Månad: mars 2023

I februari 2023 låg 12-månadersförändringen för konsumentprisindex (KPI) på 12,0 procent. Så hög har inflationen inte varit i mannaminne. Mannaminne är en tidsperiod som i praktiken brukar uppgå till 3 år. I oktober 1980 uppgick inflationen till 15,5 procent. Det verkar inte vara så många som minns det.

Eftersom politiker ser som sin främsta plikt att ställa till rätta det som allmänheten ogillar haglar det nu förslag om vad som bör göras för att tvinga inflationen att åter bli den önskvärda. Snabbast ut var vänsteroppositionen, som menar sig sakna skuld. Regeringen låg till en början lågt för att inte ge intrycket att de hade kunnat göra något annat än de faktiskt gjort.

Tre gamla favoriter återlanserades omedelbart som mirakelmedicin: prisstopp, momssänkning och förhandling med företagen. Alla veritabla Döbelnsmediciner (”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”).

1970-talet var de selektiva prisregleringarnas guldålder. Efter hand blev de alltmer ifrågasatta, och en offentlig utredning – Prisregleringskommittén – fick uppgiften att utvärdera om de haft den avsedda effekten (SOU 1981:40 Prisreglering mot inflation?). Slutsatsen (starkt förenklat) blev att det inte gick att visa någon inflationssänkande effekt av prisstoppen, däremot möjligen en viss prishöjande. Slutsatsen är egentligen inte så förvånande, med tanke på att ingen myndighet vågar pressa priserna så hårt att ett enda företag går i konkurs, något som däremot händer titt som tätt i en fri marknad. Eftersom frestelsen för politiker (även borgerliga sådana) är alltför stark att mot bättre vetande införa prisstopp när inflationen går upp löstes så småningom problemet genom att avskaffa den enda myndigheten som hade kompetens att administrera ett prisstopp.

Möjligheten att differentiera momsen har också utretts av en offentlig utredning (SOU 1983:54 Skall matmomsen slopas?). Slutsatsen blev att starka skäl talar för en enhetlig moms, bland annat för att minska administrativa kostnader samt motverka fusk och snedvridningseffekter, och att en sänkt moms på mat främst gynnar höginkomsttagare.

Förhandlingar med företagen ”i syfte att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning” var en central del av 1970-talets ekonomiska politik. Det innebar att Statens pris- och kartellnämnd (SPK) kallade till sig högsta ledningen för ICA, Kooperativa förbundet och Dagab (den dåvarande företrädaren för ”tredje blocket”) för ”överläggningar” om prissättningen. De inbjudna var medvetna om att om de inte ”tog sitt ansvar” skulle SPK raskt skicka en promemoria till regeringen med argument för att införa prisstopp. Vad som hände var naturligtvis att de företag som borde ha konkurrerat med varandra i stället tvingades in i ett kartelliknande beroende av varandra. 

Vår nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson har lyckligtvis inte frestats att införa prisstopp eller sänka matmomsen. Däremot har hon kallat till sig matjättarna, en och en, för att inskärpa att det är ”oacceptabelt om det finns aktörer som höjer priserna i onödan”. Det har hittills inte framkommit om initiativet har haft någon annan effekt är att ge den allmänna opinionen intrycket av handlingskraft. 

Ska regeringen då överhuvudtaget försöka pressa ned inflationen? Långsiktigt finns naturligtvis mycket att göra när det gäller förbättrat konkurrensklimat och sänkta kostnader för företagen. Många kostnadsökningar har sitt ursprung i politiska beslut som aldrig borde ha tagits, exempelvis förtidsavvecklingen av elproduktion eller EU:s taxonomiska regelverk. Kortsiktiga inflationsbekämpande åtgärder är mer tveksamma. Riksbankens ensidiga strävan att motverka inflationen genom att sänka hushållens köpkraft kan diskuteras, med tanke på att den nuvarande inflationen mer drivs av stigande importpriser än av efterfrågeöverskott och att räntehöjningar i sig höjer KPI. Frågan är också om situationen för hushållen är så allvarlig som reaktionerna ger intryck av.

I Sverige har vi under det senaste halvseklet kunnat glädja oss åt en mycket stark reallöneutveckling. Perioden 1979–1995 låg reallönerna stilla, men både före och efter ökade de snabbt. Det betyder att vi alla lever med en oerhört mycket högre ekonomisk standard än vi gjorde för 25 år sedan, och än mer för 50 år sedan (i den utsträckning vi var med då). Talet om att den senaste tidens inflation innebär att ”vi inte har råd att leva längre” saknar all grund. 

För politiken borde taktiken vara att ha is i magen och sitta still i båten. För oss konsumenter finns stora möjligheter att anpassa våra köpmönster så att vi i realiteten inte drabbas av de kostnadshöjningar som det genomsnittliga KPI ger uttryck för. Vi bör gärna ”hata inflationen”, som LO-ekonomen Gösta Rehn förklarade redan i slutet av 1940-talet. Den innebär en omfördelning av resurser från dem som har små möjligheter att styra sina inkomster och utgifter till de rika och de smarta. Men i en sund marknadsekonomi går den över, och under tiden är det viktigt att boten inte blir värre än soten.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
F.d. huvudsekreterare Prisregleringskommittén
F.d. huvudsekreterare Utredningen om differentierad mervärdeskatt
F.d. avdelningschef Statens pris- och kartellnämnd

SvD:s biträdande kulturchef Anders O Björkman skriver den 5 mars om politikens ”armlängds avstånd till kulturens innehåll” och politikers rätt att ingripa mot att skattemedel läggs på konst som uppfattas som oacceptabel. Med hänvisning till ett förslag av Mats Svegfors i en pågående översyn av den så kallade kultursamverkansmodellen avslutar Björkman sin text med att det föreslagna systemet ”skulle göra kulturens frihet lika viktig som yttrande- och tryckfriheten”.

Det är svårt att se annat än att Björkman jämför äpplen och päron.

Yttrande- och tryckfrihet innebär att staten inte får hindra medborgarna att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså om en begränsning av statens makt, inte om att varje yttrande eller åsikt fredas från kritik (”hat och hot” med modernt språkbruk).  I Sverige råder tryckfrihet – med vissa undantag – med stöd av bland annat Tryckfrihetsförordningen som gällde åren 1776–1771 och därefter från 1809. Även kulturen åtnjuter den friheten. Det råder ingen förhandscensur för konstnärliga verk eller texter, och inte heller drabbas kulturen av repressalier i efterhand om den inte utgör ett lagbrott. Var och en har rätt att måla den tavla han eller hon vill eller skriva den kulturella text som inspirationen bjuder.

När Björkman skriver om kulturens frihet menar han egentligen en helt annan sak: rätten att försörja sig på sina kulturella alster.

I gamla tider hölls den konstnärliga verksamheten i gång av beställningar från kyrkan, från den världsliga makten eller från mecenater. I det borgerliga samhället uppstod en marknad för konst, där framgångsrika konstnärer kunde leva på sin konst. Den som inte fick några beställningar eller lyckades sälja sina verk fick hitta ett annat sätt att försörja sig, om det inte var så att en god ekonomisk ställning eller välvilliga släktingar gjorde det möjligt att fritt skapa det man kände för. I allt väsentligt styrdes den konstnärliga utvecklingen av preferenserna hos dem som betalar. Det blev ofta riktigt bra konst trots det.

I dag finns fortfarande en kommersiell konstmarknad, men kyrkans och mecenaternas roll har i hög utsträckning tagits över av offentlig finansiering. Det vill säga att skattebetalarna står för fiolerna. Hur skattebetalarnas pengar ska användas styrs i allmänhet av politiker, någon annan ordning vore svår att tänka sig. Om väljarna är missnöjda med politikernas hantering kan de ge uttryck för det vart fjärde år, men det är en modell som saknar precision när det gäller enskilda frågor: Det är mycket vid sidan av konstinköp som ligger i vågskålen på valdagen. Politiker måste därför – som en sorts seismograf – känna av väljaropinionen och ta hänsyn till den när man verkställer sitt uppdrag att spendera medborgarnas skattepengar. 

När det gäller stödet till kultursektorn råder en annan ordning. Olika former av statligt stöd beslutas av bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden som är opolitiska förvaltningsmyndigheter. Till stöd för verksamheten har myndigheterna arbetsgrupper med representanter för de grupper som mottar stöd. Dessa arbetsgrupper fattar beslut om vem som ska få bidrag. Kommunalt kulturstöd beslutas däremot av en kulturförvaltning eller kulturnämnd där avståndet till politiken är betydligt kortare än en armlängd. 

Svegfors har inget problem med det statliga kulturstödet där representanter för kultursektorn utan politiskt mandat avgör vilka konstnärliga verk eller upphovspersoner som ska belönas och vilka som ska ratas. Däremot ser han problem med ”risken” för politiskt inflytande över hur kommunerna spenderar skattebetalarnas pengar. Han föreslår därför en ny ordning där kommunala kulturnämnder fråntas rätten att besluta om kulturstöd och att avgörandet i stället läggs i händerna på ”ansvariga konstnärliga ledare”.

En ordning där beslut att spendera skattepengar läggs i händerna på mottagarna i stället för dem som står för fiolerna är minst sagt hårresande. Så fungerar det i dag när det gäller statligt stöd och så vill kulturredaktörer och andra att det ska fungera även när det gäller kommunerna.

Politikers uppgift är att inför sina väljare ta ansvar för hur den skatt medborgarna betalar används. Att föra fram åsikter som uttrycker en väljaropinion är inte odemokratiskt, det är tvärtom så demokrati ska fungera. 

Hotet mot konstens frihet kommer inte, som Björkman tror, från kritiska politiker. Det finns ett betydligt allvarligare hot, nämligen från den opinion som vill förbjuda rondellhundar, Muhammedteckningar och Koranbränning för att grupper som tar avstånd från svensk yttrande- och tryckfrihet ska slippa bli upprörda.

Att ställa samman två begrepp som för olika människor betyder så diametralt motsatta saker är en – minst sagt – vågad exercis. 

För att börja med liberalism tänker den ene på medborgarens frihet under ansvar med staten reducerad till ett nödvändigt minimum av regler och skydd. För den andre betyder liberalism den starka och goda statens omhändertagande från vaggan till graven.

För många står liberalism för det man vill bekämpa. Antingen kapitalismens nyliberala rovdrift på allt värdefullt. Eller woke-ideologins upplösning av förnuft och sanningskrav, alternativt välfärdsstatens ekonomiska och juridiska ingrepp i varje detalj av den enskildes liv.

Också begreppet nationell ger olika konnotationer. Länge var det hedervärt att hylla det som förenar folket. Senare blev begreppet associerat med exkludering, i förlängningen folkmord. I dagens debattklimat är begreppet nationell så belastat att jag tvekar att ens skriva ut det i rubriken.

Under senare år har vi sett tydliga illustrationer av två vitt skilda samhällssystem som lever sida vid sida i vårt land. Det ena är klansamhället, som har släkten som sin grundläggande enhet. Där finns skyddet mot yttre hot, där finns slitandet av tvister, där finns repressionen i form av hämnd mot förövare. Medlet är den makt som utövas genom våld. Principen är skyddandet av hedern – klanens heder, inte individens.

Alla samhällen har börjat som klansamhällen, även det svenska. Många utvecklades så småningom till rättsstater, med gemensamma regler och statligt våldsmonopol. Och de monarkiska rättsstaterna utvecklades i sin tur till demokratiska nationalstater.

En nationalstat kan – enkelt uttryckt – beskrivas som ett geografiskt område med gemensamma regler och en gemensam offentlig ekonomi. De människor som bor i det geografiska området måste alltså lyda de lagar som gäller där, inte lagarna i andra länder. Och de måste genom skatter bidra till det landets offentliga ekonomi, inte till andra länders. Eftersom det handlar om en demokrati, och inte en auktoritär regim, måste det lagtvånget och den beskattningen framstå som legitima. Där kommer nationen in, känslan av ett kitt som binder samman dem som bor inom ett visst geografiskt område och som främjar inbördes lojalitet och solidaritet.  

Nationalism innebär alltså – i vårt fall – att vi som svenskar ser det som rättmätigt att vi inte beskattas av FN eller lyder under någon sorts världsomfattande lag.

För att uppmuntra den känslan kan diverse kulturella åtgärder hjälpa till. Det jobbades mycket med den saken för mer än 100 år sedan, med Nils Holgersson, Läsebok för folkskolan och Karl XII:s likfärd. Idag handlar opinionsbildningen mer om vår roll som världsmedborgare. Men det finns ingen materiell grund för begreppet världsmedborgare, varken ekonomiskt eller juridiskt.

Nationalism kan vara inkluderande eller exkluderande. Den exkluderande nationalismen är den som har gett nationalismen vanrykte, från kommunisternas och nazisternas aktiva utrotning av folk som uppfattades som fientliga eller underlägsna, till extrema individer eller små grupper i vårt och andra länder. Den inkluderande nationalismen ser inte till ursprung eller etnicitet, den välkomnar envar som vill ingå i medborgarstatens nationella gemenskap och respektera dess regler. Man behöver inte fira jul eller älska ärtsoppa för att vara svensk, men man måste respektera individens rättigheter och lagens företräde.

Den inkluderande nationalismen är också nyckeln till att förena nationalism med den liberalism som ger en djupare innebörd av medborgarskapet. Ett medborgarskap som inte bara är en byråkratisk registrering utan innebär ett ställningstagande till den nation man vill höra till. Till det hör en frihet att inrätta sitt liv efter de egna behoven, så länge det inte inkräktar på andras frihet. Och ett ansvar att leva upp till de krav som ställs på medborgarna, utan att staten intervenerar i varje detalj av medborgarnas liv.

Det går att förena begreppen nationell och liberalism, men inte vilken nationalism som helst och inte heller vilken liberalism som helst.