Skrönsakslandets blogg

”Krigets första offer är sanningen” menade den amerikanske senatorn HW Johnson år 1917, när han argumenterade mot USA:s inträde i första världskriget. Coronapandemins första offer förefaller i stället vara förnuftet. Det som till nyligen hölls för sant har plötsligt, inför det nya hotet, rasat som ett korthus under en jordbävning.

Kraven på den offentliga vårdens effektivisering har plötsligt förbytts i kritik mot just-in-time för materialförsörjningen. Men behovet att säkra tillgången på exempelvis skyddsutrustning i en krissituation motiverar inte att vi monterar ned fungerande system för att få mesta och bästa vård för pengarna, det verkliga behovet är i stället mer effektivisering.

Kritiken mot att staten och politiken lägger sig som en våt filt över allt fler samhällssektorer ersätts nu av rop på mer politik och krav att statsministern börjar ”peka med hela handen”. Men innan man pekar bör man ha en grundad uppfattning om den riktning som pekandet bör visa.

Oron över de alltmer auktoritära tendenserna i länder som Ungern och Polen vänds nu till en önskan om skarpa, för att inte säga drakoniska åtgärder. Men den som kräver en auktoritär statsledning bör inte lita på någon återgång till ruta ett när krisen är över.

Argumenten för mer professionalism och mer evidens överröstas av jakten på syndabockar bland experterna, som i många fall urartar till ren häxjakt. Men den besvärande omständigheten att ingen vet alla svaren från början, och att informationen förändras i takt med att kunskapsläget utvecklas, är något vi måste lära oss leva med i en osäker tid.

Det tidigare massiva stödet för frihandel, och kritiken mot alla slag av protektionism, förefaller ha blåst bort i den vind som nu kräver ”köp svenskt”. Men behovet av säkrad livsmedelsförsörjning handlar om villkoren för produktionen, inte om att Sveriges konsumenter plötsligt ska sluta söka bästa vara för bästa pris, något som är en grundförutsättning för en fungerande konkurrensmarknad.

I kris är det lätt hänt att vår tillit sviktar, att vår fullt naturliga och förklarliga oro får oss att fråga vad som har gått fel, och varför. Men det handlar inte om att backa bandet. Inte om att gripas av missmod inför det nya, okända hotet och tro att ”vad rätt du tänkt…” plötsligt har förlorat sin giltighet. I stället måste vi på den fasta grund som vi mödosamt byggt upp lägga nya tankar, vara innovativa, kreativa, så att vi blir bättre rustade inför nästa kris. För den kommer, även om vi inte vet hur den kommer att se ut.

Det kommer en tid efter Coronakrisen. En tid då vi ska hantera de påfrestningar som sjukdomen i sig skapade. Men kanske än mer de påfrestningar som skapades av olika reaktioner på det nya hotet.

Min övertygelse är att Medborgerlig Samlings seriösa och väl underbyggda program på olika sakpolitiska områden kommer att erbjuda en bra grund för nödvändiga politiska förändringar i vårt land också efter Corona. Det kan finns skäl att lägga till en del, att utveckla tankarna på vissa punkter. Men absolut inga skäl att i eftertankens kranka blekhet montera ned våra grundläggande vägval.

Informationen runt Coronapandemin har utsatts för massiv kritik: för lite, för sen, tillrättalagd, motsägelsefull och inte minst för att den har ändrats från dag till dag. Ändå kan även en lekman som jag dra vissa grundläggande slutsatser om man lägger samman vad vi fått veta och prövar uppgifterna med en kritisk blick. Två saker sticker ut ganska tydligt vid det här laget.

För det första ska äldre – 70+ eller 80+ – och andra riskgrupper inte alls insjukna i Coronainfluensa. Alltför många riskerar att bli allvarligt sjuka. Eftersom sjukvårdens grundläggande uppdrag att förebygga, lindra och om möjligt bota även gäller dem skulle de skapa en ohållbar belastning på vårdapparaten.

För det andra bör övriga gärna insjukna i Coronainfluensa. För nästan alla kommer sjukdomen inte bli värre än en vanlig säsongsinfluensa, vara över på högst två veckor och inte belasta vården på något sätt. Ju snabbare majoriteten av befolkningen blir immun, desto tidigare kan restriktioner för riskgrupperna avvecklas. Naturligtvis kan enstaka personer drabbas allvarligt även i den här gruppen. Desto viktigare att vården då inte är överbelastad av fall som skulle ha kunnat undvikas.

Om vi accepterar de här slutsatserna blir det naturliga svaret att riskgrupperna ska tvingas gå i strikt karantän, om möjligt i hemmet men i annat fall i lokaler som ställts i ordning för ändamålet. Med strikt menas att riskgrupperna måste förhindras att komma närmare andra människor än ett visst säkerhetsavstånd på kanske två meter. Det utesluter besök, att handla i butiker, att resa kollektivt och att delta i något slag av möten eller kontakter som bryter säkerhetsavståndet. För att en sådan total isolering ska fungera måste tillgången till mat och läkemedel garanteras. När existerande möjligheter till hemleverans inte räcker måste det allmänna ta över det ansvaret.

För övriga blir svaret att det helt saknas anledning att gå längre i restriktioner än som är fallet vid en säsongsinfluensa. Människor bör alltså, så länge sjukdomen inte hindrar dem, jobba som vanligt, åka kollektivt som tidigare, fortsätta gå på restaurang och delta i olika möten och evenemang. Som konsekvens kommer produktion och konsumtion i huvudsak fortsätta som under normala tider, folk fortsätter att tjäna pengar och Sverige slipper hamna i en förödande ekonomisk kris.

Är det troligt att regering och myndigheter kommer att ändra sina rekommendationer och krav i den riktningen? Knappast.

Att pandemin utlöser stark oro hos många människor är fullt naturligt. Därför ställs – i Sverige liksom i andra länder – krav på den politiska ledningen att göra allt som står i dess makt för att stoppa virusutbrottet och inte minst att skydda barnen. Men Corona går inte att stoppa; att det skulle vara möjligt är fullkomligt orealistiskt. Det finns inte heller någon anledning att skydda barnen, den enda risk de löper är att inte utveckla den immunitet som skulle skydda dem nästa gång.

Politik är en balansgång på slak lina mellan att göra det som väljarna önskar och det som väljarna behöver. I många länder har politikerna valt att demonstrera kraftfullhet och lyhördhet gentemot väljaropinionen i stället för att låta förnuftet styra. Sverige har gått en medelväg, man har följt råden från en expertmyndighet men utan att ta det politiska ansvar som det innebär att väga samman olika slag av hänsyn. Norge och Danmark har infört mer drastiska begränsningar, men där höjs nu röster för att Sverige kanske ändå har valt en klokare väg.

Den svenska modellen ligger trots det mycket långt från det som skulle krävas för att klara Coronapandemin utan allvarliga effekter på Sveriges ekonomi. Den största skillnaden är att så starka restriktioner för riskgruppernas rörelsefrihet att de undgår att smittas skulle väcka mycket starka reaktioner, som få politiker vågar utmana.

I motsats till Martin Luther har jag valt att leva som jag lär. Det är inte lätt, och inte heller särskilt roligt. Genom frivillig strikt karantän hoppas jag inte bli en av dem som tar upp en plats för akutvård som någon annan kunde behöva bättre – men säker kan man aldrig vara. Jag ser få av mina jämnåriga – multisjuka eller ej – som valt samma väg. Så prognosen för Sverige ser inte ljus ut.

Plötsligt händer det. För bara några dagar sedan kunde vi gå på krogen, bjuda hem vänner och familj, gå och handla på ICA, apoteket och bolaget, ta bussen ner på stan. Nu har hustrun och jag identifierats som riskgrupp och gått i frivillig – men av myndigheterna uppmanad – karantän. Mat kommer med hemleverans till dörren på fredag, medicin och vin på måndag. Nöjeslivet begränsas till promenader med säkerhetsavstånd till förbipasserande samt Netflix och Viaplay. Och all kontakt med omvärlden är virtuell.

Det är inte bara min lilla värld som i ett slag har vänts upp-och-ned. Sverige är inte heller att känna igen. Inte när det gäller informationsflödet, inte samhällsdebatten och inte heller flertalet människors vanor och beteenden.

Det finns två reaktioner som är typiska för kriser, situationer när något dramatiskt har hänt och många människor känner stark oro. Den första är stark kritik mot att man inte har fått information, alternativt att den kommer för sent eller att den är tillrättalagd. Kritiken förefaller förutsätta att någon har tillgång till fullständig och säker information redan från dag 1, men av något skäl sitter och ruvar på den i stället för att dela med sig. Så är det naturligtvis inte. Vi vill gärna att någon ska kunna erbjuda den säkerhet vi själva saknar. Men i en ny situation är det svårt att fastställa vad som verkligen är evidens. Kunskapsläget förändras hela tiden, och med det de budskap som sprids.

Den andra är jakten på en syndabock. Sverige är ökänt för tendensen att alla springer åt samma håll, att vi fokuserar på en fråga i taget och som konsekvens att vi gärna ägnar oss åt drev – som när hajarna känner första lukten av blod i vattnet. Den här gången har drevet särskilt riktats mot statsepidemiologen Anders Tegnell. Att förmågan att ge ett förtroendegivande intryck i Tv-intervjuer inte är ett kriterium vid rekryteringen av statsepidemiologer är uppenbart. Men bortsett från det, och från en del olyckliga formuleringar, har jag svårt att se att Tegnell har gjort sig förtjänt av en så massiv hudflängning som har skett. En annan smittskyddsexpert, Johan Giesecke, säger egentligen samma sak i den här intervjun. Skillnaden är bara att han har förmågan att framföra budskapet på ett sätt som inger sympati.

Mycket av kritiken mot hanteringen av Coronapandemin verkar utgå från föreställningen att utbrottet i Sverige skulle ha kunnat stoppas om åtgärderna hade varit mer kraftfulla. Så är det naturligtvis inte heller. En stor del av Sveriges befolkning kommer att få Coronainfluensa, kanske 40-60 procent, och de allra flesta kommer inte att ha mer besvär än vid en vanlig säsongsinfluensa. En liten andel, kanske 1-2 procent, kommer att dö av sjukdomen. Räknat i antal betyder det att 4-6 miljoner svenskar kommer att smittas och att mellan 40 000 och 120 000 kommer att dö. De senaste dagarnas mediarapportering om att antalet dödsfall ökat till totalt 7 personer framstår i jämförelse som tämligen ointressant.

Avvägningen mellan olika strategier och åtgärder – kraftfulla eller mindre kraftfulla – måste också inkludera en avvägning mellan olika slag av risk. Den grupp som främst riskerar att dö i Coronainfluensa är multisjuka 85-plussare. De kommer naturligtvis – liksom vi alla – ändå att dö någon gång. Corona betyder att de kan komma att gå bort något eller några år tidigare än som annars hade varit fallet. Det är självfallet tragiskt i det personliga perspektivet, för dem själva och för deras anhöriga. Ser man till effekterna för Sverige i ett makroperspektiv har det däremot inte samma betydelse. Den risken ska vägas emot effekterna av drastiska åtgärder, eller information som kan utlösa panik, som kan betyda att ett stort antal människor som skulle ha kunnat vara aktiva i produktionen i stället sätter sig i karantän. Nedläggning av företag, minskad BNP och minskad tillgång till de varor och tjänster vi alla behöver har också ett pris. Det priset kan handla om mer än ekonomin, nämligen ett annat slag av risker för människors liv och hälsa.

Coronaepidemin kommer att gå över någon gång, ingen vet riktigt när. Blir förloppet för snabbt kommer förhållandena inom sjukvården att bli outhärdliga. Blir det för långsamt blir effekterna för Sveriges ekonomi och näringslivets möjligheter till återhämtning dramatiska.  Men en gång kommer de flesta av oss ut tämligen oskadda på andra sidan av tunneln och kan få anledning att fundera över vad som borde ha gjorts bättre innan krisen kom.

Medborgerlig Samling är kritiskt mot politikerstyre och förordar en ökad professionalisering av områden som skola, sjukvård och polis. I samband med Coronakrisen har många önskat att svenska politiker, på samma sätt som i många andra länder, mer skulle peka med hela handen och besluta om åtgärder som av allmänheten uppfattas som kraftfulla. I stället har man i Sverige i ovanligt hög utsträckning hänvisat till experterna. Plakatpolitik är aldrig bra. Evidens, beprövad erfarenhet och verifierbara fakta är den linje som håller i längden. Även i kris.

Medborgerlig Samling är också kritiskt mot Sveriges beredskapsplanering. Beredskapslager finns knappast längre, sjukvården dimensioneras så att den är otillräcklig även för ett normaltillstånd, det allmännas resurser slösas på excesser, futiliteter och stolligheter samtidigt som det som är viktigast för vår grundtrygghet åsidosätts.

Att vi i krisen håller samman utesluter inte att vi samtidigt kritiserar det som alltför länge har brustit i ledningen av vårt land. I bästa fall kan krisen, trots påfrestningarna, hjälpa oss att ändra det som behöver ändras.

I socialdemokratiskt Newspeak används ordet ”samhället” för det som mer korrekt bör heta ”staten”. Genom åren har borgerligt sinnade opinionsbildare kritiserat språkbruket, utan större framgång. Även långt utanför de S-märkta leden säger och skriver många ”samhället” när de menar ”det allmänna”. 

Det vanligaste skälet till att vedertagna beteckningar byts ut mot ett annat – ofta nybildat – ord är att begreppet som sådant är förknippat med negativa värderingar. ”Städare” blir ”lokalvårdare”, ”dåre” blir ”förståndshandikappad” och ”zigenare” kallas i stället ”romer”. Tanken är att de negativa attityderna till begreppet är kopplade till ordet och att de raskt kommer att förbytas till en positiv attityd om man byter etikett. Möjligen är det en orealistisk förhoppning.

Med ”samhället” förhåller det sig på ett helt annat sätt. Där handlar det om en politisk ambition att samhället, som i verkligheten är mycket större än staten, i slutändan ska sammanfalla med en alltomfattande stat. Under etiketterna ”folkhemmet” och ”välfärdsstaten” har det allmänna under lång tid brett ut sig som en våt filt över stora delar av det som tidigare var en del av civilsamhället.

Staten, inklusive kommunerna – alltså den offentliga sektorn – har under det senaste dryga halvseklet blivit anmärkningsvärt mycket större i vårt land. Det handlar både om inflödet i form av skatter och utflödet i form av regler och budgetmedel. Den s.k. skattekvoten, alltså summan av alla skatter som andel av BNP, har ökat från 18 procent år 1950 till som högst 50 procent 1990, för att nu ligga på 44 procent. Ökningen av skatteuttaget fick sin motsvarighet i en stark expansion av den offentliga sysselsättningen, mest markant under 1970-talet. Efter en minskning under 1990-talet har den offentliga sysselsättningen åter börjat stiga från 2013. Idag är var tredje förvärvsarbetande anställd i den offentliga sektorn, huvuddelen i kommuner och regioner (f.d. landsting).

Expansionen av det allmänna på civilsamhällets bekostnad handlar i grunden om makt, och vem som sitter vid rodret. Makten över civilsamhället ligger hos medborgarna, hos oss 10 miljoner svenskar, som själva bestämmer hur vi vill använda de pengar vi har kvar efter skatt. Vi bestämmer också själva hur vi vill använda vår tid och vårt engagemang för olika aktiviteter. Och inte minst bestämmer vi våra värderingar.

Staten styrs däremot av den exekutiva makten, dvs. regeringen. Och regeringen styrs i sin tur av de politiker som utgör den inre kärnan i det parti som innehar regeringsmakten. Under det senaste trekvartsseklet – i princip efterkrigstiden – har socialdemokraterna ensamma eller i koalition lett regeringen i 58 år och något borgerligt parti i 17 år. Ingen borgerlig regering har gjort något allvarligt försök att hejda eller vända den offentliga sektorns expansion. Uppenbarligen har också borgerliga partier ett intresse av en stor offentlig sektor som kontrolleras av den politiska eliten.

Hur ser då denna elit ut? Att vara politiker var en gång en uppgift för respekterade medborgare som hade sitt uppdrag vid sidan av den civila verksamheten. Nu är politikerrollen i stället en yrkeskarriär, som på många sätt kan jämföras med andra karriärvägar. En företagsledare i ett storföretag har i allmänhet en bakgrund med framgång under skoltiden, fortsatta studier på universitets- eller högskolenivå (gärna handels- eller teknisk högskola) och som grädde på moset studier i USA. Politiker har däremot sällan avslutade studier på universitetsnivå, ofta inte ens påbörjade.

Den socialdemokratiska karriärvägen går vanligen från medlemskap i Unga Örnar och SSU, via Brunnsvik och Bommersvik, direkt till olika politiska uppdrag som förtroendevald eller politisk tjänsteman. Men vid sidan av de rent politiska jobben kan den S-märkta karriärvägen också föra vidare till uppgifter inom olika delar av Rörelsen och även till ledningen av statliga myndigheter. För många förtroendevalda kan avsaknaden av en parallell civil karriär visa sig problematisk om en avveckling av den politiska karriären hotar. Därför finns ett starkt incitament ett värna om tillgången till ”reträttposter”.

Den politiska karriärvägen inrymmer också fler inslag av familjerelationer än man skulle vänta i ett förment icke-korrupt land. Att komma från ”rätt” bakgrund och att ha de ”rätta” kontakterna skapar ofta en gräddfil in i maktens centrum. Och här står de borgerliga partierna inte fria från inslag av nepotism. Bengt Ericson har i boken Den härskande klassen gett många exempel på hur politisk makt kan gå i arv eller förvärvas genom äktenskap.

Många menar att Sverige styrs av en politikeradel, och det finns utan tvekan företeelser som för tankarna till något som liknar ett klanvälde. Denna politiska klass har ett uppenbart intresse av att staten utvidgas så mycket som möjligt på civilsamhällets bekostnad. Men Sveriges medborgare har ett lika uppenbart intresse av att den utvecklingen vänds till sin motsats. 

Medborgarmakt betyder att vi tar tillbaka makten från politikeradeln att förfoga över huvuddelen av våra inkomster, att bestämma vilka ideella verksamheter vi vill understödja, att välja vilken ”värdegrund” vi hyllar och – inte minst – att uppgiften att styra vårt land blir ett förtroendeuppdrag i stället för en yrkeskarriär. Vägen dit går via avveckling av statens engagemang i en rad uppgifter och verksamheter som bättre hanteras av civilsamhället. Staten ska istället fokusera på sina kärnuppgifter, och klara av dem bättre än idag.

En gång i tiden menade jag att man måste tillåta sig en smula naivitet för att vara en anständig människa. Att man bör tro sina människor om gott, åtminstone till dess att det blivit helt uppenbart att de inte förtjänar det. Jag menade att man skadar sig själv genom att ständigt misstänka andra för onda avsikter, att det har ett pris att till varje pris gardera sig i ogjort väder.

Många tyckte som jag, men inte alla. Det fanns också de som såg människan som i grunden egoistisk och benägen att utnyttja den som erbjöd den möjligheten. De olika attityderna kanske hängde samman med psykologiska personlighetstyper, eller med grundläggande politisk uppfattning. Eller också var det helt enkelt så att den egna erfarenheten bestämde förväntningarna om risker och möjligheter.

Den godtrogna naiviteten fungerade, åtminstone för mig, för det mesta. Bemöter man människor med förtroende ökar chansen att man får samma tillbaka. Men det förutsätter att antalet fall där man tar miste, att man faktiskt blir utnyttjad, är få. Är de få och inte alltför allvarliga kan man stå ut med förlusten eller obehaget eftersom det vägs upp av alla de gånger då förtroendet betalar sig. Och så brukade uppenbarligen många i vårt land resonera, med tanke på hur högt Sverige har rankat i internationella mätningar av vårt förtroende för våra medmänniskor.

Men ibland fungerar det inte. Ett barn som mobbas börjar snart fundera ut strategier för att klara sig bättre. Den som blivit lurad av telefonförsäljare slutar att svara artigt på samtal från okända. Den som blivit bestulen i sitt hem förser dörren med säkerhetskedja. Och den som blivit antastad på gatan börjar ta omvägar, och kanske förse sig med pepparsprej.

Det är vad som händer i vårt land i dessa dagar.

Förtroendet är förbrukat. Allt fler frågar sig varför polisen inte utreder brott och varför kriminella gäng tillåts ockupera delar av vårt land. Hur det kunde bli så att mord och sprängningar nu händer varje natt, och inte bara i ”utsatta områden”. Hur länge bidragsbedragerierna ska tillåtas fortsätta, till synes utan fungerande kontroll. Hur det ska bli när jag blir gammal, när äldrevården urholkas mer och mer. Varför media inte berättar vem som begått alla brott och varför de inte förklarar hur det kunde bli så här. Varför våra skattepengar sprättas ut till allt möjligt som vi aldrig har bett om. Hur klankultur och en fascistoid islamism har kunnat breda ut sig i vårt land utan att någon sätter ner foten. Och inte minst – vad f-n får vi för pengarna?

Det är alltmer uppenbart att våra hjärtan inte är öppna längre. De kunde vara det när vårt land var homogent och avskärmat från den omvärld som fungerar enligt andra normer än våra. När effekterna av den öppna dörrens politik nu blir tydliga för envar tvingas vi i stället att stänga våra hjärtan och öppna våra ögon. Att se hoten där de finns, och gardera oss mot det som kan drabba oss.

Vi är där nu. Det framgår tydligt av den ändrade tonen i samhällsdebatten. Och de flesta av oss upplever att samtalet med vänner och bekanta nu domineras mer av farhågor än av förhoppningar.

Vi kan sörja vår förlorade oskuld. Men kanske kan vi se det som Sveriges nödvändiga intåg i vuxenvärlden.

Den här texten har tidigare publicerats på MEDbloggen. De senaste dagarnas utveckling i riksdagen har inte gjort den mindre aktuell.

Plötsligt sprang alla riksdagspartier åt samma håll: kommunerna måste ges mer pengar. Utom (S), som vill att det ska råda ordning och reda. Men det är naturligtvis inte så att ingen ”sett det komma”. Kommunernas prekära situation har varit känd länge för dem som brytt sig. Det som är nytt är att riksdagen genom nya och ”oheliga” allianser ser möjligheter att sätta tumskruvar på regeringen, och i synnerhet på det dominerande regeringspartiet.

I grunden handlar det om att den folkvandring från land till stad som inleddes med industrialismen har fortsatt i och med övergången till informationssamhället. De som matchar de nya jobben drar till ekonomiskt expansiva områden, inte minst Stockholmsregionen. De som inte gör det blir kvar, och får allt svårare att hitta försörjning.

Den så kallade flyktingvågen för fem år sedan kom i det läget som en frälsare för många mindre och medelstora kommuner. Nya statliga bidrag till budgeten – visserligen tidsbegränsade – ny användning för bostäder som de utflyttade lämnat efter sig och inte minst: nya arbetstillfällen. Inte arbetstillfällen för de nyanlända, men för dem som kunde engageras i de olika tjänster som omhändertagandet av de nya kommuninvånarna krävde.

Det som först verkade vara en lösning vändes snart till ett problem. En kommuns olika utgifter har inte samma prioritet. Sociala kostnader, t.ex. försörjningsstöd, måste ges företräde framför välfärdskostnader som äldrevård. Det är det grundläggande skälet till att välfärden nu hotas i många mindre kommuner: Där andelen nyanlända är hög i förhållande till den totala befolkningen tränger olika slag av sociala kostnader ut den traditionella omsorgen.

Kraven att staten ska träda in när kommunernas ekonomi sviktar är inte nya. Bakgrunden är en konflikt mellan två oförenliga mål: å ena sidan det kommunala självstyret, å andra sidan krav på samma nivå på olika slag av offentliga tjänster i alla delar av landet. Men om kommunen har frihet att besluta om användningen av sina skatteintäkter blir besluten inte likadana överallt, eftersom prioriteringarna kan se olika ut. Och tvärtom, om resultatet ska bli detsamma överallt finns ingen frihet att besluta. Den konflikten har staten sökt lösa på två sätt. Dels genom detaljerade regler som inskränker kommunernas handlingsfrihet och dels genom tillskott av pengar – antingen från statsbudgeten eller genom omfördelning från andra kommuner, den så kallade Robin Hood-skatten.

Det har i sin tur lett till att incitamenten för ansvarsfull hushållning med den kommunala budgeten har urgröpts. När röda siffror hotar i kommunens ekonomi vore det i första hand naturligt att rikta uppmärksamheten mot utgiftssidan. Nationalekonomen Stefan Fölster har i olika artiklar och rapporter hävdat att det finns en rationaliseringspotential i kommunal ekonomi på upp till 30 procent. I stället fylls hålen genom nya tillskott från det kommunala utjämningssystemet. De största bidragen går till Malmö och Göteborg – två kommuner som utmärkt sig genom ekonomisk misshushållning – och inte till de mindre orter där befolkningsunderlaget i produktiv ålder sviktar.

Kommunernas problem är inget som har uppkommit den senaste veckan. De är strukturella och långsiktiga. De är också resultatet av politiska beslut som har lett fram till dagens situation. Den situationen förändras inte av att en riksdagsmajoritet brådstörtat beslutar att fylla på kommunernas kassor med ett antal friska miljarder. Pengar som i slutändan knappast kommer att täckas genom besparingar utan i stället tas ut i form av skattehöjningar.

Den dag då den offentliga förvaltningens hela effektiviseringspotential tas till vara, den dag då skatteslöseriet i form av orealistiska statusprojekt upphör, den dag då flödet av sociala bidrag till friska personer i arbetsför ålder begränsas till en rimlig nivå, den dagen kommer kommunerna att kunna känna större tillförsikt över sin ekonomi. Den dagen kommer vi också att kunna förena en trygg omsorg om sjuka och gamla samtidigt som skattetrycket sänks. Men den dagen är inte i dag, och inget av det som nu händer i riksdagen tyder på att den är nära förestående.

År 2019 infaller vintersolståndet den 22 december. Några dagar senare firar vi jul, en högtid som behållit samma namn sedan hednatiden. Även de andra nordiska länderna har behållit ordet jul för den nuvarande kristna högtiden. I engelska språket finns ordet yuletide, men Christmas är som bekant helt dominerande som namn på helgen i slutet av december. I romanska språk har namnet på julen ofta anknytning till födelse, dvs. Jesu födelse (Noël, Natale, Navidad).

Enligt den julianska kalendern, som införde av Julius Caesar och som i Sverige avlöstes av den gregorianska år 1753, inföll vintersolståndet den 13 december. Därför är det den dag då vi firar luciadagen.

Den mörkaste dagen under året är alltså en dag som gärna markeras med fest och högtid. I antikens Rom firades midvintern med Saturnalia, då herre och slav fick byta roller. Från år 274, på initiativ av kejsar Aurelius, infördes i stället för saturnalierna den obesegrade solens dag den 25 december. När sedan kristendomen blev romersk statsreligion lyckades man med ”kreativa” beräkningar komma fram till att Jesus var född just den dagen.

I dag, den 22 december, har vi sedan ett halvt år levat med att ständigt gå mot mörkare tider. Rent astronomiskt. Men i vidare bemärkelse har tiderna i vårt land blivit allt mörkare under längre tid än så.

Rapporterna om mord på öppen gata duggar nu så tätt att vi har svårt att se de kriminella uppgörelserna som en nyhet längre, snarare som ett normaltillstånd. Och det handlar inte längre om utanförskapsområden i anslutning till de tre största städerna. Skjutningarna har nu spritt sig till stora delar av vårt land, även till områden där man tidigare trodde att ”det berör inte oss”.

Att många människor mördas eller skadas med avsikt är inte något som vi vill ska vara en del av den svenska verkligheten, även om det i flertalet fall handlar om offer och förövare i den kriminella världen. Det verkligt allvarliga är att skjutningarna är det synliga tecknet på en kriminell subkultur som inte respekterar eller ens erkänner rättsväsendet och statens våldsmonopol. 

Ett annat område där statens legitimitet ifrågasätts handlar om etnicitet. Under bara några år har Sveriges folkmängd ökat i en utsträckning som saknar motstycke i historisk tid. En stor del av invandringen har sitt ursprung i länder där staten är svag eller fientlig. I stället styrs människors relationer och konflikter av religiösa eller klanrelaterade normer. På så sätt har subkulturer etablerats också i vårt land som varken respekterar lagen eller de oskrivna lagar som skulle hålla samman vårt land.

Vi har länge gått mot mörkare tider på alltför många områden. I mätning efter mätning har den svenska skolan visat allt sämre resultat. Nyligen tändes hoppet om en vändning till det bättre, tills det visade sig att mätresultatet berodde på att en stor del av eleverna hade fallit bort, antingen för att de inte kunde läsa frågeformuläret eller för att de vägrade att delta.

Problemen inom sjukvården är en följetong som bara vittnar om en allt djupare kris. Kommunernas ekonomi närmar sig bristningsgränsen, och i stället för att tala om de verkliga orsakerna skyller man på att vi blir friskare och därför lever längre. De som ansvarar för underhållet av infrastrukturen, exempelvis järnvägsnätet, ger inget hopp om påtagliga förbättringar inom överskådlig tid. I stället är man på väg att besluta om höghastighetståg till en kostnad av 400 miljarder kronor – motsvarande 40 procent av en svensk statsbudget – med leverans först om 25 år då tåget i fråga rimligen har hunnit bli urmodigt.

Att gå mot mörkare tider borde knappast vara något att fira, vare sig det handlar om solljuset eller samhällsutvecklingen. Och det är ju inte heller det som midvinterhögtiderna handlar om. Det vi firar är att det vänder, att vi efter långt lidande börjar gå mot ljusare tider. Att så är fallet när det gäller det astronomiska mörkret kan vi känna oss trygga med. Men hur är det med samhällsutvecklingen? Finns något hopp om en vändning? Några tecken i tiden skulle faktiskt kunna tyda på det.

Socialdemokraterna har sedan valet 1917 varit Sveriges största riksdagsparti, alltså i drygt 100 år. Det har givit partiet en särställning i svensk politik, som illustreras av uttryck som ”enpartidemokrati”, ”problemformuleringsmonopolet”, ”det statsbärande partiet” och att ”i Sverige är alla socialdemokrater oavsett vad de röstar på”. Nu har i partiet förlorat den ställningen i SVT/Novus senaste väljarbarometer. Det är historiskt och bör i grunden förändra spelplanen.

Det har blivit påtagligt högre i tak på flera tidningars ledarsidor. Ledarskribenter tar idag upp politiska frågor som inte ansågs rumsrena för bara ett år sedan. Kritik formuleras med en rättframhet som tidigare skulle ha resulterat i ”brunsmetning” eller ”brännmärkning”.

Allt färre människor litar i dag enbart till papperstidningar eller SVT:s agendajournalistik när det gäller nyhetsförmedlingen. Genom nätbaserade nyhetsmedias genomslag har opinionsbildningen fått ökad mångfald. Myndigheters försök att påverka opinionen genom ”tillrättalagd” information avslöjas allt oftare.

Att året idag vänder kan vi glädja oss åt, och vi behöver inte göra något för att få det att hända. Kanske kan vi se början till en vändning också när det gäller det andra mörkret. Men där måste vi hjälpa till, var och en på sitt sätt.

Folkhemmet är inte en svensk uppfinning. Äran av att ha lanserat denna samhällsmodell brukar i stället tillskrivas Otto von Bismarck, tysk rikskansler 1871–1890. I början av 1900-talet inspirerade den tyska modellen svenska politiker, såväl konservativa som liberala, som förordade olika utformningar av ett välfärdssamhälle. År 1928 lanserade socialdemokraterna termen ”folkhemmet” i ett anförande av Per-Albin Hansson under en remissdebatt. Folkhemsmodellen har sedan dess i Sverige framför allt förknippats med socialdemokraterna även om många av de tidiga reformerna genomfördes i politiskt samförstånd. I Tyskland utvecklades folkhemstanken under samma tid under begreppet ”Volksgemeinschaft”.

Från tidigt 30-tal till våra dagar har folkhemmet under socialdemokratisk ledning utvecklats till ett system där staten tar ansvaret för alla problem och påfrestningar som kan drabba medborgaren ”från vaggan till graven”. De offentliga utgifternas andel av BNP har som en konsekvens av den utvecklingen ökat från mindre än 10 procent till i våra dagar ungefär hälften. Parallellt har under samma tid den andel av befolkningen som arbetar i offentligfinansierad verksamhet ökat kraftigt – särskilt i den kommunala sektorn – och uppgår i dag till 30 procent av det totala antalet sysselsatta. Av dem har tre fjärdedelar kommun eller landsting som arbetsgivare.

Frågan är om det verkligen är statens (inklusive kommunernas) uppgift att ta över allt det ansvar som vi medborgare borde ha för vårt eget och våra närmastes väl och ve.

Det finns saker som vi som enskilda medborgare inte har möjlighet att ordna själva för att skydda oss. Vi kan inte beväpna oss på ett sådant sätt att det gör någon skillnad om ryssen kommer. Det klarar bara staten.

Det finns kanske de som menar att vi ska ta lagen i egna händer om vi drabbas av brott – alternativt att det är en uppgift för släkten/klanen. Men det skulle leda till ett samhälle som få av oss önskar eftersom det innebär en avveckling av statens våldsmonopol, en avveckling av rättssystemet, en återgång till djungelns lag och en upplösning av det civiliserade samhället. Nej, den grundläggande tryggheten bör vara en uppgift för staten.

Begränsar vi statens uppgifter till försvar, polis och rättsväsende får vi det som brukar kallas en nattväktarstat. Men som medborgare behöver vi mer än så för att känna grundläggande trygghet. Vi vill ha en sjukvård som levererar när vi behöver den. Vi behöver omsorg när vi inte förmår ta hand om oss själva. Vill vi ha en skola som ger våra barn en god start i livet och som svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

På de områdena behöver staten inte nödvändigtvis vara den som driver verksamheten och utför tjänsterna. Statens ansvar är i stället att se till att vi kan känna oss trygga med att sjukvård, omsorg och skola fungerar och fungerar bra. Utförandet kan tas om hand av en blandning av offentlig och privat verksamhet, där effektiviteten och nyttan för brukarna får fälla utslaget. På samma sätt kan finansieringen ske genom tillskott från såväl budgetmedel som avgifter.

På liknande sätt förhåller det sig med olika slag av infrastruktur. Vi måste känna oss trygga med att elektricitet och dricksvatten kommer fram i den mängd och med den kvalitet som vi behöver. Vi måste kunna lita på att de som kör bil har vägar och att de som driver tågtrafik har spår som fungerar. Det är statens ansvar att se till så är fallet, oavsett vem som äger och driver infrastrukturen.

Att statens kärnverksamhet fungerar är avgörande för att vi som medborgare kan känna grundtrygghet. Men den tryggheten känner vi inte i dag. Försvaret är ett dåligt skämt. Polis och rättsväsende står maktlösa mot kriminalitet som hotar att snart göra hela vårt land till ett utanförskapsområde. Sjukvården har toppkvalitet för den som får tillgång till den – i tid – men tillgängligheten ligger i stora delar av landet på u-landsnivå. Omsorgen drabbas när kommunerna måste spara. Skolans misslyckande är vår tids trauma. Industrin ropar efter mer kapacitet i elnäten för att kunna bygga ut. Och det bristande underhållet av järnvägsnätet är en följetong i media.

Att det blivit på det här sättet beror just på folkhemmet, välfärdsstaten. Staten har under snart ett sekel tagit på sig allt fler uppgifter och vidgat sina ambitioner för att förverkliga visionen om ett omhändertagande samhälle där ingen längre ska behöva ta ansvar för de påfrestningar som livet erbjuder. Och därför räcker pengarna inte längre till det som vi mest av allt behöver. Staten har utvecklats från rollen som landsfader till curlingförälder. Och hur det har påverkat medborgarnas vilja och förmåga att själva gardera sig för sämre tider är lätt att se.

Det som väntar oss är kraftiga neddragningar på stora områden som vi har tagit för givna. Det kan ske på två sätt. Antingen oplanerat, så som sker i många kommuner i dag där man tvingas dra in på verksamheter när de sociala utgifterna rusar i höjden. Eller planerat, med inriktning på att åter få statens kärnverksamhet att fungera som den ska. Det som inte är ett allmänintresse måste i stället bli ett ansvar för civilsamhället.

Därför är grundtrygghet ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

Ordet makt är känsligt för många. Man ogillar makten. Den som själv har makt förnekar gärna att så är fallet. Men motsatsen är inte heller populär. Vem önskar sig att vara maktlös eller att drabbas av vanmakt?

Etymologiskt är makt nära besläktat med förmåga, och orden kan användas som synonymer. Att ha makt betyder att kunna påverka, att ha inflytande. Och det är något gott, om det inte missbrukas.

Många av de beslut som fattas i ett land sker i civilsamhället. Många andra fattas av staten. Civilsamhället, det är medborgarna som du och jag, som exempelvis bestämmer vad vi ska äta till middag. Statens beslut fattas av politikerna och deras förlängda armar. Exempelvis bestämmer staten hur mycket pengar som ska gå till försvaret. Sett över längre tid har de områden som staten har makt över expanderat kraftigt på bekostnad av medborgarnas makt. Medborgarmakten har blivit alltför kringskuren. Vi måste återta förlorad mark.

Makten över stödet till ideella organisationer är delad. Jag kan själv bestämma om jag vill ge en gåva till Röda Korset eller stödja en alternativ teatergrupp. Men jag bidrar också via skattsedeln till ett omfattande stöd till olika slag av ideell verksamhet utan att ha något inflytande över statens prioritering av vad som anses vara behjärtansvärt. Mycket, kanske det mesta, är sådant som jag aldrig skulle vilja lägga mina surt förvärvade slantar på. Men makten att säga nej till sådant stöd har staten tagit ifrån mig.

I Sverige är kyrkan numera skild från staten. Formellt. Men inte i verkligheten. Svenska kyrkan får ett betydande ekonomiskt stöd. Det kan kännas rimligt för den som bekänner sig till den evangelisk-lutherska tron. Problemet är bara att skattebetalarnas pengar går till religionsutövning av alla de slag, från romersk-katolska kyrkan till de islamiska shiasamfunden. Makten över vilken trosinriktning jag vill stödja – om någon – är därmed kraftigt beskuren.

Åsikts- och yttrandefriheten väger tungt bland de medborgerliga rättigheterna. Det är en frihet som uttrycks i en FN-deklaration och som stöds av svensk lag. Och den handlar om förhållandet mellan staten och den enskilde. Själv upplever jag stor frihet i det avseendet. Jag kan skriva på min blogg att ”fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot” utan att riskera några repressalier eftersom jag är en fri pensionär. Men så är det inte för alla människor. I vårt land är kravet på ”politisk korrekthet” en realitet för många människor som riskerar avsked, uteblivna uppdrag, offentlig defamering eller social stigmatisering om de fritt yttrar sin personliga åsikt. I de fallen är statens makt över tanken och ordet inte direkt utan indirekt – ett utflöde av statens alltmer omfattande ideologiproduktion. Under etiketter som ”feminism”, ”mångkultur” eller ”värdegrund” sätter staten ribban för vad som är OK respektive inte OK och budskapet förmedlas vidare genom politiska uttalanden, myndighetsbeslut eller en media- och kultursektor som är beroende av statligt stöd. Men samhällsdebatten borde i stället föras av oss medborgare utan att staten som domare ställer upp på det ena lagets sida.

Skattefridagen är en illustration av hur stor del av vår inkomst vi som medborgare bestämmer över. Den inföll i år den 18 juli. Allt det som den genomsnittlige skattebetalaren jobbade ihop under årets första 198 dagar används till ändamål som staten beslutar om. Medborgaren råder över hur lönen används under de återstående 167 dagarna. Vart går då flödet av pengar som fördelas över huvudet på oss? En stor del går till bidrag och subventioner till verksamheter som inte är ett allmänintresse och som få medborgare skulle stödja om de hade den makten. En annan stor del går till administrationen av ymnighetshornet. Ytterligare en stor del går till statliga myndigheter med tveksam nytta för flertalet medborgare, och nya sådana myndigheter tillkommer hela tiden. 

Enligt en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, utgår all offentlig makt i Sverige från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är lätt att dra slutsatsen att medborgarna, trots allt, har en betydande makt över politiken. Men praktiken är inte detsamma som teorin. När jag var fjärde år går och röstar kan jag välja mellan ett antal partilistor för riksdagsvalet. De namn jag finner på listan har jag i de flesta fall aldrig hört talas om. De flesta av oss skulle inte komma på tanken att ställa den riksdagsledamot man röstat på till svars, inte minst därför att vi vet väldigt lite om vad de gör och inte gör. Men medborgarmakten får inte heller genomslag i nästa led – riksdagen som folkets främsta företrädare – eftersom riksdagen har reducerats till ett ”knapptryckarkompani”. Makten över staten – dess pengar och dess regler – ligger i stället hos partikanslierna. Där finns yrkespolitikerna, fostrade till sitt värv från ungdomsförbunden och framåt och i flertalet fall med begränsad civil utbildning som skulle ge tillgång till ett opolitiskt yrke om positionen i maktens centrum skulle bli hotad. Medborgarnas makt över den offentliga makten är i själva verket en vacker princip med minimalt reellt innehåll.

Spelar det då någon roll att staten bestämmer över alltmer och medborgarna allt mindre? Världen blir ju hela tiden mer komplicerad och de offentliga beslutsfattarna är ju ändå proffs?

Jo, det spelar stor roll. När du och jag fattar ett beslut vet vi att vi själva drabbas om beslutet är dåligt. Några kanske hamnar i lyxfällan, men de flesta vet vad som är bra för oss och handlar därefter. Så är det inte med staten. De som beslutar drabbas inte själva om det blir fel. Och vi ser dagligen resultaten: skatteslöseri, upphandlingsskandaler, klåfingrigt förmynderi. Exemplen är legio.

Sverige är vårt land, medborgarnas, inte politikernas. Det är hög tid att vända utvecklingen och ge åter makten till medborgarna på alla områden där inte allmänintresset talar för att staten bör ha ansvaret.

Därför är medborgarmakt ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

I den antika mytologin vaktades ingången till dödsriket Hades av en hund med tre huvuden – Cerberus/Kérberos. Även om hans utseende var skräckinjagande mötte de som ville in i riket inga problem. Annorlunda var det om man ville ut igen. Då satte Cerberus effektivt stopp för den tilltänkta utresan.

Att komma in i ett jordiskt rike är inte alltid lika lätt. Jag har rest till John F Kennedy-flygplatsen i New York och köat i en evighet innan det blev min tur att få passet noga granskat och bli utfrågad om mina avsikter. Jag har rest till Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva – lika lång kö, lika noggrann granskning av passet åtföljd av kritiska frågor.

Numera flyger jag ofta till och från Arlanda. Och där kontrolleras passet vid utresa, däremot händer det aldrig att jag behöver plocka fram det när jag kommer hem. Det är bara att gå rätt igenom utan att se skymten av vare sig gränspolis eller tullare. Är den svenska kontrollen av gränspassager som Cerberus – att det är lätt att komma in men svårt att komma ut?

Naturligtvis kan det finnas många förklaringar till att min erfarenhet inte ger en rättvisande bild av den svenska gränskontrollens effektivitet. Kanske bemannas inresespärren så snart ett plan från icke-Schengen landar. Kanske granskningen av passagerarlistor gör att man rycker ut när det finns indikationer på en problematisk passagerare. Men kvar står möjligheten att personen som passerar lika enkelt som jag, framför eller bakom, i själva verket inte kom med planet från Nice utan från någon helt annanstans, t.ex. Uzbekistan.

Misstanken att det kan förhålla sig på det sättet förstärks av återkommande rapporter om den svenska gränskontrollens ineffektivitet. EU har i en Schengenutvärdering pekat på allvarliga brister, och uppgifter från personer som sett problemen inifrån pekar i samma riktning. Arlanda är en port i Europeiska Unionens yttre gräns. Drömmen om ett Europa där medborgarna kan röra sig lika fritt som i sitt hemland förutsätter att den gränsen bevakas effektivt. Sverige brister fortfarande i det avseendet, vilket bland annat har lett till att Danmark sett sig tvungen att upprätta nationell gränskontroll mot Sverige.

Ändå är misslyckandet allvarligast för oss själva. Abu Raad mötte inga hinder mot att komma in i vårt land. När han nu ska ut igen är det stopp. En triumf för den svenske Cerberus.