Månad: december 2022

Enligt Novus vill nu 59 procent av svenskarna vid behov bygga ny kärnkraft. För fem år sedan låg motsvarande siffra under 30 procent och under det senaste året har trenden gått stadigt uppåt, från 46 procent i november 2021.

MED:s energipolitiska program, som antogs i februari 2019 och reviderades 2021 och 2022, vill ta bort restriktionerna för hur många kärnkraftsreaktorer som får finnas i Sverige och var de får ligga, samt öppna för att bygga små modulära reaktorer 

68 procent av väljarna är positivt inställda till Nato enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning. För ett halvår sedan, som var första gången frågan om NATO ingick i SCB-undersökningen, var motsvarande siffra 63 procent. I en Novusundersökning i februari 2022 om Sverige bör bli medlem i NATO var för första gången andelen ja större (41 procent) än andelen nej (35 procent). 2017 låg andelen som var positiva till NATO-medlemskap på 32 procent. Med reservation för att SCB:s och Novus undersökningar inte är helt jämförbara tycks stödet för NATO-medlemskap ha fördubblats på fem år.

MED:s försvarspolitiska program, som antogs i april 2017 och reviderades 2020, vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO.

Enligt Novus vill 63 procent av svenskarna att Sverige ska ta emot färre asylsökande. Det är en ökning från 56 procent då frågan ställdes 2018. Utvecklingen på lite längre sikt framgår av en graf som tagits fram av forskare vid valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet. Andelen som tycker att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar har ökat från ca 40 procent år 2015 till nära 60 procent år 2019. 

MED:s migrationspolitiska program, som antogs i oktober 2017 och reviderades 2018 och 2021, vill införa asylstopp till dess att vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen. Där detta inte är praktiskt möjligt att genomföra ska antalet medgivanden begränsas till ett absolut minimum. 

I tre frågor som idag ligger högt på den politiska agendan har alltså svenskarna radikalt ändrat uppfattning. Det som för 5–7 år sedan var en minoritetsuppfattning har nu blivit majoritetens ståndpunkt, och vice versa.

Det sägs ibland att i Sverige tycker alla samma sak. Svenskarna är en konsensusnation. Men det som är ännu intressantare är att förändringen är så snabb och stark. Vi är som en flock starar som – liksom styrda av en osynlig hand – plötsligt alla vänder på samma gång.

MED:s sakpolitiska program på dessa tre områden, som antogs för 3–5 år sedan, utmanade på den tiden den uppfattning som hystes av en majoritet av svenskarna. Idag har svenskarna ”kommit i kapp” och MED:s politiska linje stöds av en majoritet av de svenska väljarna. Det som har inträffat är utan tvekan ett paradigmskifte, dvs. ett rådande tankemönster har utmanats och det nya tankemönstret har vunnit gehör. Det kan naturligtvis diskuteras om MED har en sällspord förmåga att spå i framtiden, eller om partiet i själva verket har lyckats tränga igenom med sina budskap och påverkat opinionen. I vilket fall som helst finns all anledning att gå vidare på den inslagna vägen.

Om jag skulle vilja åka till Åland kan jag välja mellan ett flertal rederier. De tävlar med varandra för att göra mig nöjd: elegant inredning, överdådigt smörgåsbord, underhållning. Ville jag i stället åka till Gotland finns bara ett val. Och får en upplevelse som på alla sätt är en besvikelse. Så är det: kan man välja – och välja bort – blir resultatet bra. Men den som inte kan välja får stå med mössan i hand och acceptera det som erbjuds.

Det gäller i smått, men också i stort. Något mer än hälften av de pengar jag tjänar kan jag själv bestämma hur jag vill disponera. Jag kan välja om jag vill spara eller investera en del av pengarna och i så fall hur och hur mycket. Jag kan skänka en del till ändamål som jag tycker är angelägna. Jag styr över hur jag vill fördela min konsumtion. Om jag vill handla hos ICA eller Coop. Om jag vill lägga mer på mat eller på boende. Om jag vill köpa ekologisk, rättvisemärkt eller ”vanlig” mjölk. 

Mina val har inte bara betydelse för mig själv. De är också en signal till den som tar emot mina pengar. Den som får många människors pengar kan växa och bli framgångsrik. Men den som inte vinner kundernas uppskattning får se till att ändra sig eller med tiden se sig om efter en annan sysselsättning. På så sätt styr medborgarnas val produktion och distribution i den riktning som flertalet vill ha.

En nästan lika stor del av de pengar jag tjänar går till det allmänna i form av skatt. Där har jag inget val. Varken hur mycket jag ska betala eller vad pengarna i slutändan används till. Betalar jag inte straffas jag.

Hur mina skattepengar används bestäms av politiker och tjänstemän som inte har något skäl att bry sig om vad jag själv tycker om saken. Trots det går en del till saker som jag tycker det är högst rimligt att jag bekostar genom uttag av skatt. Jag vill att Sverige ska ha ett rättsväsende, ett försvar och olika slag av infrastruktur som jag kan lita på. Kanske jag har synpunkter på detaljer; hur mycket pengar som ska gå till det ena och det andra och på vilket sätt de används. Men i princip kan jag se att beskattning för vissa ändamål är nödvändig och önskvärd.

Däremot går en stor del av mina skattepengar till saker som jag aldrig skulle överväga att bekosta om jag själv fick välja. Det handlar inte bara om att pengarna går till fel saker. Precis som med Gotlandsbåtarna används de ofta på ett sätt som aldrig skulle accepteras om medborgarna kunde välja att sluta betala skatt för just det ändamålet. Finansiering som inte bygger på valfrihet leder oundvikligen till ineffektivitet och slöseri, i brist på konsekvenser av misshushållningen.

Om en stor del av samhällets resurser används på ett ineffektivt sätt, och till fel saker, drabbas vi alla. Med det nuvarande högskattesamhället är det precis den situationen som råder. Därför bör en klok politik inriktas på att successivt minska resursöverföringen till den sektor som politiker och offentliga tjänstemän beslutar om, och i stället låta den sektor som medborgarna själva råder över bli större. Det är en fråga om samhällsekonomisk effektivitet. Men det är ännu mer en fråga om att stärka medborgarmakten.

Den så kallade skattekvoten i Sverige uppgår nu till ca 43 procent – en svag minskning från toppnoteringen 50 procent år 1990. Sverige ligger därmed 10 procentenheter högre än OECD-genomsnittet och 15 procentenheter högre än Schweiz. Att som långsiktigt mål sikta mot en skattekvot omkring 30 procent skulle inte på något sätt hota Sveriges ställning som fullt utvecklad välfärdsstat. Tvärtom skulle den samhällsekonomiska effektiviteten öka och användningen av våra samlade resurser skulle mer styras av medborgarintresset än av politikerintresset.

För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet Kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.

Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.

I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken. På så sätt fick vi elever också en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegner, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).

När den nya regeringen nu umgås med tankar på en litterär kanon har idén förkastats av upprörda nu aktiva författare. De har uppenbarligen föreställt sig att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Det är givetvis en pyramidal missuppfattning.

35 författare har i ett upprop förklarat att en statlig litterär kanon, enligt deras mening, skulle vara förödande för det fria ordet. Enligt uppropet är litteratur något som skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna. Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt. Visst är det så, när det gäller skapandet av litteratur. Men nu handlar det inte om nyskapandet utan om vårt kulturarv, alltså den litteratur som blötts och stötts av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända. 

Många litterära verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista om den ska fungera som det sammanhållande kitt som ger oss en gemensam referensram och en nationell identitet.

Författarnas upprop erkänner att det ”redan finns en kanon. Alla svensklärare, som just läst litteraturvetenskap, får del av den och kan föra den vidare till sina elever ”. Så vad är problemet? Uppenbarligen att man vill öppna för en mångfald av kanon beroende på lärarens godtycke, värderingar eller kulturella hemvist. I ett öppet samhälle måste olika uppfattningar om vilken litteratur som är värdefull och relevant kunna brytas. Men platsen för den samhällsdebatten är inte skolan.

När folkskolan infördes år 1842 och utvecklades under det fortsatta 1800-talet var huvuduppgiften att skapa ett svenskt medvetande, en nation, av ett land där de flesta identifierade sig lokalt eller möjligen regionalt. Skolan har fortfarande en viktig funktion att ge oss den grundläggande förståelsen för varför vi är svenskar och hur vi blev det. Det är inte minst viktigt i en tid då många är på väg in i att bli en del av det svenska samhället. En kanon som ger oss en gemensam referensram till den svenska litteraturen kan vara ett viktigt hjälpmedel, som inte på något sätt hotar det som skrivs idag.