Månad: mars 2022

Jag brottas med frågan om det finns ett svenskt folk och vilka kriterier som i så fall avgör vem som tillhör det. Många menar att det handlar om härstamning. Om mina förfäder var svenskar är jag det själv också. Alltså det genetiska arvet.

Vi härstammar alla från två personer, vår far och vår mor. I nästa led från fyra. Sedan dubblas antalet för varje generation bakåt. Om vi går bakåt 1000 år, den tid då Sverige började ta form, skulle vi med den beräkningen ha flera hundra miljoner förfäder. Teoretiskt, alltså. I verkligheten uppgick Sveriges totala befolkning vid den tiden till omkring hundratusen människor. Men räkneexemplet visar att vår härstamning är en mix av bidrag från alla tidigare släktled, med början från dem som kom för 11 000 år sedan, när isen började smälta. Sedan dess har den svenska arvsmassan fyllts på genom invandring under de årtusenden som följde, fram till nu.

Det svenska folket är alltså en blandad kompott, men jämfört med de flesta andra nationer anses vi vara mer homogena. Åtminstone fram till de tillskott som kommit under det senaste decenniet. Hur blandningen är sammansatt vet vi numera genom utvecklingen av DNA-tekniken. 

I svenskarnas arvsmassa kommer en liten del från de första jägarna. De kom från två håll, ljushyllta med varierande ögonfärg från nordost och mörkhyade med blå ögon som kom från kontinenten i söder och väster. När de kommit till nuvarande Skandinavien smälte de två folkgrupperna samman.

En lite större andel av arvsmassan härrör från de jordbrukare med ursprung i Anatolien som förde in den neolitiska revolutionen i Väst- och Nordeuropa. För cirka 6000 år sedan kom dessa stenåldersbönder till Sverige söderifrån.

Men mer än hälften av vår genetiska härstamning kommer från en annan immigrationsvåg, som nådde vårt land för knappt 5000 år sedan. De kom från öster och hade sitt ursprung i de bördiga slätterna norr om Svarta havet och Kaspiska havet. Det var ett herdefolk, inte i första hand jordbrukare, och hade hästar och vagnar. De kallas stridsyxefolket eftersom de tillverkade en ny typ av båtformade yxor. Men den viktigaste nyheten var att de förde med sig ett indoeuropeiskt språk, det språk som under de följande årtusendena utvecklades till våra dagars svenska.

Efter den immigrationsvågen följde inga större invandringar. Visst har människor under olika tider kommit för att bosätta sig i vårt land: tyskar, skottar, valloner, judar, italienare, jugoslaver och många andra. Men inte i sådana mängder att det gjort märkbart avtryck i vårt DNA. Och de har alla tagit till sig det svenska språket, inlemmat sig socialt i det svenska samhället och samtidigt delat med sig av en del ord och seder som vi gärna har anammat.

Om man ska våga sig på en bestämning av det svenska folkets rötter är stridsyxefolket en god kandidat. Där finns svenska språkets ursprung, där finns början till en kontinuitet som gick vidare till bronsålder, järnålder, vikingatid, och det moderna Sverige utan dramatiska inbrytningar från andra kulturer. Med den tolkningen skulle man kunna säga att svenskarna är ett ursprungsfolk eller urfolk i det svenska territoriet. Men i Sveriges fall, i motsats till exempelvis USA, Brasilien och Australien, blir urfolksfrågan ointressant eftersom Sverige inte har koloniserats från någon annan kontinent.

År 1977 beslöt riksdagen att samerna är ett urfolk i Sverige, med hänvisning till att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”. Men det påståendet stämmer inte. Den nuvarande uppfattningen är att samerna inte har utgjort någon homogen befolkningsgrupp sedan urminnes tider, utan att gruppen utvecklats genom tillskott från flera olika håll vid olika tidpunkter av jägar-samlarfolk som rörde sig över Nordkalotten eller som kom längre söderifrån. De som i dag identifierar sig som samer uppvisar därför inte någon dominerande DNA-profil som pekar på ett gemensamt ursprung. Två saker som i stället kännetecknar den samiska folkgruppen är renskötseln och språket. De första arkeologiska spåren av renskötsel, vilket kan tolkas som en början på den samiska kulturen, finns från tiden strax före vår tidräkning, alltså för 2000 år sedan. Men vid den tiden talades samiska språk bara i södra Finland, för att spridas till Sverige omkring 500 år senare. 

Genetik, kultur och språk kan fungera som viktiga markörer när det gäller att definiera ett folk. Men till syvende og sidst hänger det ändå på vem man vill identifiera sig som. Att identifiera sig som svensk är ett val. Att identifiera sig som same är också ett val, som ska respekteras. Frågan om jag ingår i ett urfolk är däremot inte något jag väljer själv, oavsett vad riksdagen har beslutat. I den frågan har genetiken, arkeologin och språkvetenskapen företräde.

Det svenska folket och den svenska nationen har traditionellt setts som synonymer, det vill säga det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom gemensamt språk, kulturhistoria, religion, nationalistisk identitet och/eller hemland.  Numera definieras nationaliteten legalistiskt, som en konsekvens av medborgarskapet. Att vara svensk i formell mening har på så sätt blivit något annat än att tillhöra det svenska folket. Den som tar avstånd från och uttrycker förakt för ”svennar” identifierar sig uppenbarligen inte som en del av det svenska folket, oavsett medborgarskap. 

Så det framstår varken som orimligt eller skamligt att tala om ett svenskt folk. En majoritetskultur med ursprung i de beridna herdar som kom till vårt land för knappt 5000 år sedan. Sedan dess har många anslutit sig och blivit en del av det svenska folket. För att de har velat. 

Men man kan inte bli medlem i Bajen och fortsätta att heja på Gnaget.

Statistiska Centralbyrån (SCB) meddelar att inflationstakten på årsbasis nu är uppe i 4,5 procent. Det är den högsta siffran på närmare 30 år – men ändå inte exceptionellt i ett längre historiskt perspektiv. I oktober 1980 noterades 15,5 procent.

En inflationstakt omkring 4 procent sågs länge som ett önskvärt normaltillstånd. En effektiv ekonomi måste tillåta relativprisförändringar, dvs. att vissa saker blir dyrare och andra billigare som en återspegling av att produktiviteten i skilda sektorer förändras i olika takt. Men priset på arbetskraft är svårt att sänka nominellt. En konstant lön trots stigande priser på varor slinker lättare igenom.

I början av 1970-talet uppfattades prisstegringarna alltmer som ett problem som måste bekämpas politiskt. Statens pris- och kartellnämnd (SPK), som levt ett stilla liv som registrerande och utredande myndighet, fick en roll som inflationsbekämpningens spjutspets. En ny generaldirektör rekryterades från Regeringskansliet, och prisstopp blev ett nytt verktyg i regeringens hand – först på livsmedel, därefter i form av allmänt prisstopp.

Med aktiv medverkan från SPK producerades en departementspromemoria som lanserade en helt ny teori för orsaken till prisstegringarna. Den gick ut på att inflation uppstår på grund av att en prishöjningsimpuls sprider sig i efterföljande led. Inflationen skulle därför bäst bekämpas genom att sådana sekundära prishöjningar förbjuds. 

Det var en hypotes som saknade varje stöd i nationalekonomisk teori, och den samlade ekonomkåren skakade på huvudet. Det bekymrade dock inte regeringen, som i stället såg till att prisregleringslagen ändrades. I stället för de generella prisregleringar som tidigare kunde införas skulle selektiva prisstopp mot begränsade varu- och tjänsteområden bli det viktigaste vapnet mot inflation.

SPK fick samtidigt ett uppdrag att genom förhandlingar med företag och branschorganisationer ”övertyga” dem om att det var olämpligt att höja priserna mer än som motsvarade de godkända kostnader som myndigheten hade räknat fram. Misslyckades förhandlingen gick genast en promemoria till regeringen som såg till att införa prisstopp på det berörda området. 

Eftersom regeringen inte alltid var helt nöjd med hur inflationen enligt SCB:s statistik utvecklades, trots de nya verktygen, fick SPK också i uppdrag att redovisa en egen beräkning av prisutvecklingen. Det skapade givetvis en viss spänning mellan statistikmyndigheten och priskontrollmyndigheten och kampen var hård om vilken siffra som skulle få bäst genomslag i media. SPK lyckades i allmänhet väl med uppgiften att hålla sig i rampljuset, även i fall då det krävdes viss fingerfärdighet för att få ner inflationssiffran till den nivå som regeringen önskade.

Lyckades regeringen dämpa inflationen med de här metoderna? Naturligtvis inte. Förhandlingsverksamheten var i själva verket kontraproduktiv eftersom den gick ut på att företagen skulle kunna kompensera sig för de kostnadshöjningar man kunde visa upp. Det fick nämligen inte hända att myndighetens ingripande drev ett företag i konkurs. Men i en fungerande marknadsekonomi går ineffektiva företag i konkurs hela tiden, just därför att intäkterna inte täcker kostnaderna. Dessutom satte förhandlingarna konkurrensen mellan företag ur spel, genom att högsta ledningen för exempelvis ICA, KF och Dagab inbjöds att i samlad tropp presentera sina krav och önskemål.

Prisregleringspolitiken var ifrågasatt från flera håll och en offentlig utredning tillsattes för att utvärdera om regleringarna hade haft någon effekt och om man borde fortsätta på samma spår. Flera av Sveriges mest namnkunniga ekonomer deltog, men huvudsekreterare var en tjänsteman från SPK. Utredningsarbetet präglades av en intensiv kamp mellan priskontrollens försvarare och motståndare, men slutresultatet blev ett försiktigt konstaterande att det var svårt att se någon effekt av regleringarna – och i så fall snarast i prishöjande riktning. Rekommendationen blev att prisregleringspolitiken skulle avvecklas i normala tider. 

Så skedde också, så småningom. Men även borgerliga regeringar hade svårt att frigöra sig från frestelsen att ingripa mot prishöjningar. Lösningen blev att avskaffa den myndighet som administrerade regleringarna. På så sätt fick politikerna fortsättningsvis nöja sig med att bekämpa en skadlig inflation med verktyg som har empiriskt stöd.

För att citera Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”