Det har länge setts som opassande att diskutera nationalstatsbegreppet eftersom det har förknippats med en osund nationalism. På sista tiden har det dock gläntats en smula på locket.
Begreppet är historiskt en ganska sen företeelse, som anses ha inletts med westfaliska freden men fått sitt genomslag först under 1800-talet med början i Wienkongressen. Bonniers lexikon definierar nationalstat som ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”, med andra ord ett folk. En modernare definition av nation tar fasta på medborgarskapet, och ser inte den kulturella gemenskapen som avgörande. Men att bortse från det kulturella kitt som kan förena – eller splittra – människor framstår som en förenkling, kanske tillrättalagd för att ta avstånd från varje form av nationalism.
Det romerska riket var inte en nationalstat, det var ett imperium som förenade många olika folk med ett gemensamt medborgarskap. Samma sak gällde det brittiska imperiet. I våra dagar finns tecken som tyder på att EU är på väg att lämna modellen mellanstatlig samverkan och gå mot ett federativt imperium.
Nationalstaten kan uppfattas som mittpunkten på en skala där ena änden ligger i det klanbaserade samhället och den andra i imperiet. Det är en mittpunkt med många goda egenskaper: yttrandefrihet, respekt för individens rättigheter, rättsstat och en folkligt förankrad demokrati är några av dem.
Man hör ingen påstå att Sverige inte är en nationalstat utan ett imperium. Ändå uppfattas medborgarskapet som kriteriet för att ingå i den nationella gemenskapen, ett medborgarskap som frikostigt har delats ut utan några besvärande krav. Sverige har också förklarat sig vara mångkulturellt, ett land där olika folk ska leva sida vid sida utan att närma sig varandra. Men imperiemodellen passar dåligt för ett land med – förmodligen – ca 11 millioner invånare.
Att flytta till en nationalstat är inte samma sak som att flytta till ett imperium, särskilt inte till en nationalstat med höga ambitioner när det gäller omhändertagande. En klan tar också hand om de sina, men ställer samtidigt höga krav på lojalitet och underordning. Och porten är trång; att förflytta sig till klanens territorium räcker knappast för tillträde. Imperier har lättare att hysa olika kulturer och nationaliteter, men hävdar samtidigt den centrala maktens företräde framför individuella friheter.
Den som flyttar till en nationalstat, i motsats till ett imperium, bör vara medveten om att man därmed har valt att ingå i en gemenskap. Det betyder inte att man behöver ge upp sin identitet, sin historia eller sina vanor, så länge de inte inkräktar på andras rätt att leva sitt liv. Skulle jag exempelvis välja att emigrera till Frankrike kan jag naturligtvis fortsätta att älska Janssons frestelse, jag kan fira midsommar och jag kan sjunga de visor jag vuxit upp med. Men det finns vissa saker som jag bör lägga mig vinn om.
Jag bör hedra vissa grundläggande franska värderingar, exempelvis principen om laïcité (att religionen är separerad från alla yttringar av statlig verksamhet).
Jag bör anstränga mig att så snabbt jag kan lära mig en franska som fungerar i alla dagliga situationer.
Jag bör ta till mig och ge uttryck för att fransmän i allmänhet är kloka och välmenande människor och inte några idioter eller ondskefulla personer.
Jag bör respektera franska regler och traditioner och inte bryta mot dem avsiktligt för att jag tror att jag vet bättre.
Om vi är överens om att Sverige faktiskt är en nationalstat, med ett kitt som förenar oss och inte ett imperium, är det rimligt att vi ställer liknande förväntningar på dem som kommer till vårt land för att stanna här.
Det kallas assimilation.