Månad: november 2021

Det vore mig fjärran att försöka utvärdera två ledande USA-politikers samlade gärning, utifrån min avlägsna utsiktspunkt i ett land som historiskt, kulturellt och politiskt är helt väsensskilt. Trots det når impulser och attityder från USA även oss, kanske förvrängda och ibland vantolkade, men ändå en del av vår verklighet. 

Hillary Clinton har fått en uppmärksamhet för ett enda uttalande som överskuggar det mesta av vad hon i övrigt har sagt och gjort. Det handlar om ”basket of deplorables”, från ett valtal 2016 där hon använde uttrycket för att karakterisera hälften av Donald Trumps anhängare.

Ordvalet har tolkats som den bildade och elitistiska östkustpolitikerns förakt för det obildade folket som präglas av ”rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi”. Många har menat att Clinton har visat sig tondöv, att hon präglas av ett främlingskap inför stora grupper av medborgare.

Trump har främst uppmärksammats för sin aktivitet på Twitter. Hans inlägg har ofta varit aggressiva och vulgära, många gånger har han anklagats för att vara vårdslös med sanningen eller rentav ljuga mot bättre vetande för att vinna uppskattning. Trump är ingen dum person. Han har akademisk examen (B.Sc. i nationalekonomi från Wharton School som tillhör ett Ivy Leagueuniversitet). Han bör alltså inte ha några svårigheter att formulera sig på ett sätt som inte är designat för att passa den publik som också han uppfattar som Clintons ”deplorables”.

Clinton och Trump har uppfattats som motpoler i USA:s politik. Men de har en sak som förenar dem: de är i grunden elitister som uppfattar den ”vanlige” medborgaren som enfaldig, fördomsfull och lättmanipulerad.

Jag uppskattar många delar av Medborgerlig Samlings politik. Men det kanske viktigaste för mig är förtroendet för den enskilda människans vilja och förmåga att ta ansvar för sitt liv. Att medborgarskapet innefattar både frihet och skyldigheter. Att erfarenhet och professionalism måste ersätta toppstyrning från politiker, managementexperter och konsulter.

Vilka riksdagspartier delar den grundsynen och den respekten för den enskilda människan? Vad säger opportunistisk plakatpolitik och taktikspel om synen på väljaren? Hur kan en politikeradel som fostrats i partiernas ungdomsrörelser, intern utbildning, stegvis karriär i partihierarkin förstå och respektera den verklighet som gäller för de flesta av oss?

För mig är respekten för väljaren grundläggande. Övertygelsen att dem som vi vänder oss till inte är några dumskallar som låter sig tjusas av emotionella floskler och att medborgarna väntar sig fakta och klara besked, inte reklamslogans. Och mest av allt, att vi som vill ersätta det nuvarande politikeretablissemanget uppfattas som vettiga, hederliga människor som förtjänar förtroende.

Socialdemokraternas nyvalda partiledare Magdalena Andersson avrapporterade på måndagen, före tidsfristen kl. 12, till riksdagens talman utfallet av sonderingar om möjligheten för att få riksdagens stöd som ny statsminister. Sonderingarna, eller överläggningarna, eller förhandlingarna med i praktiken Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar hade inte lett till att något sådant stöd var säkrat. Talmannen valde därefter att föreslå riksdagen Andersson som ny statsminister. 

Att så skedde kan bero på att talmannen, och/eller Andersson, bedömde att Vänsterpartiet även utan de begärda eftergifterna skulle ge Andersson förtroende i omröstningen.

Vad Andersson och Dadgostar därefter har sagt om den uppkomna situationen saknar intresse eftersom det enbart är en del av spelet för gallerierna. Vad medias politiska kommentarer har sagt borde däremot ha varit mer intressant, eftersom deras uppgift är att se vad som sker bakom det som synes ske. Dessvärre har deras fokus legat på de kortsiktiga sakfrågorna, i första hand Vänsterpartiets krav om förbättrade pensioner. Det är ett krav som, åtminstone för utomstående betraktare, förefaller vara en ”non-starter”. Makten över pensionerna ligger nämligen hos pensionsgruppen, där Vänsterpartiet inte ingår och som Andersson knappast kan styra, åtminstone inte kortsiktigt.

Själv tror jag att det som nu händer inte alls handlar om begränsade sakfrågor. De är bara förevändningarna för något mycket större, för ett paradigmskifte i det svenska politiska landskapet.

Så länge Socialdemokraterna har haft mindre än absolut majoritet i riksdagen – och det är väldigt länge – har de varit beroende av stöd från ett eller flera andra partier för att kunna sitta kvar i regeringsställning. Det stödet har haft olika former, ibland i form av att ta in ett annat parti i regeringen, ibland genom att försäkra sig om aktivt eller passivt stöd i riksdagen. När det gäller Vänsterpartiet har Socialdemokraterna inte behövt anstränga sig över hövan. Man har kunnat förlita sig på att Vänsterpartiet aldrig skulle konstra till den grad att Socialdemokraterna skulle förlora makten till de borgerliga. Visserligen har vi haft några borgerliga regeringar under efterkrigstiden, men det var inte Vänsterpartiets fel.

Det har i sin tur inneburit att Socialdemokraterna har hanterat Vänsterpartiet som det som brukar betecknas som ”dörrmatta”. I det politiska spel som ständigt pågår bakom kulisserna har ansträngningarna för att få stödpartier ”med i båten” lagt mycket krut på Miljöpartiet och nu senast på Centerpartiet. Vänsterpartiet har tagits för givet.

Andersson behöver idag stöd från Miljöpartiet (som i opinionsmätningarna tangerar eller ligger under fyraprocentsspärren), Centerpartiet (som är på väg nedåt 8 procent) och Vänsterpartiet (på nivån 11 procent). Det är uppenbart att Dadgostar, som nyvald partiledare, har valt att inte längre acceptera rollen som ”dörrmatta”, jämfört med C och MP.

Jag tror därför att det här handlar om ett paradigmskifte när det gäller förhållandet mellan Sveriges två socialistiska partier, som för båda partierna är av så grundläggande betydelse att inget av dem kan ge vika. Socialdemokraterna befinner sig under akut hot om väljarflykt inte bara till Sverigedemokraterna utan också till Vänsterpartiet, något som accentueras av den växande vänsteroppositionen inom partiet. För Vänsterpartiet handlar det om att efter ett sekel av förnedring äntligen få plats i det politiska finrummet, som jämbördig konkurrent till andra riksdagspartier.

Det finns mycket som talar för att varken Andersson eller Dadgostar kan ge vika i den här situationen, alltför mycket står på spel. Det kan till och med vara så att en regering ledd av Kristersson framstår som ett mindre hot.