Månad: februari 2023

På ettårsdagen av Rysslands senaste (men troligen inte sista) krig mot ett grannland känns det naturligt att reflektera över vårt förhållande till ryssen. Både när det gäller Sverige som land visavi Ryssland och svenskar som folk visavi ryssar.

Vi som vuxit upp under det kalla kriget, med en järnridå som förpassade Östeuropa till något mycket avlägset (både när det gällde fysisk tillgänglighet och mental närhet), glömmer lätt hur nära Ryssland ligger Sverige. Svearikets vikingaresor gick främst österut genom de områden som skulle bli rusernas land.  En dynasti med rötter i Roslagen styrde länge Kievriket. Sverige och Ryssland har i mer än 1000 år frotterat sig mot varandra, både genom handel och i krig. 

Det är bara 200 år sedan ryssen härjade på svensk mark längs östkusten. Vid Baggensstäket utanför Saltsjöbaden står en minnessten som berättar om den plats där svenska trupper satte stopp för ett försök att ta Stockholm. När jag var liten berättade min farmor att det hade funnits en koloni av ryssar som sedan 1700-talet blivit kvar längst ut på Vikbolandet. Det sades att de gärna åt huggorm.

När en fransk vän besökte Stockholm såg hon vägskylten ”Sankt Petersburg” över vägen mot Lidingö. Då först förstod hur nära det är från Sverige till Ryssland: en resa med färja på mindre än 40 timmar. För Frankrike är Ryssland ett land på andra sidan en hel kontinent.

Det har hänt att jag känt större närhet till det ryska folket än till det amerikanska. Vår uppskattning av brännvin och saltgurka och vår melankoli förenar oss och skiljer oss från den glättighet som visas upp i de amerikanska TV-serierna. Om konsten är en återspegling av folksjälen ger också den vittnesbörd om det som förenar oss. Svenskar och ryssar är inte särskilt sociala i den ytliga kontakten med andra människor, det finns en trumpen kontaktlöshet som kontrasterar mot folken längre söderut i Västeuropa. Kanske det är klimatet. Eller att vi saknar 2000 år av stadskultur.

Men jag har också upplevt en brutalitet i det ryska temperamentet som är frånstötande. En brist på hänsyn i det dagliga umgänget. Ett förakt för andra folk, särskilt östeuropeiska grannar, som vittnar om en känsla av överlägsenhet. Där kanske grunden finns för de imperialistiska ambitionerna.

Allt detta måste vägas in i bedömningen av kriget mot Ukraina och hur vi bör ställa oss till möjliga alternativ.

Jag mejlväxlar med en dam i Tyskland som vill förbättra sina kunskaper i svenska och om Sverige och som följer min blogg Skrönsakslandet. Hon skrev, apropå kriget i Ukraina, ”Krieg kann nicht mit Krieg beantwortet werden ist meine Meinung”. Jag svarade naturligtvis att ett oprovocerat överfall mot ett grannland inte får ses som en konflikt mellan parter som har lika stort ansvar. Samtidigt misstänker jag att hennes inställning är typisk för många i Tyskland, där Hitlertidens krig mot Ryssland senare slog över i en omotiverad och aningslös välvilja mot den stora grannen.

Idag ser vi förslag som handlar om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, från både Kina och USA och från många däremellan. Fredsavtal skulle innehålla villkor som de båda parterna förbinder sig att respektera. Vad får förespråkarna för ett fredsavtal tro att Ryssland överhuvudtaget skulle respektera något som står i ett sådant avtal? Erfarenheten visar otvetydigt att Ryssland – i framtiden liksom i det förflutna – anser att sådana utfästelser inte är värda pappret de är skrivna på. Allt talar i stället för att det enda som kan hindra Ryssland från att fortsätta sin expansionistiska politik är att landet berövas sin förmåga. Viljan kommer att finnas kvar, vad som än utlovas.

Jag kan inte komma till annan slutsats än att Ryssland måste inkapaciteras. På slagfältet och genom ekonomiska sanktioner. Det kommer att kräva betydande resurser och att Västmakterna – särskilt USA ­– mer beslutsamt går från ord till handling. Det gäller också Sverige, som har starkare skäl än många av de nuvarande NATO-länderna att stoppa fortsatt rysk expansion.

Ledarskap är den svårgripbara substans som managementkonsulter livnär sig på. Chefsutbildning, ledarskapsträning och organisationsutveckling har länge varit grödor som givit god avkastning. Den offentliga sektorn har erbjudit en bördig jordmån. Men sällan eller aldrig bestod effekterna av den utveckling som jag och mina kollegor åtnjöt längre än tre veckor. Sedan återgick allt till det vanliga.

Teorierna, modellerna och käpphästarna har varit legio. Varje konsult erbjuder en verktygslåda som skiljer sig från konkurrenternas. Ändå minns jag några pärlor som jag tagit till mig eftersom de, konfronterade med den praktiska verkligheten, har visat sig innehålla en god dos av klokhet – i varje fall i mitt tycke.

Prästen, ledarskapscoachen m.m. Lennart Koskinen har vid något tillfälle sagt att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla energi till medarbetarna. Det kan tyckas självklart, men är en oerhört stor uppgift om man tänker närmare på saken. Jag har sällan känt att jag har haft en chef som genom sin utstrålning har fyllt mig med energi och handlingskraft.

Någon annan, minns inte vem, sa att ledarskap innebär att man ser efter vart folk är på väg och sedan springer fram och ställer sig i täten. Det kan tyckas opportunistiskt, men innebär egentligen samma sak. Nämligen att det är de många människorna som har kunskapen och förmågan och att en god ledares uppgift är att ”möjliggöra” snarare än att styra.

När världen ser problematisk ut ropar många efter en ”stark ledare”. En ”frälsare” som kommer in på scenen och ger de svar man inte själv kommit på. Det kan kännas skönt ett tag att slippa ansvar, men det blir sällan bra på längre sikt. I motsats till Koskinenmodellen växer inte organisationen av ett auktoritärt ledarskap, i stället dräneras den på energi. Och ”frälsaren” tröttnar gärna och drar till andra jaktmarker om anhängarna inte lever upp till förväntningarna. 

I ett tankeväckande gästinlägg på MEDbloggen i söndags, den 12 februari, skriver Malin Kim: ”Auktoritära och totalitära drag förenas i regel med en ledarkult, som upphöjer den enda accepterade auktoriteten.” Hon ger exempel på hyllningen av ”starka” ledare i Nazityskland, i det forna kommunistiska östblocket, i kulturrevolutionens Kina, i det fascistiska Italien, i det nutida Nordkorea och i de islamistiska staterna.

Jag skriver ”stark” inom citationstecken för att markera att auktoritär inte är samma sak som stark i verklig mening. Ingen är betjänt av en svag ledare. Ledares funktion är att vara starka på det sättet att de också gör de ledda starka. Ibland kan det betyda att peka med hela handen. Ibland kan det betyda att ”lyssna till rörelsen”. 

Ännu ett guldkorn från någon nu bortglömd managementkonsult: Det finns många slag av ledarskap. Inget passar alla situationer. När situationen förändras ställs också nya krav på vilket slag av ledarskap som behövs.

Under de senaste åren har den traditionella uppfattningen att huvudmotsättningen går mellan höger och vänster allt oftare ifrågasatts. Modellen har ju också åtskilliga år på nacken: i samband med franska revolutionen år 1789 satt liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki till vänster i Nationalförsamlingen. De som ville bevara det gamla privilegiesystemet satt till höger. När platsen längst till vänster 100 år senare intogs av socialister hamnade liberalerna i stället till höger, som en del av den samlade borgerligheten. Idag ingår det liberala partiet i en koalition som uppfattas som höger samtidigt som den socialliberala opinionsbildningen ses som en del av vänstern. Också inom andra partier finns åsikter och fraktioner som drar mer åt höger, andra mer åt vänster. Det blir alltmer uppenbart att höger-/vänsterskalan har sett sina bästa dagar.

 Marxismen utgår inte från de ideologiska skillnaderna utan från produktionsförhållandena. Huvudmotsättningen anser man står mellan dem som äger produktionsmedlen (borgare) och dem som inte gör det (arbetare). Sedan dess har samhället genomgått stora förändringar och det är inte längre uppenbart att den som äger sina produktionsmedel (t.ex. en skomakare) exploaterar den som är anställd (t.ex. en storföretagsdirektör).

GAL/TAN-skalan lanserades omkring år 2000 och fick genomslag i den svenska debatten år 2016. Förkortningarna står ­– på svenska – för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk, respektive Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Skalan har kritiserats eftersom det är oklart om de som bedöms sympatisera med den ena eller andra av kategorierna egentligen har särskilt mycket gemensamt. 

I samband med presidentvalet i USA år 2016 karakteriserade kandidaten Hillary Clinton sina motståndare som en ”basket of deplorables”. Det bidrog inte bara till att hon besegrades av Donald Trump utan också till att bygga under uppfattningen att huvudmotsättningen står mellan eliten och folket. Klyftan mellan dem som anklagar sina motståndare för populism och dem som anser sig bekämpa en konspiratorisk globalism fördjupades under de år som följde.

Journalisten David Goodhart publicerade år 2017 ”The Road to Somewhere”, där han menade att huvudmotsättningen står mellan ”Somewheres” (någonstansare) och ”Anywheres” (varsomhelstare). Förenklat är någonstansarna lokalt förankrade i sin identitet medan varsomhelstarna är urbana och globala. Enligt Goodhart är ungefär halva befolkningen någonstansare, en fjärdedel varsomhelstare och resten ”Inbetweeners”. Det som skärper motsättningen är att varsomhelstarna är i minoritet men ändå dominerar politiskt och kulturellt. 

Patrik Engellau, med bloggen Det Goda Samhället, anser att huvudmotsättningen står mellan det välfärdsindustriella komplexet (politikerväldet) och de strävsamma nettoskattebetalarna (medelklassen). I båda grupperna ryms majoriteten av löntagare och fria yrkesutövare. Skillnaden är att de som tillhör det välfärdsindustriella komplexet vinner på att beskattningen och statens makt ökar. För den andra gruppen gäller motsatsen.

Ställd inför denna uppsjö av förklaringsmodeller vill jag naturligtvis inte vara sämre utan lanserar här en egen teori om den politiska huvudmotsättningen. Jag menar att den står mellan de visionära och de pragmatiska.

Med visionär politik menar jag de rörelser som tror sig kunna styra världens framtida öden genom starka ledare som ser sig som det oupplysta folkets företrädare. För 90 år sedan var nästan hela det politiska fältet inne på den linjen. Kommunister hyllade proletariatets diktatur, nationalsocialister hyllade ”Triumph des Willens” (titel på en film av Leni Riefenstahl om partidagarna i Nürnberg), fascister i Italien ville återupprätta det romerska riket. Även Sverige präglades av en ”modernism” som vill förädla människan och genom politiska åtgärder skapa en bättre värld, en utopi. Stockholmsutställningen 1930 stöddes av samtliga riksdagspartier och var en manifestation av det visionära tänkandet, likaså makarna Myrdals ambitioner att genom tvång ge svenskarna det de inte själva förstod att de behövde. Samma visionära ambition upprepades 30 år senare med Olof Palmes förklaring att ”politik är att vilja”.

Mot det vill jag ställa det som i brist på bättre ord kan kallas pragmatism. Tron på de många människorna som utan dekret ordnar sitt liv så som bäst passar dem. Ibland utan att lyckas, ibland med strålande resultat. Att kunna pröva sig fram förutsätter frihet, så länge man inte skadar andra. Det förutsätter att man har makt över större delen av det man skapar. Det förutsätter att man kan verka under stabila förhållanden, i trygghet, med väl fungerande samhällsinstitutioner och regelverk.

Som jag tolkar Ringentrilogin ligger Tolkiens sympatier inte hos de hjältemodiga människorna i Gondor och Isidor, inte heller hos de odödliga alverna, utan hos hobbitarna (hoberna i senare översättning) i Fylke. Böckerna ser jag som en lovsång till det strävsamma folket som vill sköta sitt, men där Bilbo och Frodo ändå kan lyfta sig till stordåd när det goda livet ställs inför ett yttre hot.

I dagens komplicerade värld är det inte lätt att säga om jag räknar mig som höger eller vänster, som borgare eller arbetare, som GAL eller TAN, som elit eller folk, som någonstansare eller varsomhelstare, som en del av politikerväldet eller av medelklassen. Men ett vet jag, jag föredrar den pragmatism som tror på människans förmåga att ta ansvar under frihet framför de visionärer som vill skapa min framtid genom ”starka ledare”.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om förutsättningarna för demokrati. Om individualismen, om de grundläggande rättigheterna, om yttrandefriheten, om rättsstaten och om den vetenskapliga metoden. Allt saker som utvecklats i västvärlden under hundratals år och som utgör nödvändiga förutsättningar för demokratin. Och så, som marsipanrosen på tårtan, den allmänna och lika rösträtten. Men en marsipanaros är inte mycket att bjuda på om den inte har en tårta att ligga på.

De flesta instämmer i att demokratin ständigt måste försvaras. Men desto större är oenigheten när det gäller vad som kan hota demokratin. Många blandar ihop begreppet demokrati, i betydelsen folkstyre, med egna politiska värderingar som man menar hotas av kritisk granskning. De verkliga hot som finns handlar inte om rösträtten. Däremot finns oroande tendenser som kan knytas till de grundläggande förutsättningarna för demokrati.

Individualismen

Det svenska samhället präglas sedan länge av starka kollektiva drag i form av korporativism. Folkrörelser och ideella organisationer – ofta med stark koppling till socialdemokratin – har givits ett inflytande över samhällsutvecklingen som inte står i proportion till antalet medlemmar. Till det kommer de senaste årens landvinningar för identitetspolitiken som innebär att människans rättigheter och ”objektiva” intresse utgår från tillhörigheten till en grupp, inte från individen. Identitetspolitiskt tänkande genomsyrar numera inte bara det politiska livet utan också mediavärlden, kultursektorn och akademierna. I form av ”woke”-attityder har till och med delar av näringslivet rättat in sig i ledet och många företag förespråkar ”mångfald och inkludering” med innebörden särbehandling av individer beroende på t.ex. kön, hudfärg eller etnicitet.

Yttrandefriheten

Yttrandefrihet betyder att staten inte får begränsa min frihet att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså inte (som många tror) om någon rätt att slippa kritik från andra enskilda människor eller icke-statliga institutioner för det jag säger eller skriver. Om opinionsläget förändras i riktning mot minskad tolerans för obekväma, utmanande eller extrema åsikter kan det i förlängningen öppna för lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. Samma sak med kraven på att påståenden ska vara ”sanna” i någon mening. Med en tilltagande polarisering i samhällsdebatten karakteriseras numera kritik ofta som ”hot och hat” av dem som känner sig angripna. Verkligt hot och hat kan innebära brott, till exempel olaga hot, ofredande, olaga tvång, förolämpning och förtal. På så sätt riskerar det åsiktsutbyte som bör vara fritt att baxas in i det område som är straffbelagt, vilket innebär ett hot mot den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Rättsstaten

Statens makt gentemot medborgarna utövas av förvaltningsmyndigheter och domstolar. Deras åtgärder ska styras av ett antal principer som lagbundenhet, likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet. I en väl utvecklad rättsstat är myndigheter och domstolar självständiga i förhållande till den politiska majoriteten. Sådan självständighet gynnas genom att utnämningen av ämbetsmän och domare står fri från politiska hänsynstaganden. I Sverige utnämns domare av regeringen efter förslag från Domarnämnden. Regeringen har ingen skyldighet att följa Domarnämndens rekommendation. När det gäller verkschefer annonseras numera lediga tjänster, men någon beredning liknande Domarnämnden finns inte. I praktiken har alltså statsministern sista ordet när det gäller tillsättning av generaldirektörer och domare. En sådan politisk styrning av dem som företräder staten gentemot medborgarna är i internationell jämförelse exceptionell. EU har gentemot Polen och Ungern riktat stark kritik mot det slaget av hot mot rättsstatsprinciper och demokrati. Sverige har dock sluppit kritik, trots att exemplen på regelvidrig politisk styrning av i synnerhet verkschefer är legio.

Vetenskapen

Vetenskapen kan aldrig slutgiltigt fastställa vad som är sant. Det klassiska exemplet är uppfattningen att alla svanar är vita. Däremot kan vetenskapen avgöra vad som inte är sant – den kan falsifiera en hypotes – och den kan också peka ut vad som med tillgänglig kunskap är den hittills mest troliga sanningen. Mot den vetenskapssynen står den så kallade kritiska teorin, som förnekar existensen av en objektiv kunskap, tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap och menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten. Den forskning som bedrivs på universitet och högskolor har traditionellt setts som spjutspetsen för den syn på vetenskap och fakta som har sin grund i upplysningen. Så inte längre. I stället gynnas ”forskning” som baseras på ”kritisk teori” och uppger sig främja ”värdegrund”. 

I den allmänna debatten hörs många påståenden om att demokratin nu skulle vara hotad. Det handlar då om helt andra saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar att näthat är ett hot mot demokratin. Hela den politiska vänstern tycks förenas (exempelvis de före detta partiledarna Bengt Westerberg och Stefan Löfven) i uppfattningen att ett av riksdagspartierna är ett hot mot demokratin genom sin blotta existens. Civil Rights Defenders oroas av Tidöavtalets skrivningar på områdena kriminalpolitik, migrationspolitik och rättssäkerhet, som anses strida mot mänskliga rättigheter så som de definieras i vissa internationella konventioner. Journalisten Henrik Arnstad är kanske den som tar ut svängarna mest av alla. I en debattartikel med rubriken ”Sverige är på väg att bli en före detta demokrati” hävdar han att Tidöavtalet är totalitärt.

Att ge uttryck för åsikter är en given del av den fungerande demokratin, oavsett om de är välgrundade eller förvirrade och oavsett om uppsåtet är ärligt eller bara en del i ett politiskt spel. Men det allvarliga med fokuseringen på saker med diskutabel koppling till demokratin som statsskick är att den riskerar att skymma de verkliga hoten. De hot som är en realitet i dagens Sverige.