Månad: januari 2021

I alla medier hörs rop på ansvar. Men få diskuterar vad man egentligen menar och ännu färre diskuterar det viktigaste.

Min helt okvalificerade gissning är att ordet ansvar just nu är nummer ett i det offentliga samtalet, från de rikstäckande tidningarnas ledarsidor till sociala mediers kommentarsfält. Vad ansvar egentligen betyder förefaller ingen bekymra sig om. Ordet uppfattas som både tydligt och entydigt.

Det är först när man arbetar på ett annat språk, exempelvis engelska, som man tvingas inse att svenska språket har ett och samma ord för ett antal helt olika saker. De här engelska termerna har alla det gemensamt att de på svenska översätts med ansvar eller ansvarig. Men de skiljer sig åt när det gäller betydelsen.

• To be responsible
• To be liable
• To be accountable
• To be answerable
• To be in charge
• To handle
• To vouch
• To be at fault

Ansvar kan vara något man frivilligt har tagit på sig. Det kan å andra sidan handla om ett område som man av någon annan fått till uppgift att sköta. En tredje betydelse är skyldighet att redovisa. En fjärde att ha befogenhet att fatta beslut. En femte att vara den som ytterst ser till att något fungerar. En sjätte att vara orsaken till att något gått fel. En sjunde att vara den som drabbas av konsekvenser om något gått fel. Listan stannar inte där. 

”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” säger filosofen Wittgenstein. Med andra ord, eftersom vi inte har olika ord för de skilda betydelserna av termen ansvar klarar vi inte heller att i det offentliga samtalet tydliggöra vad vi egentligen menar när vi kräver ansvar av Anders Tegnell, Stefan Löfven och andra aktörer i samband med coronahanteringen.

Frågan är om det till syvende och sidst alls handlar om ansvar. Om det inte egentligen handlar om en primitiv önskan att kasta skuld när vi drabbas av något hotfullt och oförklarligt.

Så har det i alla fall ofta varit sedan tidernas begynnelse.

I entréhallen till Nationalmuseum upptas den högra väggen av Carl Larssons monumentalmålning Midvinterblot. Motivet är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Att olyckor betraktats som Guds straff och krävde att en syndabock offrades hörde inte bara primitiva kulturer till. Ibland, som i samband med digerdöden, lades skulden på vissa folkgrupper. Men ofta riktades förbittringen över olyckor uppåt, exempelvis mot kungen när sillfisket slog fel. Idag är det få som tror att en pandemi är Guds straff. Men reflexen att hitta någon som ska straffas ligger kvar, kanske som en del av vårt genetiska arv. 

Det betyder inte att vi ska sluta granska vad som har gått fel och vad som kunde ha gjorts bättre. På så sätt lär vi oss hur nästa pandemi kan hanteras bättre. I mitt blogginlägg Mordängel i äldrevården tog jag upp ett systemfel som ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. Det handlar om en konkret åtgärd som kan ändras, nu när vi vet konsekvenserna. Inget blir bättre av att jaga personer att ställa vid skampålen. Mottot bör i stället vara ”gör om, gör bättre”.

Det finns viktigare saker att tala om när det gäller att på riktigt utkräva ansvar, och inte bara stilla sin oro genom att hänga ut förmenta syndabockar.

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut i samband med myndighetsutövning, och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Tjänstemannaansvaret avskaffades den 1 januari 1976. Innan dess kunde fel och försummelser leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning”, med en så svag formulering att den i praktiken inte går att använda. Våren 2018 beslöt riksdagen enhälligt att tjänstemannaansvaret ska återinföras i offentlig förvaltning. Men inte förrän i maj 2020 reagerade regeringen genom ett utredningsdirektiv, något som har kritiserats av bland annat Slöseriombudsmannen Josefin Utas.

”Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras” skriver Medborgerlig Samling i sitt demokratipolitiska program. ”Det är inte felaktiga beslut från tjänstemäns sida som ska vara primärt fokus för ett juridiskt tjänstemannaansvar. Fel inträffar när ärenden ska hanteras skyndsamt och kan i regel rättas till genom skadestånd. Det väsentliga att komma åt är långsam och vårdslös myndighetsutövning samt tjänstemän som låter sig påverkas av sin egen ideologiska/politiska uppfattning.” 

Det är det här slaget av frågor som diskussionen om ansvar egentligen borde handla om.

… men vänta tills jag har förklarat” (okänd källa). Twitters och andra sociala mediers åtgärder mot Donald Trump har utlöst en våg av tvärsäkra åsikter om vad som behöver göras. Färre har synpunkter på vad som inte behöver, eller bör, göras.

SvD Näringsliv 13/1 vet berätta att ”Nya EU-lagar ska stoppa ’digitala oligarker’” (ännu inte i nätversionen). Enligt artikeln har kritiken varit hård bland europeiska ledare mot att sociala medie-jättar som Twitter, Facebook och Instagram stängt ner tiotusentals användare efter stormningen av Kapitolium i förra veckan. ”Yttrandefriheten ska inte begränsas av sociala medier”, enligt en talesperson för Angela Merkel. Den franske finansministern Bruno Le Maire menar att ”staten och inte ’digitala oligarker’ måste ansvara för regleringen av Internet”.

Enligt artikeln förbereder EU-kommissionen sedan en tid ny lagstiftning som klassar de största internetplattformarna som ”grindvakter”. Som sådana måste de ta ansvar för innehållet på sina plattformar och stänga av kunder om dessa inte håller sig inom i lag fastställda ramar.

Det förefaller råda samsyn om att efterspelet till Kapitolium-händelserna kräver åtgärder. Men inte om vad det är som behöver göras. EU-ländernas ledare vill hindra Twitter att stänga ner konton på det sätt man gjort. EU-kommissionen vill tvärtom lägga starkare krav på företagen att blockera kunder som bär sig illa åt. Det man är överens om är att begränsa företagens rätt att fatta affärsmässiga beslut, i ena fallet när de är alltför strikta och i det andra när de är alltför tillåtande.

Det finns en föreställning att sociala medier mer används av den politiska högern än av vänstern. Det finns också en föreställning att den politiska vänstern mer gynnas av etablerade media. Och så är det kanske. Därför driver nu vänstern kravet på ökade möjligheter att blockera oönskade åsikter på nätet. Från höger krävs fri tillgång till nätet för alla som så önskar. I båda fallen är tilltron hög till statens och politikernas klokhet när det gäller vad som ska tillåtas och förbjudas.

I en decentraliserad privatkapitalistisk marknadsekonomi är det företagens ansvar att fatta de beslut som leder till största långsiktiga framgång. Det är inte företagens ansvar att allmänt främja övergripande samhälleliga mål som mänskliga rättigheter, jämställdhet, etnisk mångfald, hållbar miljö eller klimatmål. Och inte heller yttrandefrihet. Det är statens sak, och för att främja sådana mål skapar staten de lagar som företagen måste respektera.

Det höjs nu röster för att Twitter och andra företag har en sådan dominerande ställning att de inte bör tillåtas att agera utifrån egenintresset. Marknadsdominans är ett begrepp hämtat från konkurrensrätten, och det stämmer att ett dominerande företag i en rättslig process kan förbjudas att exempelvis vägra leverans till befintliga kunder. Men för att komma dithän krävs en djupgående analys av om exempelvis Twitter verkligen är dominerande. Om marknaden avgränsas till alla de plattformar som en person kan använda för att göra sin röst hörd är det långt ifrån säkert att så är fallet. Och en viktig faktor är förekomsten av potentiell konkurrens, dvs. hur lätt eller svårt det är att skapa ett alternativ till Twitter om en stor del av företagets kunder är missnöjda.

Att Trump inte tänker låta sig stoppas av de ”digitala oligarkerna” är helt tydligt. Ett försök att gå över till Parler misslyckades visserligen, men han kommer säkerligen inte stanna vid det. All erfarenhet visar att dominans kan utmanas om incitamenten är tillräckligt starka, det handlar mest om tålamod.

Valet står mellan vad som kan vara bra på kort sikt och vad som är bäst på lång sikt. På kort sikt kan det verka gynnsamt för det fria meningsutbytet att genom reglering hindra Twitter från att vidta åtgärder som man bedömer ligger i företagets intresse. Man låser alltså situationen till det som gällde före nedstängningen av ett antal konton. Därmed finns inte heller något incitament att söka sig till alternativ. Om man å andra sidan accepterar att ett privat företag vidtar åtgärder som många kunder är missnöjda med uppstår ett kreativt tryck att utveckla alternativ. Alltså en innovationsfrämjande process som liknar Schumpeters kreativa förstörelse. Men som alltid är problemet att magkänslan gynnar det bestående, eftersom ingen vet med säkerhet vad som ännu inte är ”uppfunnet”. Ändå är det just dessa ”okända uppfinningar” som hela tiden för vår värld framåt.

Reglering är ett tveeggat svärd. Den som är snabb med att ropa på politiska ingrepp i marknaden riskerar alltid att vapnet vänds i motsatt riktning.