläsning för att konstatera att båda påståendena i formell mening, och med största sannolikhet, kommer att visa sig helt korrekta. Så vad handlar debatten egentligen om?

Som så ofta förr står en elefant i rummet. Det få vågar tala om är vad som egentligen krävs för att Sverige ska återskapa en tillräcklig militär kapacitet för att ingen – vare sig från öst eller väst – ska frestas att fylla ut ett försvarspolitiskt vacuum i Östersjöregionen.

En som har försökt uppskatta elefantens dimensioner är Johanne Hildebrandt. Enligt en ledarartikel skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex.

Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?

Katarina Barrling skriver i Tidskriften Kvartal om skillnaderna mellan Anywheres och Somewheres – en uppdelning lanserad av den brittiske författaren David Goodhart. Den förra gruppen hyllar individuell frihet, modernitet och förändring; man skulle kunna beteckna dem som kosmopoliter. För den senare gruppen är trygghet och traditioner viktiga; man känner en bindning till både sin hemort och sitt land. Enligt Goodhart är 50 procent av befolkningen övervägande Somewhere, 25 procent är Anywhere och resten pendlar mellan de två.

Barrling diskuterar hur de svenska riksdagspartierna förhåller sig till de två grundmodellerna och kommer fram till att Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden som Somewheres omfattar. Hon frågar sig också hur mycket av framgången för Sverigedemokraterna som har att göra med invandringen som sådan och hur mycket som beror på den vidare frågan: den inhemska politikens inriktning mot det mångkulturella samhället. Det som i Sveriges fall innebar ett farväl till folkhemmet.

Men det finns fler aspekter på motsättningen mellan dem som främst söker frihet och dem som prioriterar trygghet.

Det är helt uppenbart att de som sitter med problemformuleringsmonopolet i vårt land – politiker, journalister, opinionsledare, alla de som kan göra sin röst hörd i traditionella media – återfinns i gruppen Anywheres. Somewheres lyckas sällan tränga sig in i SVT:s utbud eller i de stora dagstidningarnas ledar- och debattsidor. De är därför hänvisade till så kallade sociala och alternativa media. Och där finns de, med högt röstläge.

Genom att Anywheres dominerar det offentliga samtalet, och i hög utsträckning för en intern samhällsdebatt inom den gruppen, hamnar de lätt i positionen att Somewheres inte är en motståndare på jämlik nivå utan ett problem att hantera. Därför handlar diskussionen i hög grad om Trumpanhängare, Brexitröstare, Sverigedemokrater och andra motståndare till den gränslösa visionen som ett samhällsproblem, inte som en politisk motsättning.

När respekten för motståndarens rätt att hävda en avvikande mening släpper blir fältet fritt för demonisering. De 50 procent av befolkningen som värdesätter trygghet och tillhörighet högre än frihet och förändring likställs plötsligt med rasister och kryptonazister. Det civiliserade samtalet får vika för invektiv och schabloner. Och möts naturligtvis av motangrepp i lika högt tonläge från den andra sidan, som i sin tur reduceras till att vara nättroll och konspirationsteoretiker.

Det som från demokratisk utgångspunkt är betänkligt i den här utvecklingen är att Anywheres är 25 procent av befolkningen och Somewheres 50 procent.

Vi har, som jag ser det, hamnat i en mycket olycklig samhällspolitisk situation. Kanske befinner vi oss i den medicinska definitionen av kris, nämligen den punkt där det står och väger mellan att patienten tillfrisknar eller dör.

Det enda svaret jag kan se på dagens kris är att vi erbjuds ett politiskt alternativ som erkänner att människor behöver såväl frihet och förändring som trygghet och stabilitet. Somliga behöver mer av det ena, andra mer av det andra. Men ska vi hålla ihop som nation måste båda ingredienserna finnas med, vi kan inte fortsätta med en situation där de 25 procenten föreskriver multikultur, identitetspolitik och radikalfeminism som en norm för alla att rätta sig efter. Men alternativet måste också ta avstånd från det tonläge som alltför mycket har präglat utspelen från båda sidor. Vi vill inte höra mer om ”bruna krafter” eller ”landsförräderi” som svar på åsiktsskillnader. Det alternativ som vi behöver måste präglas av klokhet, eftertänksamhet, balans, värdighet, helt enkelt ett vuxet sätt att axla sitt ansvar.

Den 29 augusti 1812 utnämndes Michail Illarionovitj Golenisjtjev-Kutuzov till överbefälhavare för den ryska armén. Han var  inte fullt 67 år gammal.

 

Ryssland befann sig då sedan två månader i öppet krig med Napoleon, som efter att ha gått över floden Njemen i nuvarande Litauen avancerade allt längre in på ryskt territorium. Krigsministern Michail Barclay de Tolly tillämpade den ”brända jordens taktik”, vilket innebar att låta trupperna retirera och förstöra områden de lämnar för att inte ge fienden någon fördel. Taktiken var inte populär bland de ryska generalerna, som i stället ville gå till motanfall och ta strid med inkräktaren. Barclay de Tolly blev föremål för skarp kritik och ansågs alltför passiv. Det ledde till att tsaren, på uppmaning av den ryska adeln, lät Kutuzov ta över befälet över den ryska armén.

Kutuzov fortsatte att genomföra samma strategiska linje som sin föregångare. Men den brända jordens taktik var inte populär. Såväl de stridslystna generalerna som den ryska allmänheten krävde en mer offensiv strategi, trots att det var överflödigt från militär synpunkt. Politiska och moraliska orsaker ledde till att Kutuzov inte i längden kunde undvika ett stort slag och det ägde rum i Borodino den 7 september.

Slaget vid Borodino blev det största och blodigaste under Napoleons ryska fälttåg med förluster i storleksordningen 35 000-40 000 på vardera sidan. Kutuzov valde att retirera för att rädda vad som gick av den ryska armén, vilket innebar att slaget kortsiktigt räknades som en seger för fransmännen. Men det visade sig senare vara en pyrrhusseger.

Vid ett rådslag den 13 september i byn Fili samlade Kutuzov sina generaler för överläggningar om den fortsatta handlingsplanen. De flesta av generalerna uttalade sig för ett nytt stort slag med Napoleon. Då avbröt Kutuzov mötet och deklarerade att han beordrar fortsatt reträtt.

Kutuzovs armé fortsatte återtåget till Moskva och lät sedan Napoleon tåga in i den folktomma staden den 14 september. Moskva eldhärjades och de franska trupperna tvingades utrymma staden igen. Därmed hade kriget vänt. Genom att inte inlåta sig i fler större slag efter Borodino var den ryska armén fortfarande stridsduglig. Den franska armén fick däremot allt större svårigheter att försörja sig och hade bara ett förödande återtåg att se fram emot.

Utövade Kutuzov ett starkt eller svagt ledarskap? I hans samtid uppfattades han säkert av många som en passiv överbefälhavare, ovillig att försvara Rysslands ära och territorium. Om han hade gett vika för de stridslystna generalernas påtryckningar skulle den ryska allmänheten säkert ha förärat honom en hjältegloria.

Men, med facit i hand, hade det högst sannolikt lett till att den ryska armén hade utplånats och Napoleons ryska fälttåg krönts med framgång. Kutuzovs ledarskap var ett klokt ledarskap, och därmed var det också ett starkt ledarskap, med kraft att hålla stånd mot mindre kloka men mer aggressiva pretendenter.

Efter att ha genomlidit SvT:s senaste nyhetssändning har jag återigen blivit upplyst om att en politiker har bedömt en företeelse som oacceptabel.

Acceptera är en synonym till godkänna. Att förklara något som oacceptabelt innebär alltså att politikern i fråga inte har för avsikt att godkänna företeelsen. Det förutsätter i sin tur att den som uttalar omdömet är i en position att kunna meddela respektive avslå sådana godkännanden. Det förutsätter dessutom att godkännande hade varit ett möjligt alternativ men att personen funnit att det inte finns grund för ett godkännande.

Man frågar sig då om svenska politiker över huvud taget har övervägt att godkänna gängrelaterade mord, gruppvåldtäkter, utplacering av handgranater m.m. Man frågar sig vidare om svenska politiker anser sig vara behöriga att godkänna andra staters inrikes- och utrikespolitiska beslut. Om så inte är fallet är talet om ”oacceptabelt” inte bara en nullitet, det är ett underkännande av allmänhetens förståndsgåvor.

Det är dessutom en oförskämdhet att utlösa kräkreflexer hos mediakonsumenterna.

För den som fortfarande tänker i höger-/vänstertermer måste beteckningen liberalkonservativ framstå som en självmotsägelse. Liberalism brukar ju traditionellt förknippas med frihet och förändring, alltså en vänsterposition. Och konservatism står för trygghet och stabilitet, något som alltid har identifierats som höger. Möjligen ändrades bilden när socialisterna trädde in på den politiska arenan och placerade liberaler och konservativa i det borgerliga hörnet. I varje fall har höger och vänster numera förlorat sin funktion som kompass i det politiska landskapet och i stort sett reducerats till att fungera som invektiv.

Enligt Wikipedia grundar sig liberalkonservatismen på en blandning av liberalismens syn på marknadsekonomi och individuella rättigheter samt konservatismens respekt för traditioner och försiktig samhällsutveckling. Inom konservatismen finns en skiljelinje mellan den anglosaxiska liberalkonservativa traditionen och den kontinentala, som drar mer åt socialkonservatism. Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism, och kallades då nationalkonservatism. Den stora skillnaden är synen på staten, där anglosaxisk konservatism är skeptiskt inställd medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). Liberalkonservatismen har en negativ inställning till välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Liberalkonservativa är också ofta mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är.

Medborgerlig Samling betecknar sin politiska linje som liberalkonservativ. Enligt idéprogrammet förenar partiet en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. När det gäller synen på staten vill partiet se en mindre offentlig sektor än vad Sverige har i dag och att staten koncentrerar sig på kärnverksamheten. Man vill motverka svällande byråkrati och bidragsgivning till civilsamhället och näringslivet. I stället betonar Medborgerlig Samling vikten av ett starkt civilsamhälle som inte är beroende av statliga bidrag. När det gäller globaliseringen vill partiet att Sverige förblir medlem i EU men verkar för grundläggande reformer och att Sverige begär medlemskap i NATO. Sammanfattningsvis framstår partiets politik som nära sammanfallande med den anglosaxiska liberalkonservatismen och skiljer sig därmed tydligt från socialkonservativa och nationalkonservativa idétraditioner.

SvD:s politikreporter Claes Lönegård har i en debattartikel skrivit att ”den liberalkonservativa ideologin, som hållit ihop svensk höger i decennier, framstår mer och mer som ett skenäktenskap. I det nya kulturkriget är det anständigheten som utgör skiljelinjen.” Utgångspunkten för hans slutsatser är att han ser ett alltmer polariserat politiskt landskap inom oppositionen, där den ena sidan varnar för blåbrun sammanblandning, uppmanar borgerligheten att hålla gränsen högerut och menar att kampen mot fascism just nu är det överordnade kallet i svensk politik. Mot den synen står en opinion som bedriver korståg mot en förljugen anständighet och i stället håller ”de Anständiga” – på båda sidor av den politiska skalan – ansvariga för en svensk migrations- och rättspolitik i förfall. Lönegård tycks mena att striden om anständigheten i själva verket inte utspelar sig inom det traditionellt liberalkonservativa lägret utan det snarare handlar om å ena sidan en borgerlighet som blivit socialliberal, å andra sidan högerpopulister.

Försöket att hitta nya dimensioner i dagens politiska landskap är intressant, men för den skull behöver man inte hålla med om Lönegårds analys fullt ut. För mig framstår motsättningen ha två dimensioner; den ena handlar om ideologi, den andra om stil.

När det gäller ideologi ser jag ett renodlat liberalkonservativt alternativ och det är Medborgerlig Samling. Sverigedemokraterna har tidigare gjort utflykter i de nationalkonservativa utmarkerna men får nog i dag karakteriseras som utpräglat socialkonservativa – och ligger därmed ganska nära delar av den traditionella socialdemokratin. Moderaterna har efter Reinfeldts liberala förvillelser nu börjat närma sig en liberalkonservativ linje, men belastas fortfarande av arvet efter DÖ. I övrigt domineras det politiska fältet av en skala från socialliberalliberalism till identitetspolitiska förvillelser.

Den andra dimensionen handlar om stil. Att vara politiker, opinionsbildare eller på annat sätt en offentlig person ansågs en gång ställa krav på det personliga uppträdandet. Människor som gjorde anspråk på att vara ledare och föredömen förutsattes ha integritet, vara rättrådiga och balanserade. I dag haglar invektiven som projektiler över skyttegraven. Åt ena hållet ”brunråttor”, ”fascister” och ”rasister”, åt andra hållet ”landsförrädare”, ”lögnare” och ”snällister”. Övertramp har förekommit i de flesta partier, ibland har de som har gått över gränsen tillrättavisats men andra gånger inte.

Medborgerlig Samling har ett klart och tydligt budskap när det gäller den politiska dimensionen. Det är därför särskilt viktigt att partiet också lyckas hålla fanan högt när det gäller stildimensionen.

Sverige mår inte bra. På alltför många områden fungerar inte vårt land på ett sätt som vi förväntar oss. Men vi intalar oss gärna att det handlar om detaljer. Saker som går lätt att rätta till, bara man vill.

Enligt en ledarartikel av Johanne Hildebrandt skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex. Det handlar om väldigt mycket pengar.

Inger Enkvist pekar i en krönika på att Sverige behöver rekrytera 77 000 lärare till heltidstjänster i grundskolan och förskolan under de kommande fem åren, en siffra som är ungefär densamma som antalet nu anställda i den kommunala grundskolan. Det handlar också om väldigt mycket pengar.

Sverige har i dag 208 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet för EU ligger på 341. Om Sverige skulle anpassa sig till EU-genomsnittet krävs alltså en ökning av antalet poliser med ca 15 000. Men med tanke på situationen i utanförskapsområden och uppklarningsprocenten när det gäller brott mot enskild är det förmodligen inte EU-genomsnittet vi måste sikta på utan betydligt högre. Också mycket pengar.

Underhållet av järnvägen är kraftigt eftersatt. Kostnaden för att rusta upp järnvägsnätet till en sådan standard att tågen någotsånär går i tid är okänd.

Sjukvården är i kris, vi har en exklusiv specialistvård men höga trösklar för att få tillgång till den. Och primärvården framstår som en skam för den som kan jämföra med hur det fungerar i andra länder. Återigen pengar, även om det också handlar om organisatoriska problem.

Vad det sammantaget kostar att rätta till dessa och andra brister har ingen kunnat presentera. Regering och opposition gör utspel om ”satsningar”. Men det handlar om krusningar på ytan, för om man verkligen ville återupprätta en fungerande stat måste debet och kredit gå ihop. Att berätta var pengarna ska tas vinner man inga val på.

Föreställningen att det går att sätta Sverige på fötter igen med hjälp av skattehöjningar kan vi avfärda med en gång. Vi befinner oss redan nära den punkt där nominella skattehöjningar resulterar i ett minskat tillflöde till statskassan – den s.k. Laffer-effekten. Vi måste alltså se oss om efter andra områden som väger tungt i statens utgifter och där en nedskärning skulle ge ett substantiellt bidrag.

Den offentliga sektorn expanderade oavbrutet från mitten av 1900-talet fram till 1980-talet, då tillväxten hejdades genom åtstramningar, först i den statliga sektorn, sedan också inom kommuner och landsting. Från år 2000 till år 2017 har antalet myndigheter minskat från ca 650 till ca 350, varav ca 250 är statliga förvaltningsmyndigheter. Minskningen har främst skett genom sammanslagningar av myndigheter – under samma tid ökade antalet årsarbetskrafter i myndigheterna med ca 10 procent. När besparingar diskuteras riktas ofta uppmärksamheten främst mot den statliga förvaltningen och möjligheten att lägga ner myndigheter som upplevs som onödiga. Det finns säkert goda skäl att ifrågasätta många ämbetsverks existens, särskilt när uppgifterna beskrivs i luddiga termer som ”kunskapsuppbyggnad”, ”stöd”, ”tillsyn”, ”uppföljning”, ”samverkan” och ”samordning”. Men det handlar inte om några betydande belopp som frigörs genom nedläggning av ett antal statliga myndigheter. Den starka expansion av den offentliga sektorn som har skett under det senaste dryga halvseklet handlar dels om kommunal konsumtion, dels inkomstöverföringar.

Stöd till verksamhet som inte utförs mot betalning sker på tre vägar. Dels lämnar enskilda medborgare bidrag till olika slag av ideell verksamhet, dels genom politiska beslut om stöd till viss verksamhet och dels det stöd som beslutas av tjänstemän inom myndigheter och andra institutioner. Hur medborgarna fördelar sina pengar mellan egen konsumtion och välgörenhet finns ingen anledning att ifrågasätta. Den samlade volymen av de skattepengar som delas ut som bidrag till föreningar, forskare, kulturutövare och mycket annat går inte att överblicka eftersom besluten ligger på ett mycket stort antal händer. Men det handlar om mycket pengar. Och flertalet av ändamålen är verksamhet som mycket få medborgare skulle bidra till om de skulle behöva ta pengarna från hushållskassan och inte över skattsedeln. Ett av de få undantagen är förmodligen stödet till barns och ungdomars idrottsverksamhet.

Inte heller de samlade kostnaderna för migrationen till Sverige från utomeuropeiska länder under senare år går att precisera. Också här handlar det om stora pengar. Den svenska välfärden är dimensionerad för den befolkning som har byggt upp dess bas. Den kan självfallet inte komma alla människor i världen till del, men den räcker inte heller till alla dem som kommer till vårt land i avsikt att få ett bättre liv. Om varje person som väljer att flytta till Sverige skulle svara för sin egen och sin familjs försörjning genom osubventionerat arbete – oavsett om det handlar om personer med asylskäl i strikt bemärkelse eller människor med andra bevekelsegrunder – skulle mycket stora resurser frigöras.

Min slutsats är att det går att återskapa ett fungerande försvar, en fungerande rättsstat, en fungerande skola, en fungerande sjukvård och allt annat som i dag fungerar så uppenbart bristfälligt. Det kommer att kosta mycket stora pengar, större än någon har kunnat eller vågat sätta en siffra på. Men debet och kredit måste gå ihop. Lika stora pengar måste därför frigöras genom att saker som vi tagit för självklara helt enkelt avvecklas. Det vore en smärtsam procedur, som få politiker skulle vilja ställa sig bakom. Och därför kommer det förmodligen att ske ändå, utan kontroll, utan avsikt, som något som bara händer.

 

Från nyhetssidorna under december 2017.

• 1/12: Polisen lägger ner utredning om misstänkt gruppvåldtäkt i Uddevalla i oktober 2017.
• 3/12: Förundersökning har inletts mot två män misstänkta för grov våldtäkt under natten vid Söder Mälarstrand, Stockholm
• 16/12: Flera män misstänks för våldtäkt i Sofielund, Malmö.
• 19/12: Tre män frias från anklagelserna för gruppvåldtäkt i Fittja, Stockholm, den 14 augusti 2016. Två män frias från anklagelserna för medhjälp.
• 23/12: Tre män fälls för gruppvåldtäkt nära Tensta, Stockhom, den 19 juni 2017.
• 29/12: Flera män misstänks för våldtäkt i Högaholm, Malmö.
• 30/12: Två ungdomar åtalas vid Södertörns tingsrätt för gruppvåldtäkt på ett ungdomshem i Stockholmsområdet i mitten av september 2017.

Uppräkningen ger inte anspråk på fullständighet och jag har inte undersökt om statistiken från december på något avgörande sätt skiljer sig från medierapporteringen tidigare månader.

#metoo-uppropet har identifierat – bland annat – följande kategorier av män som utövar sexuellt våld mot kvinnor (antal undertecknare inom parentes).

• Läkare (10400)
• Jurister (5965)
• Byggbranschen (4672)
• Journalister (4084)
• Akademiker (2400)
• Idrottsvärlden (2290)
• PR-branschen (2126)

Det jag då frågar mig är om det är grupper av läkare, jurister och byggjobbare som drar runt på nätterna med uppsåt att våldta kvinnor som råkar befinna sig på fel plats i fel tid. En annan förklaring skulle kunna vara att gruppvåldtäkterna begås av en annan kategori av män, som inte har identifierats i #meetoo-uppropet.

Jag vill veta, och det är medias och myndigheters uppgift att förse mig och andra medborgare med den information som vi behöver för att förstå vad som händer i samhället. Men vi får ingen sådan information. Tystnaden är massiv när det gäller männen bakom gruppvåldtäkterna. Och i brist på information har vi ingen annan källa att gå till än våra fördomar.

Det är möjligt att våra fördomar har rätt i det här fallet. Men det är också möjligt att vi genom bristen på information lägger en större skuld på en viss grupp av män än som är sakligt motiverat. I båda fallen är det djupt olyckligt.

En liberal, upplyst demokrati förutsätter välinformerade medborgare. Att den fria pressen och myndigheterna sviker en av sina fundamentala uppgifter är en skändlighet.