Månad: april 2023

Vi som framhärdar i att följa det bredare informationsutbudet – papperstidningar, skattefinansierade etermedia och liknande – får lätt intrycket att den dominerande ambitionen är att underblåsa medborgarnas ångest.

Klimatet har numera passerat miljön som det mest effektiva sättet att skrämma upp oss. En strid ström av reportage berättar om rekordtemperaturer, stigande havsnivåer, smältande glaciärer och havsisar och extrema oväder. Vi får också veta att FN varnar för att tidigare prognoser ersätts av än mer hotfulla prognoser. Vi får veta att de mål Sverige ställt upp för vårt eget land kanske inte kommer att uppnås. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad som ska hända med jordens klimat.

Den lättsammare delen av media ägnar mer uppmärksamhet åt vad vi äter och dricker än åt våra koldioxidutsläpp. Den ena dieten följer den andra som osviklig väg till hälsa och långt liv. Långa listor över substanser som vi måste se till att få i oss, lika långa över allt som kommer att förgifta oss. Och som konsekvens rekommendationer om livsmedel som innehåller det nyttiga och undviker det skadliga. Men rekommendationerna varierar, både över tid och beroende på vilken källa man litar på. Därför är det idag i det närmaste omöjligt att bjuda in familj och släkt till en middag med en gemensam meny. I stället förväntas en à la carte där var och en ska kunna välja: medelhavs, stenålders, laktosfritt, glutenfritt, veganskt, vegetariskt och kanske också kosher och halal. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de ska äta och undvika att äta.

En ökande källa till ångest är kravet att inte kränka någon som kan identifiera sig som en utsatt minoritet. Ord och uttryck som en gång var gängse blir ”dödskallemärkta” och den som råkar försäga sig blir lätt stämplad som förövare. Särskilt illa ligger man till om man inte är vaksam på människors hud- eller hårfärg (utom ljus), på deras familjebakgrund (utom majoritetssvensk), på deras sexuella böjelser (utom hetero), på deras etnicitet (utom västeuropeisk), på deras religion (utom kristen) eller på deras kulturella identitet (utom liberal/demokratisk). Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de får säga och uttrycka.

Handlar det om en konspiration? En ondskefull grupp vars mål är att skrämma oss och få oss att känna skuld? Eller ligger drivkraften hos oss själva, att vi har ett grundläggande behov av att söka efter det som oroar oss? Kanske för att befria oss från det som är farligt på riktigt?

Det var på sitt sätt enklare förr. När folk bara behövde ha ångest för att hamna i helvetet. Tidvis, och på vissa ställen, kunde man köpa ett avlatsbrev som gav absolution för alla synder. Idag vill många trösta sig med att man betalar skatt som på olika sätt kompenserar allt det man har ångest för. 

Men trots att hälften av det vi gnetar ihop går till skatt kommer orsaken till vår ångest inte lyftas från oss. Vi får ingen absolution. Det blir allt varmare på planeten vare sig Sverige når sina egna mål eller inte. Vi kommer en dag dö trots alla kampanjer om vad vi bör äta och inte äta. Och dricka. Minoriteter kommer att förbli minoriteter, hur mycket bidrag deras intresseorganisationer än får.

När det kommer till kritan tjänar våra höga skatter inte till att befria oss från vår ångest. Deras egentliga syfte är att cementera en partipolitisk hierarki som inte är beroende av sina medlemmar utan av medborgarnas beredvillighet att finansiera alla deras ”satsningar”, och därmed inte bara deras egen välfärd utan också alla deras vapendragares inom media, kultursektorn och offentlig administration.

Behovet av ett paradigmskifte är monumentalt. Tidöavtalet är en krusning på ytan.

Rudyard Kiplings dikt ”The White Man’s Burden” från 1899 kan möjligen ha skrivits som en satir. Mest troligt är dock att den uttrycker skaldens uppriktiga uppfattning att den så kallade tredje världen består av folk som är ”halvt barn, halvt djävlar”, och att det är västerlandets tunga plikt att bistå ”en vettlös hord” med det ”värn och vård” som den är i behov av. På så sätt framstår dikten som ett försvar för det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialistiska kolonialism. Den väcker därför idag avsky och förskräckelse.

Ett av kolonialismens mål var att omskapa de berörda folken så att de skulle bli mer lika västerlänningar. Med mission ersatte man primitiva naturfolksreligioner med kristendom. Med nya gränsdragningar skapade man ekonomiskt fungerande stater i stället för gamla stamrevir. Med etableringen av ett modernt rättssystem ersatte man primitiva modeller för tvistlösning. Med inrättandet av ett skolsystem överförde man västerländska värderingar och ersatte mångskiftande stamspråk med engelska, franska eller tyska.

Nedvärderingen av de berörda folkens kultur, traditioner och värderingar ses i våra dagar som ett oförlåtligt övergrepp, en skuld som måste sonas av senare generationer.

Vår tids ”vite mannens börda” är därför att utveckla u-länderna genom olika former av bistånd.

Odemokratiska regimer ska undanröjas genom stöd till befrielserörelser. Överbefolkning ska motverkas genom familjeplanering. De etablerade familjemönstren och könsrollerna ska brytas genom utbildning och opinionsbildning. Ineffektiv administration ska ersättas av moderna managementstrukturer. Klanvälde ska ersättas med rättsstat.

Precis som på 1800-talet vill vi omskapa u-ländernas folk så att de blir som vi. Skillnaden är bara att nu har vi rätt, då hade man fel. 

De traditionella medierna – TV, papperstidningar – har en stark förkärlek för att sätta etiketter på det man uppfattar som ”dom”. De som är ”vi” föräras aldrig motsvarande epitet. ”Högerextrem” och ”högerpopulistisk” är ymnigt förekommande dödskallemärkningar. När såg vi etiketterna ”vänsterextrem” och ”vänsterpopulistisk”? Men frågan är hur väl genomtänkt denna åkallan av högerspöket egentligen är.

Den nuvarande politiska ledningen i Polen, Ungern och nu senast Israel hör till de länder som mekaniskt stämplas som högerextrema så snart de figurerar i något nyhetsreportage. Den fråga som framför andra har utlöst brännmärkning handlar om ökad politisk kontroll över domstolsväsendet. 

Den ena av två grundläggande modeller för att organisera samhället är Montesquieus maktdelningsprincip. Den förordar en åtskillnad mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Med andra ord, en åtskillnad mellan parlament, regering och domstolsväsende, där var och en av instanserna står fri att agera på sitt kompetensområde utan att vara underställd eller styras av någon av de andra. Den modellen ser gärna att en författningsdomstol utövar kontroll över att grundlagen – konstitutionen – respekteras.

Politiskt hör maktdelningsprincipen hemma på den konservativa eller klassiskt liberala sidan. Alltså till höger.

Den motsatta modellen kallas folksuveränitetsprincipen. Den betyder att all makt utgår från folket, som ger sin makt till parlamentet (riksdagen), som i sin tur ger makten vidare till regeringen. I den modellen delas inte makten utan vilar i en hand, teoretiskt hos folket, i praktiken hos regeringen. Det är den modell som gäller i Sverige.

Politiskt hör folksuveränitetsprincipen hemma på den socialistiska sidan. Alltså till vänster.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet, med åtföljande problemformuleringsprivilegium, har lett till att få reflekterar över hur impregnerat Sverige i realiteten är av en modell som avvisar maktdelning. En maktdelning som syftar till att motverka maktmissbruk. Ett exempel är att vi talar om de tre statsmakterna: regering, riksdag och massmedia. I rättsstater är antalet statsmakter fyra: domstolarna är den tredje och massmedia den fjärde. Ett annat är den utbredda föreställningen att det ”kommunala självstyret” innebär att kommuner och deras folkvalda står över domstolarna och därför inte behöver bry sig om i laga ordning meddelade domar, s.k. kommunalt domstolstrots. Ännu ett exempel är det inbitna motståndet mot en författningsdomstol, som vänstern menar skulle undergräva demokratin.

Det som har hänt i Polen och Ungern, och kanske kommer att hända i Israel, är att man begränsar domstolarnas självständighet och stärker den politiska kontrollen över dem. Det som kan förvirra bilden, och vara upphovet till svenska medias högerstämpel, är att domstolar i alla tre länderna i sin dömande verksamhet har haft en viss lutning år vänster. Men det motsäger inte det faktum att politisk kontroll över domstolar och över tillsättningen av domare är vänsterpolitik. Sak samma när det gäller avskaffande av eller motstånd mot att inrätta en författningsdomstol.

Sverige har under socialdemokratisk ledning riktat stark kritik i EU mot Ungern och Polen för en politisering av domstolsväsendet som redan är väl etablerad i vårt eget land. Vi har också backat upp ekonomiska sanktioner mot de länderna. Hittills tyder inget på att den nuvarande regeringen har kommit på bättre tankar. Etablerade media fortsätter att stödja den socialdemokratiska linjen genom att skrika högerextremism om åtgärder som i verkligheten är såväl vänsterextrema som en sedan länge etablerad ordning i Sverige.

Politisering av domstolsväsendet är förkastligt. Det är vänsterpolitik, oavsett om det genomförs i Polen och Ungern, förbereds i Israel, eller vidmakthålls i Sverige.