Månad: maj 2023

Regeringen har i en lagrådsremiss föreslagit att Konkurrensverket, som är tillsyns­myndighet över den offentliga upphandlingen, ska ges utökade befogenheter. De lagar som berörs är lagen om offentlig upphandling, lagen om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen om upphandling av koncessioner samt lagen om kollektiv­trafik. 

Konkurrensverket föreslås få fatta beslut om upphandlings­skade­avgift som första instans. Dessutom föreslås att tids­fristen för att besluta om upphandlingsskadeavgift ska förlängas till två år och att avgift­­ens tak höjs från 10 miljoner kronor till 20 miljoner kronor.

De föreslagna ändringarna syftar till en effektivare tillsyn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2024.

Medborgerlig Samlings marknadspolitiska program konstaterar att den offentliga upphandlingen uppgår till mer än 800 miljarder kronor/år, vilket motsvarar ungefär en sjättedel av hushållens totala konsumtion. Att den offentliga upphandlingen är kostnadseffektiv har därför stor betydelse för alla medborgare som konsumerar det offentliga utbudet av varor och tjänster. Så är emellertid inte alltid fallet. Exemplen på misskötta upphandlingar är legio och handlar ibland om undermålig kvalitet, ibland om orimligt höga kostnader. Ett genomgående drag för problemen inom upphandlingsområdet är de upphandlande myndigheternas oförmåga att precisera kvalitet och andra egenskaper hos anbudsprodukten samt avsaknad av effektiv uppföljning när det gäller den produkt som sedan levereras. Effektiva sanktioner mot de myndigheter som genomför otillåtna upphandlingar saknas fortfarande. Det har lett till att upphandlande myndigheter i flertalet fall trotsar domstolsbesluten och kan göra så utan att drabbas av några konsekvenser. Programmet föreslår därför skarpare sanktioner för att motverka omfattande lagtrots som förekommer från främst kommunernas sida.

Dessutom föreslås en radikal effektivisering av myndighetsstrukturen på det konsumentpolitiska området. 

Konkurrensverket, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Upphandlingsmyndigheten och Fastighetsmäklarinspektionen bör avvecklas, vilket förutses innebära en betydande besparing. Konkurrensverkets och Konsumentverkets lagtillämpande uppgifter bör föras över till en nybildad Marknadsmyndighet. De informations- och förhandlingsuppgifter som dessa myndigheter har utgör inte en prioriterad statlig kärnverksamhet och bör därför avvecklas eller tas över av civilsamhällets organisationer.

Det är bra att regeringen har uppfattat att den offentliga upphandlingen är behäftad med mycket allvarliga problem. Det aktuella förslaget är ett steg i rätt riktning, men ett alltför litet steg. 

Många tror att den tekniska utvecklingen drivs av ingenjörer och innovatörer. Så är det naturligtvis inte. Drivkraften kommer i stället från författare och konstnärer. För att utveckla de tekniska lösningar som förverkligar en idé måste någon först ha lanserat idén – föreställningen att något som inte är möjligt skulle kunna vara möjligt.

Otto Lilienthal och bröderna Wright skulle knappast ha envisats med att försöka skapa fungerande flygplan om inte andra före dem hade fött tanken att människan faktiskt skulle kunna flyga med mekaniska hjälpmedel, exempelvis Leonardo da Vinci. 

Tanken att månen inte bara är en nattligt ljuskälla utan en plats som människor skulle kunna förflytta sig till har – mer eller mindre allvarligt – förts fram av författare som Baron von Münchhausen, Jules Verne och H.G. Wells. På film beskrevs en resa till månen av Georges Méliès år 1902. Att Werner von Braun och nu Elon Musk skapar de tekniska förutsättningarna förutsätter att en sådan resa tidigare har blivit en del av det allmänna tankegodset.

Sak samma med många andra tekniska innovationer – ubåtar, världsomseglingar – den som är mer litterärt bevandrad än jag kan säkert bidra med fler exempel.

Nu har diskussionen om AI blommat upp som maskrosor i en gräsmatta. Många ser den artificiella intelligensen som mänsklighetens räddare. Som den nya teknik som ska frälsa oss från allt tråkigt rutinarbete och förse oss med den information eller kunskap som vi inte själva orkar eller har förmåga att skapa. Andra oroas över att vi människor blir överflödiga. Att maskinerna tar jobben ifrån oss. Att vi som ludditer behöver kasta träskor i maskinerna. Men den största rädslan är att den artificiella intelligensen ska utveckla sig själv och bli människans fiende – och i förlängningen bekämpa oss.

Det problemet är inte nytt. Redan 1942 skapade Isaac Asimow robotikens tre lagar, som först publicerades i novellen Roundabout.  Romanen I, Robot 1950 gav lagarna vidare spridning. Den första lagen syftade till att göra det omöjligt för robotar att skada människor genom en handling eller genom passivitet. Lag två handlade om att lyda order och lag tre om att skydda sig själv. De var underordnade de föregående lagarna. I romanen Foundation and earth 1986 tillkom en fjärde lag, överordnad de tre tidigare, som syftade till att skydda mänskligheten.

Historien lär oss att ludditer kan ha en poäng i det korta perspektivet. Det är ingen tvekan om att många människor, som bara behärskade en enklare teknik, for illa när textilmaskiner introducerades. I det längre perspektivet kan vi alla vara tacksamma över att en effektivare teknik fick ett brett genomslag. I teknikskiften finns vinnare och förlorare. Men det går att göra förändringen mindre smärtsam genom att agera klokt.

Jag har svårt att se att utvecklingen av AI skulle vara annorlunda än andra tekniska förändringar. Det finns säkert risker för skadliga konsekvenser på kort sikt. Det gäller att hantera riskerna med klokhet. Jag vill inte utesluta att Asimows tankar för 80 år sedan kan vara en hjälp på den vägen.

Den som följer traditionella medier, särskilt SVT, har inga svårigheter att svara på frågan om det viktigaste som hände i tisdags. Nämligen att Ryssland firade Sovjetunionens seger över Nazityskland den 9 maj 1945.

Det är naturligtvis på sitt sätt helt korrekt. Samtidigt är fokuseringen på en detalj så ofullständig att informationen, sedd i ett vidare perspektiv, närmar sig fake news.

Det som faktiskt hände i maj 1945 var att generalöverste Alfred Jodl den 7 maj i Reims undertecknade Tysklands slutliga kapitulation på samtliga fronter. De allierade undertecknarna var överbefälhavare Dwight D. Eisenhowers stabschef general Walter Bedell Smith, den sovjetiske generalen Ivan Susloparov, samt general François Sevez, Frankrike. Följande dag undertecknades kapitulationen en gång till, denna gång i Berlin och med generalfältmarskalk Wilhelm Keitel vid pennan. Från Sovjet deltog marskalk Georgij Zjukov, från USA flyggeneral Carl Spaatz, från Storbritannien flygmarskalk Arthur Tedder, och från Frankrike general Jean de Lattre de Tassigny. Klockan var då 23:30 den 8 maj Berlintid, men i Moskva hade det redan hunnit bli den 9 maj.

De länder som mottog Tysklands kapitulation i maj 1945, och därmed var segrarmakter, var alltså USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Av dessa existerar, som bekant, inte längre den fjärde.

I vårt perspektiv är antingen den 7 eller 8 maj segerdagen, inte den 9 maj. Den 8 maj högtidlighålls därför i många länder och i Frankrike är Victoire en allmän helgdag. I Belgien var ”Segerdagen” helgdag fram till 1983 och en opinion verkar i dag för att återinföra den.

I Tyskland firas av naturliga skäl inte den 8 maj. EU:s institutioner har en tyngdpunkt i Frankrike och Belgien där anställda är vana vid att ha ledigt den dagen. Av hänsyn till Tyskland som medlemsland, och till tyska EU-anställda, valde institutionerna att låta sina anställda arbeta den 8 maj och i stället få ledigt den 9 maj. 1985 instiftades därför Europadagen som högtidsdag, med hänvisning till Schumandeklarationen den 9 maj 1950. Utanför EU-institutionerna firas den som arbetsfri helgdag endast i Luxemburg.

I de flesta av EU:s medlemsländer – dock knappast i Sverige – uppmärksammas den 9 maj som symbol för europeisk gemenskap. I ”min” by i södra Frankrike består firandet i att hel- eller deltidsboende från andra europeiska länder inbjuds att bidra med nationella specialiteter till en gemensam fest mitt i byn. Min Janssons frestelse blev ett år mycket uppskattad, även om ett par engelsmän var övertygade om att ”Jansson’s temptation” var en engelsk specialitet.

Sammanfattningsvis:

• Det var inte Sovjetunionen (ensamt) som segrade över Nazityskland.
• Det var inte heller Ryssland, som 1945 bara var en del av en federation.
• Kapitulationen skedde inte den 9 maj (enligt vår almanacka).
• Den 9 maj infaller i stället en helt annan högtidsdag, som även Sverige förbundit sig att respektera.

Det är en information som man måste leta efter på annat håll än genom att titta på Rapportsändningarna.

Det är fullt rimligt att beteckna Sverige som en stormakt för 365 år sedan, när Östersjön i det närmaste var ett svenskt innanhav. Men sedan gick det utför. Riktigt illa gick det 1809, när vi förlorade den östra rikshalvan, och 1905 då de Förenade Konungarikena Sverige och Norge delades i två länder under varsin kung.

År 1811 skrev Esaias Tegnér dikten Svea. En känd strof talar om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, vilket syftar på Göta kanal-bygget, dåtidens mest påkostade högteknologiska projekt. Efter mycken möda och enorma insatser av arbete och pengar öppnades kanalen 1832. Arbetet utfördes till någon del av ryska krigsfångar, men till största delen av de indelta soldaterna som inte längre hade något krig att utkämpa. En av dem var min förfader Fredrik Persson Säberg vid Andra Livgrenadjärregementet med mötesplats vid Malmen utanför Linköping.

Kanalbygget hade under första hälften av 1800-talet stor betydelse för att ”inom Sveriges gräns” utveckla ekonomin som kompensation för förlusten av Finland. Under andra hälften blev den Gripenstedtska liberaliseringen av näringspolitiken det som gjorde Sverige till ett vid det följande sekelskiftet förhållandevis välmående land. Ytterligare ett halvsekel senare var vi en av världens ­– per capita – rikaste nationer.

Det räckte inte för att åter göra Sverige till en stormakt, i varje fall i de europeiska grannarnas ögon. I mitten av 1900-talet intensifierades därför ansträngningarna att i stället etablera bilden av Sverige som tredje världens särskilda vän. Det ekonomiska biståndet till så kallade u-länder utvecklades och kompletterades med verbala ställningstaganden för regimer och rörelser som ansågs förtjäna svensk solidaritet. Mål för det svenska stödet var både etablerade regimer och befrielserörelser som försökte störta etablerade regimer. Mottagarna uppfattades i allmänhet som socialistiska, och har i efterhand många gånger konstaterats vara både auktoritära och korrupta. På så sätt har Sverige kunnat utnämna sig själv till humanitär stormakt.

Geopolitik är att försöka etablera en maktställning över ett större geografiskt område än det egna territoriet. Ett exempel är Englands och Frankrikes skapande av kolonier under 1800-talet och början av 1900-talet, där även Tyskland och Italien gjorde sina försök med begränsad framgång. Idag bedriver USA, Ryssland och Kina en aktiv geopolitik för att försvara och utveckla sina ställning som stormakt.

Sverige är nuförtiden ingen stormakt och borde inte framställa sig som en ”humanitär” sådan. Vi har ingen anledning att etablera en maktposition i andra delar av världen – att försvara vårt eget välstånd och oberoende räcker gott. Jag har väldigt svårt att förstå varför en del av de pengar jag betalar i skatt ska skickas vidare till regimer som själva borde ta ansvar för att utveckla sin ekonomi och för att etablera en demokratisk rättsstat. Inte heller förstår jag varför jag ska bidra till finansieringen av befrielserörelser som jag inte sympatiserar med. De som jag gillar kan jag stödja direkt utan att statsmakterna lägger sig i den saken.