Månad: november 2022

Att den nya regeringens politiska motståndare kritiserar Tidöavtalet är inte ägnat att förvåna. Mer anmärkningsvärd är den hätskhet och bitterhet som präglar omdömena från förment opolitiska företrädare för olika delar av civilsamhället.

Sverige är organisationernas förlovade land. Vissa organisationer är uttalat politiska medan andra förklarar sig vara politiskt obundna. I stället ses de som företrädare för ett visst intresse, kanske också som förmedlare av objektiv kunskap och expertis. I expertrollen citeras de gärna i media som om de vore auktoriteter, inte politiska aktörer. Så har det fungerat under vänsterregeringar. Efter Tidöavtalet framstår de ofta i en annan dager. Civil Right Defenders, Amnesty och Greenpeace är bara några exempel på organisationer som reagerar skarpt mot den nya regeringens politik.

Ett annat exempel är Rädda Barnen, som är en partipolitiskt oberoende organisation vars uppdrag utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Organisationen har genomfört en analys av Tidöavtalet och barnrätten, som utmynnar i slutsatsen att ”Rädda Barnen är djupt oroade över att regeringen och samarbetspartiet lägger så många förslag som antingen kränker barns rättigheter direkt eller troligen kommer leda till att barns rättigheter kränks i den praktiska tillämpningen av de lagar som ska införas”. Genom att knyta Tidöavtalets skrivningar om sjukvård, skola, klimat, kriminalitet, migration, integration och internationellt bistånd till förmodade effekter för barn hamnar Rädda Barnen i praktiken i en uttalad vänsterposition när det gäller dessa politikområden.

Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserat Tidöavtalet för att ha en ansats som är ”lätt fascistisk”. Även om Ramberg lämnat posten i Advokatsamfundet har hon fortfarande en rad uppdrag för svenska och internationella institutioner, och är därmed i hög grad en offentlig person. I sin tidigare roll riktade hon stark kritik mot den dåvarande oppositionen och karakteriserade kritiska röster som ”bruna råttor”. I invandringspolitiska frågor och frågor som rör Israel/Palestinakonflikten intog hon en hållning som sammanföll med vänsteropinionen. Sveriges Advokatförbund är en privat sammanslutning men har sedan år 1948 delvis offentligrättslig status genom att regler om advokater och om ett allmänt advokatsamfund infördes i rättegångsbalken. Förbundet uppfattas därmed som politiskt neutralt. 

I en debattartikel går 59 representanter för socionomutbildningen till angrepp mot ”ett populistiskt ingrepp i socionomutbildningen”. Enligt Tidöavtalet bör denna utbildning kompletteras med inslag som behandlar ungdomskriminalitet och erbjuda möjlighet till specialisering på ungdomsbrott. Debattörerna ”förvånas över den exempellösa och anmärkningsvärda politiska viljan att på detaljnivå ändra i en akademisk utbildning”. Att den nuvarande inriktningen av socionomutbildningen skulle ha en politisk slagsida åt vänsterhållet föresvävar inte debattörerna. I stället hänvisas till ”en akademisk utbildning som vuxit fram under 100 år”.

Svenska Kyrkan är en gemensam angelägenhet för svenskar – åtminstone för dem som fortfarande är medlemmar – och borde därmed stå neutral i politiska frågor. Matteusevangeliet 20:21 säger ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Att så numera inte är fallet bekräftas genom Växjöbiskopen Fredrik Modéus, som i en debattartikel Expressen den 27 oktober skriver att Tidöavtalet går emot kristen idétradition. Alla kristna håller inte med, men när det gäller Svenska Kyrkans politiska positionering lär biskopens ord väga tyngre.

Den svenska ämbetsmannatraditionen innebär å ena sidan att statstjänstemän behåller sina jobb även efter regeringsskifte, å andra sidan att tjänstemännen är politiskt neutrala och lojalt utför sitt uppdrag i huvudmannens anda. Ett internt bråk på Migrationsverket tyder på att många av de anställda har starka synpunkter på konsekvenserna av valutgången. Flera vill säga upp sig eller gå i tidig pension. Om en betydande del av personalen vid ett centralt ämbetsverk anser sig kunna verka under en S/MP/V-regering men inte under en M/KD/L-regering (med stöd av SD) är frågan om myndigheten som sådan kan ses som politiskt neutral, oavsett vad dess ledning officiellt förklarar.

Att kultursektorn i huvudsak befinner sig långt utanför det politiska mittfältet är ingen kioskvältande nyhet. Det gäller flertalet aktiva kulturutövare, kulturpolitiska institutioner och organisationer, opinionsbildande kulturpersonligheter och även medias kulturredaktörer och kulturchefer. Att tidningar som identifierar sig till vänster är konsekventa även när det gäller kulturen är naturligt. Men att Svenska Dagbladet, som uppger sig stå på liberalkonservativ grund, har ett vänsterperspektiv när det gäller kulturen är mer förvånande. Biträdande kulturchefen Anders O Björkman tycker i sin kulturledare att ”orden i Tidöavtalet känns obehagligt tänjbara” och att uppförande som inte förbjudits i svensk lag inte ska kunna leda till utvisning. I en annan text menar han att slopandet av den fria entrén till statliga muséer framför allt drabbar medborgarna. Att pengarna kommer från den övervägande majoritet skattebetalare som aldrig besöker ett muséum bekymrar honom inte. Kultur har inte i sig någon politisk färg. Ändå står den svenska kultursektorn stadigt på ett ben – det vänstra.

Det brukar sägas att i Sverige är alla socialdemokrater. Men stora delar av den opinion som dominerar samhällsdebatten ser sig hotad av starka krafter till höger, utan att oroa sig för några utmaningar från vänster. Det betyder att man varken är politiskt neutral eller befinner sig i det politiska mittfältet. I stället avslöjar man sig som vänsterextrem. 

Uttrycket ”It’s the economy, stupid” myntades av James Carvill som slogan för Bill Clintons presidentvalskampanj år 1992.

Det brukar sägas att politiker bara har två verktyg i sin låda: pengar och regler. Pengar är populärast. Enkelt, tydligt, ger intryck av handlingskraft. Att ändra på regler, dvs. i första hand lagstiftning, är betydligt krångligare. Det krävs utredningsarbete som brukar ta lång tid (utom när Carl Lidbom var konsultativt statsråd) och i slutändan kan man aldrig vara helt säker på hur domstolarna kommer att döma.

Den nya regeringen verkar inte skilja sig från sina föregångare i sin tillit till att problem bör lösas genom att man ”satsar”, dvs. gödslar med skattemedel.

För att satsa på skolan föreslår regeringen 1,6 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge stärkt kvalitet, höjda kunskapsresultat, ökad trygghet och studiero samt förbättrad tillgång till tidiga stödinsatser. Men skolans problem handlar om att lärarna saknar auktoritet, att betygsinflationen inte hejdas genom en gemensam måttstock, att högpresterande och lågpresterande elever ska samsas under samma tak och att diffusa mål inte prioriterar kunskapsöverföring. Det löser man inte med mer pengar.

För att satsa på polisen vill regeringen öka polismyndighetens anslag med 0,9 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge 10 000 fler anställda med målet att polistätheten ska motsvara genomsnittet inom EU. Men polisens problem handlar om att de som söker till polisutbildningen har för låga kvalifikationer och ändå är för få för att öka antalet poliser så som man önskar. Andra problem är att för få jobbar på fältet och för många med internt, administrativt arbete, att organisationen är genomsyrad av svåra ledarskapsproblem och att sociala insatser har fått högre prioritet än traditionell repression. Det löser man inte med pengar.

Vad regeringen vill satsa på kommunerna är ännu inte känt. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) flaggar för att läget är katastrofalt. Man behöver mer stöd från regeringen för att möta ökade kostnader på alla områden, och SKR:s chefsekonom vill gärna att ”det är pengar som man kan använda fritt till de behov man har, inte att de är knutna till specifika saker”. Det ligger i farans riktning att även den nya regeringen faller till föga. Men kommunernas problem handlar om att man inte håller i pengarna. Skrytprojekt och generösa bidrag till allehanda aktiviteter beslutas lättsinnigt i förvissningen att den kommunala skatteutjämningen och statliga bidrag ska rädda situationen. Den kommunala administrationen tillåts växa med kommunikatörer, samordnare och olika slags ”experter”. Många kommuner välkomnade ökat flyktingmottagande men har nu hamnat i en situation med höga sociala kostnader som går ut över välfärden. Det handlar om grundläggande problem som man inte löser med mer pengar.

För att satsa på vården vill regeringen införa en rad åtgärder till en kostnad av 4,7 miljarder kronor. Mest pengar ska gå till ökat antal vårdplatser och ökad tillgänglighet till förlossningsvården. Dessutom föreslås mer pengar för att bryta ofrivillig ensamhet, för att införa ett fritidskort för barn och unga samt för förstärkt stöd till Bris och ”Bostad först”. Men vårdens problem handlar om att det inte längre är attraktivt att jobba inom vården eftersom den professionella ansatsen har trängts undan av administratörer och kommunikatörer. Det löser man inte med pengar.

Sverige har grundläggande problem på en rad områden. De problemen är ofta av ett slag som handlar om annat än pengar, och många gånger kräver lösningen en förändring av förhärskande tankemönster. Med andra ord ett paradigmskifte.