Månad: september 2022

Ett gräsligt ord. Men man kan också säga närhetsprincipen. Den handlar om EU:s rätt att besluta på områden där unionen och medlemsstaterna har delad kompetens och betyder att EU får besluta bara om målen för åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna (jfr EU-fördraget artikel 5.3).

Proportionalitetsprincipen är en annan grundläggande regel för EU:s rätt att fatta beslut. Den innebär att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå längre än som är nödvändigt för att nå målen i fördragen (EU-fördraget artikel 5.4). 

När Sverige stod inför valet att ansluta sig som full medlem i EU framhöll många subsidiaritetsprincipens betydelse. Den skulle garantera att Sverige bibehöll sin nationella suveränitet utom i fall då mycket starka sakskäl motiverade ett övernationellt beslut. Men så blev det inte.

I stället har EU genom åren alltmer utvidgat sitt inflytande över områden som vi har brukat bestämma över själva. Man har också gått in på områden där olikheterna mellan medlemsländerna är så stora att det framstår som omotiverat att tillämpa samma regler överallt. Men svenska regeringar har i de flesta fall lagt sig platt inför EU:s expansiva tolkning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det kan ha handlat om den svenska traditionella konflikträdslan. Men i en del fall har det snarare varit ett fiffigt sätt att via EU genomdriva åtgärder som inte haft tillräckligt stöd i den svenska riksdagen. Hyllandet av subsidiaritetsprincipen har förvisats till högtidstalen.

Inför EU-valet 2019 krävde Medborgerlig Samling, som enda parti, att subsidiaritetsprincipen återinförs som grundmodell. Vi ville stärka möjligheterna att ifrågasätta tillämpningen av subsidiaritetsreglerna på områden med delad kompetens, där EU:s institutioner hänvisat till reglerna om nödvändighet och mervärde. I de fall där EU nu har ensamrätt att besluta krävde MED att befintlig exklusivitet för EU-nivån ska kunna bli föremål för rättslig prövning. Utgångspunkten bör vara nationell suveränitet på alla områden där inte mycket starka skäl talar för en övernationell kompetens.

Plötsligt händer det, som det brukade stå i Trissannonserna.

Den 21 september 2022 beslutade riksdagen att i två fall lämna invändningar i ett så kallat motiverat yttrande till Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen. Det ena fallet gällde EU-kommissionens förslag om en förordning för återställande av naturområden i syfte att bidra till en långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald. Det andra fallet föreslog regler för hur vi använder bekämpningsmedel i syfte att minska riskerna med och konsekvenserna av bekämpningsmedel. Eftersom det handlar om förordningar skulle reglerna bli direkt bindande för alla medlemsländer.

När det gäller återhämtningen av naturområden anser riksdagen att förslaget medför en reglering av nationellt skogsbruk som inte är förenlig med subsidiaritetsprincipen. Riksdagen menar att nationellt skogsbruk regleras bäst på nationell nivå. Riksdagen tycker också att kommissionens förslag medför en detaljreglering av jord- och skogsbruk som inte står i proportion till förslagets mål och syfte.

I fallet med bekämpningsmedel tycker riksdagen att förordningen som kommissionen har föreslagit är mer detaljerad än vad som är nödvändigt för att nå målen och därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Riksdagen menar också att mål för ekologisk produktion redan finns på nationell nivå och att förslaget därför inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Att riksdagen nu i två fall driver frågan om Sveriges nationella suveränitet med hänvisning till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är hoppingivande. År 2022 har goda chanser att gå till historien som året då vinden vände, både när det gäller den allmänna opinionen och riksdagspolitiken. Så var det med NATO-medlemskapet, med kärnkraften, med de öppna hjärtanas flyktingpolitik, med assimileringen av invandrare och med synen på den klan- och gängbaserade kriminaliteten. Förhoppningsvis blir Sveriges suveränitet i förhållande till EU nästa område där vinden vänder.

I det samhälle som Medborgerlig Samling vill bygga ”fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget” (ur Idéprogrammet, reviderat i maj 2019). Det betyder i klartext att staten – det allmänna, och därmed också politiken ­– bör minska sin makt att ingripa i den enskildes liv. I gengäld bör medborgarnas vilja och förmåga att ta ansvar för sin egen situation ges ett ökat utrymme.

Konsekvenserna av den politik som har bedrivits under det senaste decenniet är den motsatta. Vi löper stor risk att få ett alltmer auktoritärt samhälle, där staten ges ökad makt och får i uppdrag att begränsa den medborgerliga friheten.

Bakgrunden är att Sverige genom en exceptionell flyktingpolitik har fått ett tillskott av mer än en miljon människor från Mellanöstern och norra Afrika. Vi har haft invandring många gånger förr, om än inte av den omfattningen. Skillnaden är att tidigare invandringsvågor har kunnat assimileras i det svenska samhället. De har många gånger tillfört viktig kompetens eller åtminstone varit ett välkommet tillskott där det rått brist på arbetskraft. De som kommit hit har kunnat försörja sig av egen kraft.

Det nya i dagens situation är att alltför många av de nyanlända inte har de erfarenheter och den kompetens som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden. De har hamnat utanför den gemenskap som uppstår genom deltagande i arbetslivet, och som konsekvens också förblivit kulturellt isolerade. Och dessvärre har det utanförskapet också ärvts av nästa generation, de som är födda i Sverige men som i alltför många fall ändå inte kunnat eller velat bli en del av ”Svennekulturen”.

För dem som lever i det som kallas utanförskapsområden lockar den kriminella banan när vanligt jobb inte framstår som ett möjligt – eller i varje fall all inte tillräckligt attraktivt – alternativ.

SVT rapporterar nu om nioåringar i taxi utrustade med Glock-pistol, småbarn som utnyttjas som ”bankomater” eller som knarkleverantörer och andra horrörer. Vi får på TV också se föräldrar som förklarar att de inte kan hindra sina barn att gå den kriminella vägen och som efterlyser hjälp från de sociala myndigheterna.

Samma slutsats drar också politiker från de riksdagspartier som i oförstånd skapat denna katastrofala situation: De lösningar som föreslås innebär att staten via kommunala sociala myndigheter ges mer resurser och mer makt att ta över människors ansvar för den uppväxande generationen. Obligatorisk förskola i mycket låg ålder för att motverka föräldrarnas inflytande över sina barn. Generell ADHD-testning för att spåra fall som ska bli föremål för särskilda insatser. Stärkta möjligheter till ingripande utan medgivande från vårdnadshavare.

Det är fullt möjligt att det slaget av åtgärder kortsiktigt är den enda utvägen i den rådande situationen. Samtidigt innebär de att den auktoritära staten ges ökad makt, till förfång för civilsamhället. Det är en djupt olycklig utveckling. 

En flyktingpolitik som motiverats med öppenhet och humanism har alltså i realiteten skapat risker för en samhällsutveckling i auktoritär riktning. Att öppna sina hjärtan är inte välbetänkt om man samtidigt stänger av tillgången till den kroppsdel som sitter ovanför axlarna.

Två i grunden motsatta uppfattningar om förhållandet mellan staten och civilsamhället står mot varandra.

Den ena ser ingen skillnad mellan stat och samhälle, och säger ”samhället” när man menar ”staten”. Man säger också ”politiken” eller ”demokratisk kontroll”, men menar samma sak. Den grunduppfattningen innebär att det är statens sak att styra och ingripa i individens liv så att allt blir till det bästa, utifrån det kollektiva intresset. Även ekonomiskt ska staten se till att välståndet fördelas på ett ”rättvist” sätt mellan medborgarna.

I sin extrema form har denna första modell kommit till uttryck i kommunistiska länder, exempelvis Sovjetunionen och DDR. Men även socialdemokrater, socialkonservativa och socialliberaler har anammat starka inslag av den modellen, så låt oss för enkelhetens skull kalla den ”socialism”.

Den andra modellen lägger tyngdpunkten på individen/medborgaren, som i de flesta fall har både viljan och förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Statens roll är i den modellen mycket mer begränsad. Bland annat är det statens ansvar att skydda medborgarna mot yttre och inre hot och att tillhandahålla och hävda det regelverk som håller samman nationen. De västliga öppna marknadsekonomierna har stora inslag av denna modell. I den svenska samhällsdebatten är det främst Medborgerlig Samling som betonar medborgarens rättigheter och skyldigheter samt civilsamhällets betydelse. 

Att den stora invandringen av personer från MENA-länderna (Middle East North Africa) sedan 2015 har skapat stora problem är det idag få som förnekar, även om många fortfarande menar att orsaken till problemen inte är invandringen i sig. I stället hänvisar man till sociala orsaker och pekar på att lösningen handlar om en förbättrad integration. För att åstadkomma denna integration föreslår man en rad åtgärder som är anpassade till respektive problem.

Problem 1: När personer inte har den kompetens (utbildning, arbetslivserfarenhet, social kompetens) som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden får de inte någon betald anställning. Därför föreslås att de skattemedel som kommer från den arbetande befolkningen också fortsättningsvis, och i ökad omfattning, överförs till dem som inte lyckas få anställning så att de kan få den önskade ekonomiska standarden. 

Problem 2: Mångkultur innebär att invandrares värderingar och traditioner som har utvecklats i andra miljöer ska fortsätta att leva sida vid sida med värdlandets kultur. Staten stöder sådan segregation genom omfattande bidrag till etniska och religiösa organisationer. Det skapar problem när skillnaderna är stora och oförenliga, till exempel när det gäller föräldrars oinskränkta makt över sina barn, religiösa dogmers företräde framför nationell lag, och attityderna till kvinnor, homosexuella och judar. De motåtgärder som föreslås handlar bland annat om att stärka statens makt över invånarna via de sociala myndigheterna och att påverka barns attityder genom obligatoriska aktiviteter.

Problem 3: Ett stort antal bostadsområden domineras av en kriminell och klanbaserad infrastruktur som resulterar i mord, sprängningar, narkotikahandel, utpressning (beskyddarverksamhet), rån och inbrott. De motåtgärder som föreslås utgår ofta från att problemen har sin grund i fattigdom, social utsatthet och majoritetssamhällets diskriminering. Därför får polisen till uppgift att prioritera förtroendeskapande åtgärder och andra uppgifter som traditionellt ankommer på de sociala myndigheterna. När det gäller olika former av social och kulturell verksamhet anses problemets lösning ligga i kraftigt ökade resurstillskott i form av mer pengar och fler offentliganställda.

Mångkultur kan möjligen fungera i ett imperium men inte i en nationalstat (se mitt blogginlägg http://blogg.skronsakslandet.se/2022/01/14/nationalstaten/). Trots det blev mångkulturen officiell svensk politik den 14 maj 1975, då Sveriges riksdag beslöt att invandrare i Sverige bör ”ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. I 40 år kunde mångkulturen hyllas i officiella deklarationer utan att någon behövde bekymra sig om den reella innebörden. Sedan kom sanningens minut, när effekterna av den massiva invandringen från MENA-länderna blev alltmer uppenbar.

När det nu inte längre är möjligt att förneka förekomsten av problem tävlar riksdagspartierna om att föreslå motåtgärder. Det man hittar i den politiska verktygslådan är då för det första mer pengar, dvs. ökad omfördelning från skattebetalarna till bidragsmottagare. För det andra mer personella resurser, dvs. ökat antal anställda i den offentliga byråkratin. Och för det tredje ökad makt för staten på bekostnad av den enskilde medborgarens självbestämmande.

Alla de åtgärderna innebär att den socialistiska samhällsordningen får ett starkare genomslag i vårt land. Bland dem som hyllat mångkulturen kan det för vissa ha handlat om en medveten och önskad konsekvens. För andra bara aningslöshet. Men för den som inte vill att Sverige omdanas i en alltmer socialistisk riktning är det viktigt att se att vi inte kan ha ett parallellsamhälle där stora grupper tar avstånd från de värderingar som är grundläggande för en västerländsk demokrati.