Månad: september 2023

De flesta av riksdagspartierna bekänner sig till principen om ekonomisk liberalism. Förmodligen menar de att det räcker att hylla marknadsekonomi och tillåta privatägda företag för att kvala in. Men skrapar man på ytan är det i praktiken si och så med stödet för en liberal ekonomi på riktigt.

Vad innebär då ekonomisk liberalism i klassisk mening? Det finns många svar och många kriterier, beroende på vem man frågar. Själv menar jag att tre grundläggande principer måste respekteras för att man ska kunna tala om verklig ekonomisk liberalism.

Det är näringslivet som är motorn för vårt välstånd.

Näringslivet skapar de ekonomiska resurser som låter oss konsumera och investera. Det är också där grunden skapas för den offentliga välfärden. Staten skapar inga resurser, den använder bara de resurser som skapats i privat verksamhet.

Därför ska staten inte försöka efterlikna företag i förhoppningen att det ger tillskott till statskassan. Företagande kan lika gärna leda till förluster, sådana är marknadens villkor. Men när företag misslyckas får ägarna bära konsekvenserna. Ett statligt eller kommunalt företag fyller i stället i hålen med skattepengar. Historien visar en rad skandaler, misslyckanden och förluster kopplade till statligt företagande. Till det kommer att konkurrensen snedvrids på marknader med blandat offentligt och privat ägande.

Staten ska inte heller styra näringslivets inriktning med subventioner och pålagor. Politiker ska inte gynna vissa branscher eller vissa slag av företag. Byråkrater ska inte försöka bedöma vad som blir framgångsrika projekt, det är entreprenörers uppgift. 

Regelverket för företagande ska vara enkelt, förutsägbart och stabilt.

Att driva företag är förenat med risk. En satsning kan gå bra, och ge vinst, men den kan också innebära ett misslyckande. Det vet man inte i förväg. Däremot ska de spelregler som staten ställer upp gå att förutse, som reglerna för en fotbollsmatch eller trafikregler. 

När politiker och byråkrater skapar osäkerhet genom förhandlingar, hot eller påtryckningar blir resultatet att företagen inte längre kan prioritera ekonomisk effektivitet och marknadsframgång. Då drabbas vi alla av ett lägre välstånd än vi skulle kunna ha.

Det betyder att tillämpningen av reglerna i huvudsak ska ligga hos rättsväsendet. Domstolarna bör erkännas som en statsmakt som står fri från politisk påverkan, i enlighet med Montesquieus maktdelningsprincip. Genom vägledande domar skapas klarhet och stabilitet när det gäller reglernas närmare innebörd.

Konsumenternas behov tillfredsställs bäst genom deras fria val på en marknad.

Det är inte politikens sak att detaljstyra vad medborgarna behöver. Staten ska inte genom information, propaganda, ekonomiska pålagor eller direkta förbud försöka uppfostra medborgarna i en riktning som de inte själva prioriterar.

Konsumenten blir ”kung” bara om det finns alternativ att välja mellan. Vid monopol tvingas köparen acceptera det som bjuds. Fri och effektiv konkurrens lägger makten hos konsumenten, men den kan sättas ur spel genom hemliga uppgörelser mellan konkurrenter, eller genom att ett dominerande företag missbrukar sin makt. Den bästa konsumentpolitiken är därför en politik som med skarpa verktyg säkrar en effektiv konkurrens och motverkar monopol.

Var och en av de här principerna är raka motsatsen till den politik som i verkligheten har drivits under närmare 100 år av socialdemokratisk dominans. En dominans som inneburit att också förment borgerliga partier har ”traskat patrullo”.

Den socialdemokratiska industripolitiken har resulterat i ett stort antal statsägda storföretag, många gånger med förfärande resultat. Även bland många konservativa finns starka sympatier för förstatligande och statlig styrning. På den kommunala sidan har offentligägda företag uppmuntrats. När det gäller den privata sektorn har näringspolitiken gynnat storföretag (som är lättare att påverka politiskt) samtidigt som entreprenörer och småföretagare setts med misstänksamhet.

Statens styrning av företagandet har bland annat skett genom myndigheter som Industriverket, Teknikutvecklingsverket, Tillväxtverket eller Vinnova. 

Den socialdemokratiska modellen för marknadsreglering har föredragit ”mjuka” medel, som uppdrag till myndigheter att förhandla, skapa riktlinjer och påverka genom information. Politiker har ofta uppmanat näringslivet till självreglering genom att hota med lagstiftning om branscher inte ”tar sitt ansvar”. Resultatet har blivit som en fotbollsmatch där domarna hela tiden ändrar reglerna och utvisar spelare godtyckligt. Funnes en sådan fotbollsmatch i verkligheten vore den ingen större njutning för publiken.

Den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet, med skapandet av ett nytt Konsumentverk, tog avstånd från det tidigare konkurrensekonomiska synsättet. Den ideologiska linjen skulle i stället vara att konsumenterna generellt är svaga och kräver statens stöd. Det stödet skulle inte utgå från konsumenternas egna önskemål, som de kommer till uttryck genom efterfrågan, utan i stället formuleras normativt med utgångspunkt från statens ambitioner om individernas välbefinnande. 

Genom en ”mjuk” påverkan på såväl konsumenter som företag, genom lagstiftning och punktskatter och genom statliga monopol på områden som spel och alkohol har konsumtionen styrts i riktning mot vad medborgarna anses behöva, i stället för vad de själva efterfrågar.

Den politik som socialdemokratiska regeringar drivit under lång tid strider mot alla tre principerna. Den är en uttalat anti-liberal ekonomisk politik. Borgerliga partier har i opposition inte haft förmåga – kanske inte heller vilja – att ta strid mot den anti-liberala ekonomiska politiken. Och under perioder med borgerlig regeringen har inte heller något paradigmskifte skett när det gäller den ekonomiska politiken. De liberaliseringar som har införts har inte varit mer än krusningar på ytan.

I Sverige finns bara ett parti – ännu så länge utan plats i riksdagen ­­– som erbjuder program för en liberal ekonomisk politik på riktigt.

När det gäller de klassiska fobierna går tankarna först till torgskräck (agorafobi), höjdskräck (akrofobi) och cellskräck (klaustrofobi). Det förekommer också att man är rädd för ormar (ophidiofobi) eller spindlar (arachnofobi).

Att vara irrationellt rädd för något anses inte vara klandervärt. Snarare väcker de klassiska fobierna medkänsla eller möjligen visst löje.

Det senaste decenniet har en annan fobi, islamofobin, gått upp i ledningen som vanligaste fobi. Inte genom att fler människor skulle vara drabbade av islamofobi än av andra fobier. Däremot mest omnämnd i sociala, asociala, etablerade och alternativa medier, i synnerhet som tillmäle.

Ordet fobi kommer av grekiska fobos som betyder fruktan och skräck. Men som ordet islamofobi används syftar det inte på att vara rädd för islam, utan att vara kritisk eller hatisk mot islam. Dessutom vidgar många begreppet till att avse hat mot muslimer – alltså människor och inte en religion – trots att en sådan uppfattning rätteligen borde betecknas muslimofobi.

I motsats till de klassiska fobierna är islamofobi förknippad med starkt negativa värderingar. Att vara islamofob uppfattas som klandervärt och närmast jämförbart med att vara rasist.

Frågan är då varför kritik mot just islam blivit så skuldbelagt. Att vara kritisk mot nazism (nazismofobi?) upprör ingen, vilket med tanke på den starka antisemitism som präglar båda dessa tankesystem kan ses som inkonsekvent. De flesta tycker att det är rätt att vara kritisk mot kommunismen (kommunistofobi?). Många ser det också som OK att vara kritisk mot kristendomen (kristofobi?), oavsett om det handlar dess tidigare, auktoritära uttryck eller dess nutida woke-inspirerade.

För egen del har jag på många punkter kritik mot kristendomen, både den gamla och den nuvarande. Samtidigt erkänner jag att den kristna religionen i praktiken har låtit sig reformeras så att den numera är förenlig med ett liberalt, demokratiskt och öppet samhälle. Så är det inte med islam. De liberala strömningar som möjligen finns inom delar av islam är en droppe i havet, helt utan betydelse i praktiken. Därför är islam som religiöst/politiskt system helt oförenlig med den civilisation som vi med stor möda byggt upp i västerlandet under många hundra år.

Jag är starkt kritisk mot islam och hävdar att det är min legitima rätt att ge uttryck för den kritiken. Och jag anser det helt oacceptabelt att av det skälet kallas för islamofob i den perversa mening som ordet har fått i den allmänna debatten.

Politiker kallas ibland ”förtroendevalda”. Det är ett vackert ord. Det manar fram bilden av medborgare som bland de egna utser en att föra deras talan i en beslutande församling. En som de har förtroende för ska ta tillvara deras intressen och förmedla deras åsikter.

Den bilden har inte mycket med verkligheten att göra. De flesta väljare har aldrig träffat de personer som står på valsedlarna och vet sällan om de förtjänar väljarnas förtroende. Uppenbarligen förtjänar de partiledningens förtroende eftersom de har fått en plats på listan, men det är en helt annan sak.

Nej, politiker har i stället blivit ett yrke, på samma sätt som influencer, kommunikatör eller moderator. Liksom andra yrkesgrupper har politikerna sina egna intressen som de vill främja. Och politikerna har i sin tur en svans av andra yrkesgrupper, alla med sina egna intressen. Somliga kallar det ”the deep state”. Andra ”det välfärdsindustriella komplexet”.

Enligt en Novusundersökning från februari 2023 anser 91 procent att demokratin är värd att försvara i mycket hög grad. Men andelen som menar att politiker stärker demokratin i Sverige sjunker, från 12 procent 2022 till 7 procent 2023. Förtroendet för politikerna är häpnadsväckande lågt och det beror inte, som somliga menar, på bristande stöd för demokratin som sådan.

Politikerväldet har vuxit till den grad att det nu är dags att göra helt om och påbörja en nedmontering. Men många frågar sig: Är det möjligt? Behövs inte alla dessa politiker och deras svans för att Sverige ska fungera? Nej, alla behövs inte och jo, det är möjligt. 

Antalet politiker har i och för sig inte ökat i Sverige, tvärtom. Det har minskat, ganska dramatiskt, främst beroende på kommunreformerna. Problemet är ”väldet”, alltså omfattningen av politikernas ökande makt över allt fler sektorer och aktiviteter. Så här kan en nedmontering gå till på några typiska områden.

Skatterna

Politikerna har två verktyg i sin verktygslåda: Regler och pengar. Har de pengar finns ingen gräns för angelägna områden att ”satsa” på. Första steget i nedmonteringen av politikerväldet måste vara att sänka skattekvoten. Välfärden klarar sig bra utan att hälften av det vi jobbar ihop hamnar i politikernas fickor, det visar erfarenheterna från länder som Schweiz. Och redan för 50 år sedan konstaterade Northcote C Parkinson att ”utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna”. 

Kärnverksamheten

Det finns en kärna av uppgifter som staten, och därmed politikerna, ska se till fungerar oklanderligt. Rättsväsende, försvar, infrastruktur, sjukvård och skola hör dit. Det är på de andra områdena som politikerväldet ska monteras ned. Områden som civilsamhället är bättre skickat att hantera.

Bidragsfloran

Som ur ett ymnighetshorn flyter en strid ström av pengar till enskilda, organisationer och företag. Varje beslut om en form av bidrag innebär makt till politikerna, och varje beslut om utbetalning av ett bidrag förutsätter en avlönad administratör. Det finns bidrag som är välmotiverade, men de står för en rännil i den stora floden. 

Stödtrupperna

Politikerväldet skulle aldrig ha lyckats bygga upp och vidmakthålla sin makt på det sätt som skett utan massivt stöd från politikens svans. Särskilt utmärker sig de etablerade medierna och kultursektorn. Och som av en händelse är samma sektorer beroende av politiskt beslutade bidrag för sin överlevnad.

Skolan, polisen och sjukvården

Tre områden som traditionellt kännetecknas av hög professionell kompetens. Hur barnen undervisas, hur brottslingar fångas och hur sjuka botas var en gång något som läraren, polisen och läkaren hade stor makt över. Det var politikerna inte nöjda med. Inspirerade av New Public Management infördes styr- och rapporteringssystem för att öka den politiska kontrollen. Professionella ledare ersattes av managers och administratörer. Återprofessionalisering är en viktig del i nedmonteringen av politikerväldet.

Byråkratin

De statliga ämbetsverken är en av politikerväldets förlängda armar. Standardreceptet för att hantera det som upplevs som ett politiskt problem är att skapa en ny myndighet, oftast med diffust uppdrag som ”samverkan”, ”samordning”, ”uppföljning”, ”utvärdering” eller ”information”. En annan förlängd arm är den kommunala byråkratin. Med hänvisning till den ”kommunala självstyrelsen” beslutas om rekrytering av kommunikatörer och annan icke-produktiv personal, utbetalning av bidrag till allsköns aktiviteter eller stöd till kostsamma skrytprojekt, utan synbara hämningar.

 En stor del av de allvarliga problem Sverige idag drabbas av har sin grund i ett politikervälde som tillåtits växa över sina bräddar. Det är hög tid att vända skutan. ”What goes up, must come down” sjöng Blood, Sweat & Tears redan 1968.