Månad: oktober 2023

En insikt som sakta sprider sig i samhället är att vi svenskar är inte som andra. Vi är horisontella och konsensusbenägna i våra relationer. Vår tillit är hög, både till våra likar och till vår överhet. Vi är aggressionshämmade. Vi är hänsynstagande. Vi har en ambition att vara rättskaffens, göra rätt för oss, inte ligga andra eller det allmänna till last.

Allt det här har sina historiska förklaringar, och det har tjänat oss väl. Vårt samhälle har fungerat smidigt och effektivt, utan att störas av allvarligare konflikter.

Den som jobbar utomlands ett tag, exempelvis i en amerikansk, tysk eller fransk miljö, upptäcker snabbt att den svenska stilen inte går hem. Det är nödvändigt att tuffa till sig åtskilliga snäpp för att bli tagen på allvar. Även länder som vi upplever som nära oss är vertikala i sin kultur och man kommunicerar utan silkesvantar. Där finns inte mycket förståelse för det svenska kynnet.

Sverige har idag 10,5 miljoner folkbokförda invånare. Av dessa är drygt 9,5 miljoner svenska medborgare och 8 miljoner har svenska som modersmål. Hur många som totalt bor i Sverige är inte känt. Inte fullt 3 miljoner har utländsk bakgrund, alltså utlandsfödda eller med två utlandsfödda föräldrar. Med andra ord, mer än var fjärde person som bor i vårt land har ett annat kynne än det svenska. 

Skillnaderna kan vara små, som med dem som kommer från andra nordiska länder. Små, men de finns. Det kan också handla om fundamentalt annorlunda värderingar och traditioner som är i direkt konflikt med det svenska kynnet. Så är det med uppåt en miljon människor i Sverige med rötter i Mellanöstern och norra Afrika. 

Det börjar bli allmänt accepterat att Sveriges problem med organiserad brottslighet, klanstrukturer, hedersvåld, antisemitism och utanförskap är kopplade till att en stor grupp invånare mentalt lever i ett annat land och i en annan kultur.

Mauricio Rojas säger i en tänkvärd ledare i SvD att vi måste bli ”mycket mindre svenska, i en traditionell bemärkelse, för att landet redan är det”. Så är det kanske, om vi accepterar sakernas tillstånd och att det är på oss det ankommer att ändra oss. När vi själva kommer till ett annat land gäller naturligtvis att ”man får ta seden dit man kommer” och ”when in Rome you do as the Romans do”. Är det då rimligt att det är vi, i vårt eget land, som ska överge det svenska kynne som har tjänat oss väl under så lång tid?

Det är lätt att säga tulipanaros… Även för svenskar sitter det hårt inne att ändra traditioner och värderingar som vi sedan barnsben sett som eviga sanningar och som vi tyckt bör gälla i hela världen. Och det trots att vi exponeras för influenser från andra delar av världen mer än de flesta. För dem som kommer från en auktoritär klankultur, dominerade av fundamentalistisk islam och isolerade från omvärlden gör en kurs i svensk värdegrund troligen inte något märkbart intryck. Ändå är det hos dem som kommit till vårt land som det måste ske: att antingen ta till sig de attityder som är en förutsättning för att vårt land ska fungera, eller att inse att de har hamnat på fel ställe i världen.

Det är här politiken måste komma in, politiken med sin begränsade verktygslåda: Pengar och regler.

För de etablerade partierna har det hittills mest handlat om pengar. Så kallade satsningar. Det har inte vänt utvecklingen. Och dessutom spenderar den svenska staten redan alldeles för mycket pengar på annat än kärnverksamheten. Alltså regler. 

Regler kan ändra människors beteende och ett ändrat beteende kan i sin tur förändra attityder. Eftersom jag tror på Medborgerlig Samlings politiska inriktning letar jag i partiets olika program för att hitta förslag som kan göra skillnad. Här är några exempel.

Det social- och arbetsmarknadspolitiska programmet föreslår att försörjningsstödet i sin nuvarande form avvecklas. De som behöver ekonomiskt stöd vid tillfällig arbetslöshet eller sjukdom ska få sitt behov tillgodosett via a-kassa och sjukpenning/sjukersättning. Konsekvensen blir att de som inte tidigare har haft arbete och är friska och i arbetsför ålder måste se till att försörja sig själva och sin familj i stället för att gå på bidrag. Det enda alternativet är ett ”basstöd” i form av matkuponger och enkelt tak över huvudet. Konsekvensen blir att antalet permanent bidragsberoende ”långtidsarbetslösa” som står utanför det reguljära samhället kommer att minska kraftigt.

Medborgerlig Samling vill också att bidragssökandes identitet ska kontrolleras effektivare, bland annat genom biometriska kontroller. Konsekvensen blir att antalet bidragsbedrägerier kommer att minska kraftigt.

Det integrationspolitiska programmet föreslår en skärpning av kraven för medborgarskap, bland annat när det gäller språkkunskaper, självförsörjning och vandel. Medborgarskap ska kunna återkallas och personen utvisas på livstid under vissa förutsättningar. Konsekvensen blir att endast personer som är villiga att assimileras i det svenska samhället kommer att bli svenska medborgare.

Medborgerlig Samling vill också att alla offentliga bidrag till religiösa samfund och etnokulturella föreningar slopas. Konsekvensen blir att uppkomsten av parallellsamhällen som tar avstånd från det svenska samhället motverkas.

 Det migrationspolitiska programmet föreslår asylstopp till dess vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen. För framtiden ska asylsökande som passerat andra säkra länder avvisas direkt. Konsekvensen blir att immigrationen av ekonomiska migranter som anför asylskäl i allt väsentligt upphör.

Antalet personer som illegalt vistas i Sverige har kraftigt ökat under senare år. Medborgerlig Samling vill införa en rad åtgärder för att identifiera sådana personer och effektivisera åtgärder för att se till att de lämnar landet. Konsekvensen blir att uppkomsten av ett skuggsamhälle som i sin tur föder kriminalitet motverkas.

Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade drygt 1 miljon svenskar Sverige och flyttade till USA. Många assimilerades och blev en produktiv del av det amerikanska samhället. Men en femtedel drog slutsatsen att livet och villkoren i USA inte passade dem och återvandrade därför till Sverige. Det är aldrig för sent att ångra sig.

En egenhet i det socialdemokratiska idiomet är att ordet ”samhället” konsekvent används för att beteckna det som på vanlig svenska kallas ”staten” eller ”det allmänna”. Termen är välfunnen eftersom den skapar en upplevelse av att partiet, staten och det svenska folket i grunden är olika yttringar av samma sak. En treenighet som – för att återbruka den Augsburgska bekännelsens definition – förenar ”tre skilda personer i ett gudomligt väsen och natur”. En imponerande politisk fiffighet.

Det är olyckligt för det offentliga samtalet att missbruket av termen ”samhället” gör avgränsningen mellan staten och civilsamhället otydlig. Det leder till att många blandar ihop det som är förbjudet med det som vi tar avstånd från.

Ett exempel är koranbränning. Det råder tämligen stor enighet om att koranbränning inte är ett konstruktivt sätt att bedriva religionskritik. Det ledde genast till att Sveriges politiska ledning såg sig manad att fixa ett formellt förbud mot att tutta eld på en koran som man själv äger. Som ett brev på posten anklagades då regeringen för att både inskränka den grundlagsskyddade yttrandefriheten, lägga sig platt för utpressningsförsök från den muslimska världen och inte minst manipulera lagstiftningen om hets mot folkgrupp på ett sätt som aldrig varit avsikten. Kort sagt: En soppa. Bättre hade varit att ha en smula is i magen, inse att samhällsopinion och lagstiftning inte nödvändigtvis måste vara varandras spegelbilder i minsta detalj och avvakta tills de mest aktiva koranbrännarna tröttnar och saken ebbar ut.

Sammanblandningen mellan civilsamhälle och stat leder också i andra sammanhang till missförstånd när det gäller yttrandefriheten. Den grundlagsskyddade rätten till yttrandefrihet betyder en rätt för var och en att utan ingripanden från myndigheternas sida genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor. Det är alltså staten – myndigheterna – som inte får ingripa. Enskilda medborgare har full rätt att kritisera eller på annat sätt motsätta sig de åsikter man inte gillar. Att vägra någon publicering av sina tankar i tryckt skrift eller digitalt medium är alltså inte något yttrandefrihetsbrott. Inte heller att utestänga någon från anställning eller uppdrag, så kallad deplattformering. Vi kan ogilla sådana begränsningar av det fria åsiktsutbytet, men så länge det inte är staten som ingriper har det inte med yttrandefriheten att göra.

Rikspolischefen Tornberg förklarade nyligen att ”det krävs mobilisering från hela samhället för att stoppa våldet”. Samhället består av tre delar: civilsamhället, näringslivet och staten. Enligt det så kallade samhällskontraktet har civilsamhället överlämnat sin rätt att med våld försvara sig mot våld till staten – statens våldsmonopol. Det betyder att staten har en ovillkorlig skyldighet att skydda medborgarna mot dem som inte respekterar kontraktet. Tornberg tycks alltså mena att det är dags att upplösa samhällskontraktet och lägga tillbaka uppgiften att bekämpa våldet på medborgarna. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Möjligen menar han i stället att medborgarna ska vända andra kinden till, nöja sig med ”förebyggande åtgärder” (som hittills saknat effekt) och hoppas på att våldet avtar med tiden. Det är inte mindre anmärkningsvärt. 

Ser man på vad Polisen skriver menar Tornberg egentligen något helt annat än det han faktiskt sagt. Där handlar det i stället om att det är ”viktigt att alla myndigheter med brottsbekämpande uppdrag intensifierar sitt arbete och att vi samarbetar allt mer”. .Plötsligt betyder ”samhället” bara ”staten”, som i socialdemokratiskt idiom. En begreppsförvirring som ger så vitt skilda tolkningar av vad ledningen för polismyndigheten menar är inte bara förödande för samhällsdebatten. Den utgör ett hinder för att komma till rätta med ett av vårt lands idag allvarligaste problem.

Det är inte meningsfullt att kritisera samhället för att vara för stort. Samhället är vi alla och alla våra institutioner, allt som utgör nationalstaten Sverige. Däremot är det fullt rimligt att uppfatta staten som för stor. Staten har tagit kontroll över alltför stor del av de resurser vi jobbar ihop. Staten sysselsätter en alltför stor andel av den svenska arbetskraften. Staten lägger sig i alltför mycket som borde vara civilsamhällets sak att hantera. Det är hög tid att kalla saker vid deras rätta namn.

Jag har länge haft svårt att förstå den djupare innebörden av uttrycket ”det kommunala självstyret”. Sverige är ju en enhetsstat. Om kommunerna verkligen vore självstyrande skulle Sverige vara en federation, men så är ju inte fallet. Men det låter i alla fall fint och demokratiskt med självstyre.

Det sägs att den kommunala självstyrelsen garanteras genom grundlagen, närmare bestämt regeringsformen. Där står att den svenska självstyrelsen förverkligas genom kommunalt självstyre, vilket jag inte blir mycket klokare av. Att det är valda församlingar som fattar de kommunala besluten, att det som kommunerna ska sköta bestäms i lag och att kommunerna får ta ut skatt säger inte heller något om vad den kommunala självstyrelsen egentligen innebär. 

En vink om hur det kommunala självstyret kan uppfattas fick jag för många år sedan, när den myndighet jag jobbade på fick besök av den ansvariga ministern. Frågan om kommuner verkligen fick och borde ägna sig åt näringsverksamhet hade varit på tapeten. Ministern satte ner foten och deklarerade med emfas att ”jag kommer aldrig acceptera att en kommunalt förtroendevald ska behöva böja sig under en domare”. 

Det skulle tyda på att folksuveränitetsprincipen drivits så till sin spets att kommunala politiska församlingar anses stå utanför eller över svensk lag. I varje fall enligt socialdemokratiskt synsätt, vilket i praktiken ofta sammanfaller med alla riksdagspartiers synsätt.

Jag hör redan protesterna: ”Så kan det väl ändå inte vara!” Men flera rapporter har pekat på ett omfattande kommunalt domstolstrots, bland annat ESO-rapporten Maktutövning under lagarna? (ESO 2015:2), Pär Cronhults och Viktor Robertsons Fortsatt domstolstrots (Stiftelsen Den Nya Välfärden 2016) och en rad akademiska uppsatser och forskningsrapporter. Många kommuner struntar tydligen i lagen och domstolarna. Samtidigt pekar Statskontoret på att statens styrning av kommunsektorn har ökat, något som många inom den kommunala sektorn bittert klagar över. Så kan det vara: kommuner ser sig som självstyrande i förhållande till rättsväsendet men som beroende i förhållande till den politiska makten. 

Kommunerna har makt att beskatta oss. Alla vi som tjänar mindre än 600 000 kr/år bidrar med i snitt 32 procent av vår inkomst till kommunernas ekonomi. De som tjänar mer betalar också inkomstskatt till staten. Men kommunerna har också pengar från annat håll att spendera. Skatten står för 2/3 av de totala intäkterna. Resten kommer från statsbidrag, kommunal skatteutjämning och diverse avgifter.

Kommunernas utgifter går främst till skola och ”omsorg” till äldre, barn, familjer och funktionsnedsatta. Försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) svarar bara för 2 procent, vilket ändå betyder 15 miljarder kronor. I snitt över hela kommunsektorn är intäkterna större än utgifterna. Men många kommuner klagar över att pengarna inte räcker. 48 av landets 290 kommuner budgeterar underskott ­– totalt 6 miljarder kr – ett underskott som till nästa år väntas mer än fyrdubblas till 28 miljarder kronor. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att problemet bara kan lösas genom att staten skjuter till mer pengar.

Det finns alltid mer att göra. Aktuella exempel handlar om demensteam, särskilda resurser i skolan och stöd till handikappade. Ingen kan förneka att ändamålen är behjärtansvärda. Det finns egentligen ingen gräns för hur mycket stöd och åtgärder som kunde sättas in för olika slag av behov. Ingen annan gräns än att det kostar, och att resurser inte är oändliga.

Andra krav bottnar i observationen att de kommunala tjänsterna inte är identiskt lika i alla delar av landet. Det uppfattas som orättvist, och man kräver därför att staten skjuter till pengar så att alla ska nå upp till den generösaste kommunens nivå.

Att göra kommunerna självstyrande på riktigt – inte bara som ett slagord med luddig innebörd – är en sympatisk tanke. Det kunde föra oss närmare ett Sverige med verklig medborgarmakt och urgammal rätt ”att sig själv beskatta”. Men jag har svårt att se att vi kan komma dit innan kommunerna tvingas rätta mun efter matsäcken. Då får varje kommun erbjuda sina medlemmar det som kan bekostas genom beskattningen av samma kommunmedlemmar. Beskattningen får kommunen själv bestämma inom de gränser som väljarna och Lafferkurvan sätter. Men andra kommuners medlemmar ska inte behöva bidra, varken genom att statliga skattemedel tas i anspråk eller genom ”utjämning”. Och röda siffror ska inte vara ett alternativ.

Konsekvensen av en ordning med verkligt självstyrande kommuner är att vi måste acceptera att det inte blir likadant överallt. Men om vi kräver sådan likhet i den offentliga servicen kan kommunerna lika gärna avskaffas och enhetsstaten genomföras fullt ut.

T.S. Eliot skrev att ”det är såhär världen går under, inte med en smäll utan en suck”. Så kan det vara med världen, men också med de idéer och föreställningar som från tid till annan dominerar världen. Som en till bristningsgränsen uppblåst ballong, bara fylld med tunn luft, kan en idé tränga undan måttfullhet och eftertanke. Den borde kanske spricka med en smäll, men i stället pyser luften ut, pö om pö, tills bara ett tomt skal återstår.

Vi som var med år 1968 minns en uppblåst ballong som ville riva allt för att få luft och ljus. Under Mao Zedongs paroll ”det är rätt att göra uppror” ockuperade Stockholmsstudenterna sitt eget kårhus. Parisstudenterna var mer hårdföra: Majrevolten förvandlade den franska huvudstaden till en krigszon, och följdes av en generalstrejk. Också andra delar av västvärlden drabbades av en politisk vänstervåg under samma tid.

68-ballongen kan ses som ett försök att ersätta det liberala och demokratiska statsskicket med ett marxist-leninistiskt styre. För andra handlade det mer om en ambition att utmana etablissemanget och eliterna, kanske också att skapa en ungdomskultur i opposition mot 1950-talets gubbighet. Den sprack inte med en smäll. I stället fick den pyspunka: trycket läckte ut åt olika håll tills de skrumpna resterna av ballongen blev ett minne blott.

Många lät den revolutionära glöden vattnas ur och kunde på så sätt säkra en framgångsrik karriär i politiken eller statsförvaltningen. Andra kunde rida på kändisskapets våg och blev själva en del av den elit de hade utmanat. För dem som sökte sin lycka inom mediasektorn gick det bra att hålla fast vid vänsterparadigmet. Ett fåtal hårdföra marxist-leninister fortsatte att vara ideologiskt renläriga och betalade med att bli samhällspolitiskt irrelevanta. Men många, som jag själv, upptäckte att ballongen inte innehöll vad den lovade, drog nya slutsatser och hamnade med tiden på den motsatta flygeln.

Idag ser vi två andra ballonger som dominerat både det offentliga och det privata samtalet till den grad att det som brukar kallas sunt förnuft förpassades till skamvrån. Det är woke-ballongen och klimatångestballongen.

Woke-ballongen är inte längre så hårt uppblåst som den brukade vara. Det börjar bli möjligt att ha synpunkter på migrationsvolymer, klanstrukturer eller kriminellas etnicitet utan att automatiskt stämplas som fascist, nazist eller brunråtta. Akademiernas fördömande av allt som inte är ”kritisk teori” börjar få mothugg. Deplattformering av kritiska debattörer står inte längre oemotsagd. Även i det privata samtalet tar allt fler mod till sig och säger saker ”som man inte får säga” ­– dock ännu inte till den grad att det går att uttala n-ordet och fortfarande vara välkommen i städade sällskap. 

Det kan dröja ett tag till innan woke-ballongen, tömd på luft, faller platt till marken. Men färdriktningen är klar, den har passerat sitt bäst-före-datum.

Klimatångestballongen är fortfarande i bättre skick. Men även den börjar pysa luft genom små hål. I Storbritannien ifrågasätts realismen i klimatmålen. Den svenska regeringen håller fortfarande fast vid att de svenska målen ska nås, men man börjar tumma på tidplanerna. Man genomför åtgärder som för oss längre från målet. Att hantera de klimatförändringar som är oundvikliga väcker större intresse än nationella planer utan någon effekt på hur jordens klimat utvecklas. Gretas helgongloria har blivit solkig. Tecknen är tydliga.

Det kan vara skrämmande att föreställningar som woke och klimatångest under en tid har behärskat det offentliga samtalet till den grad att vi tycks förpassade till ett intellektuellt klimat från tiden före upplysningen. Trösten ligger i förvissningen att hut till slut går hem. Visserligen inte med en smäll, snarare med en suck. En pyspunka.