Månad: december 2020

Det fanns en tid då auktoritet inte var något som diskuterades, utan bara en självklar del av tillvarons realiteter. Under 1950-talet, då jag var barn och tonåring, var vuxenvärldens förväntningar på en gosse tydliga och klara. (Förväntningarna på en flicka är jag mer osäker på – det fanns inga i min skola.)

Räta på ryggen! Ljug inte! Tala ur skägget! Det skulle vara ordning och reda, ärlighet och fast blick. Kraven kunde ha varit formulerade av Jordan B Peterson men var det inte, eftersom han ännu inte var född då.

De vuxna var självklara auktoriteter, men de kunde ibland också vara auktoritära. Många av lärarna var beundrade, både för sin personliga resning och för sin professionella kompetens. Läroverksadjunkten tilltalades ”magister X”, lektorn ”doktor Y” eller i ett fall ”professor Z”. Och själva tilltalades vi med våra efternamn, också det ett uttryck för respekt. Men vi respekterade inte de grymma, de ondskefulla, de manipulativa. De fanns också, och de kunde åka snålskjuts på den auktoritet som ämbetet gav dem.

Det som hände över stora delar av världen 1968 uppfattas av många som enbart en kommunistiskt inspirerad villfarelse. Men det var också ett uppror mot auktoriteter som inte var helt omotiverat. Man ”rev för att få luft och ljus”, för att låna Strindbergs ord från Esplanadsystemet. Det kunde kanske ha varit tillräckligt. Men sett i efterhand åkte alltför många barn ut med badvattnet och det som kröp upp ur Pandoras vidöppna ask har nu satt sin prägel på samhällsklimatet i 50 år.

I en krönika i den nya dagstidningen Bulletin beskriver Per Brinkemo en rättegång i Södertörns tingsrätt mot 23 personer ur Vårbergligan, som stod åtalade för omfattande narkotikaaffärer. 

”Åklagare och kriminalvårdare berättade om en kaosartad rättegång med ständiga ordningsstörningar och respektlöst beteende. De åtalade kastade tillmälen som ’hora’, ’fitta’, ’nazi’ och det beskrevs att rätten tappade kontroll över situationen. Såväl Åklagarmyndigheten som Kriminalvården menade att Södertörns tingsrätt agerade passivt och visade för stor tolerans mot de åtalade som dessutom gjorde grisljud och hotade vittnen.” 

Tankarna går till liknande berättelser om situationer i skola, akutmottagningar, bibliotek och under blåljusutryckningar. 

Den nedmontering av auktoritetens uttryck som inleddes 1968 hade säkert kunnat fungera, någotsånär, om flertalet fortfarande accepterade de grundläggande förutsättningarna. Man började säga ”du” till överordnade, ja till och med till statsministern, samtidigt som det fortfarande fanns en konsensus om hur den faktiska rollfördelningen ser ut. Det som dramatiskt har ändrats är att en betydande del av dem som bor i vårt land inte ser staten som en beskyddare. De bär med sig traditioner från länder där tryggheten i stället kommer från den mindre grupp man tillhör, medan staten utgör ett hot. Därmed blir också den svenska statens företrädare, i form av domare, lärare, sjukvårdspersonal, bibliotekarier, poliser och brandmän, potentiella motståndare. 

När invandringen från länder i mellanöstern och norra Afrika nådde en topp beskrevs integrationen som en process av ömsesidig anpassning. Förespråkarna för en generös invandringspolitik menade att även svenskarna måste ta sitt ansvar genom anpassning. Den synen har senare mött stark kritik. Många menar att normen bör vara assimilation, att det i första hand är de nyanländas ansvar att anpassa sig till det nya hemlandets institutioner.

Trots det tvingar faktiskt de oförenliga normerna även oss att anpassa oss. Vi måste på nytt börja markera auktoritet på ett sätt som vi inte har gjort under lång tid. Det är ingen lätt förändring, med tanke på att Sverige har blivit ett land som fäster stor vikt vid jämlika attityder. Det hör inte till god ton att låtsas om skillnader i makt och ansvar.

Brinkemo för fram ett förslag som tidigare förespråkats av Krister Thelin, nämligen att domare (eventuellt också åklagare och advokater) i sin ämbetsutövning bär särskild klädsel. Det är en ordning som tillämpas i de flesta andra länder och som markerar att domaren inte utför sitt värv i kraft av sin person utan som företrädare för sitt ämbete.

När det gäller andra företrädare för det allmänna än polisen är det svårt att tänka sig en särskild ämbetsdräkt. I Frankrike tillämpas däremot den omvända ordningen: de som i sin tjänst representerar staten är förbjudna att i arbetet bära klädsel eller symboler som markerar en annan lojalitet, exempelvis en viss religion. 

Vägen att återupprätta den goda auktoritet som vår typ av samhälle förutsätter handlar därmed mycket om att förändra attityder. Men för att bana väg för en sådan förändring måste både regler och praxis ändras. Lärare ska inte desavoueras när de på ett balanserat sätt sätter stopp för utagerande elever. Den medicinska professionen ska inte köras över av politiker eller managementguruer. Poliser ska inte behöva böja knä för att de hamnar i numerärt underläge.

Framförallt handlar det om att vi vågar tala öppet om den goda auktoriteten. Att kräva respekt för dem som bär upp viktiga samhällsfunktioner. Att erkänna att auktoritet inte är samma sak som auktoritär.

Som i den här texten.

”Fladdret av en fjärilsvinge kan utlösa en storm på andra sidan jordklotet”. Uttrycket, något annorlunda formulerat, myntades ursprungligen av den amerikanske meteorologen och matematikern Edward Lorenz i ett föredrag år 1972. Det citeras ofta för att beskriva att det kan finnas orsakssamband mellan företeelser på långt avstånd – rumsligt eller tidsmässigt – som à priori tycks sakna samband.

Till vardags letar vi inte gärna efter sådana samband. Vi söker näraliggande orsaker, inte minst därför att det underlättar att bestämma skuld och ansvar.

År 2015 nådde antalet migranter till Sverige en topp. Fenomenet karakteriserades som en flyktingkris och sågs som en följd av kriget i Syrien, som då hade pågått i fyra år. Även åren före och efter 2015 har vi haft en stor invandring. Idag uppskattas 20 procent av Sveriges befolkning vara född utomlands och 25 procent ha så kallad utländsk bakgrund. När det gäller de utrikesföddas ursprungsland ligger mycket riktigt Syrien i topp. Därefter följer – bland icke-europeiska länder – Irak, Iran, Somalia, Afghanistan och Eritrea.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts tal i augusti 2014 innehöll en vädjan till svenska folket om att ”öppna era hjärtan”. Ett år senare myntade Tysklands förbundskansler Angela Merkel slagordet ”wir schaffen das”. Från hösten 2015 fördjupades klyftan mellan dem som stödde en generös flyktingpolitik och dem som varnade för konsekvenserna av en hög invandring från utomeuropeiska länder, i synnerhet mellanöstern och norra Afrika. Ett vanligt argument från den invandringsvänliga sidan var att ”vi har råd”.

År 2020 drabbade coronapandemin Sverige. Särskilt allvarliga blev konsekvenserna på landets äldreboenden. Coronakommissionen har just publicerat sitt delbetänkande om äldreomsorgen och konstaterar att den grupp som drabbats allra värst av covid-19 i Sverige är gruppen äldre på särskilda boenden. I början av december 2020 hade i Sverige fler än 7 000 människor avlidit med diagnosen covid-19. Av dessa personer var nära 90 procent 70 år eller äldre. Hälften av dem bodde i särskilt boende och knappt 30 procent hade hemtjänst. 

Kommissionens sammanfattande slutsats är att ”det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen.”

Äldreomsorgen har alltså varit styvmoderligt behandlad. Bristande resurser har fått allvarliga effekter på utrustning, kompetens, bemanning och andra förutsättningar för en kvalificerad verksamhet. Varför blev det så? Har Sveriges kommuner plötsligt drabbats av likgiltighet eller förakt för de äldres behov? Det känns inte sannolikt. Eller handlar det om att pengarna inte har räckt till?

Vård och omsorg är en viktig del av den kommunala budgeten. Men för många kommuner har sedan 2015 de sociala kostnaderna till följd av flyktingmottagningen blivit en allt tyngre post. Det handlar bland annat om försörjningsstöd, kostnader för boende och annat som kommunerna är skyldiga att ge förtur i sin budget. Till viss del har kostnaderna kompenserats med statsbidrag, men otillräckligt och i minskad omfattning. När pengarna inte räcker drabbas andra utgiftsområden, bland annat vård och omsorg som inte har lika hög prioritet som de sociala kostnaderna.

Det kan tyckas långsökt att se ett orsakssamband mellan ”öppna hjärtan” år 2015 och överdödlighet på äldreboenden 2020. Men det handlar om det som många varnade för redan för fem år sedan: det kraftiga tillflödet av personer som har svårigheter att försörja sig utan bidrag från det allmänna kommer att få ekonomiska effekter. Någonstans kommer pengarna att tas. Påståendet att ”vi har råd” var inte sakligt grundat utan ett uttryck för önsketänkande.

Att se det här sambandet är inte att lägga skulden för överdödligheten i covid-19 på de utrikesfödda och nyanlända. Som vi alla agerar de i eget intresse utifrån de förutsättningar som erbjuds. Det är inte heller att bortse från alla de andra misstag och missförhållanden som har lett till att pandemin har slagit hårdare än den skulle behövt göra. Men sett i backspegeln skulle man önska att politiker och andra som formar den allmänna opinionen hade haft viljan och förmågan att se lite längre än tiden till nästa opinionsmätning.

Och framförallt skulle man önska att politiker och andra som idag formar den allmänna opinionen skulle få viljan och förmågan att se de effekter som kan uppstå om fem år.

Det här året hade tomten mer bekymmer än någonsin hur han skulle hantera alla människors önskelistor inför julen.

Som vanligt toppades många listor av önskan om ny bostad. Den skulle svara mot behovet när det gäller storlek, dvs. minst kök, badrum, vardagsrum, ett sovrum för vuxet par och ytterligare ett sovrum för varje barn för att inte räknas som trångboddhet. Kostnaden i form av hyra eller köpeskilling plus avgift fick inte överstiga vad man ansåg rimligt att betala. Och den önskade bostaden skulle ligga i den kommun och stadsdel där man helst ville bo.

Andra vanliga poster på önskelistan handlade om en fast anställning med lön som räcker till alla utgifter och rimligt sparande. Arbetsplatsen skulle ligga på bekvämt avstånd från den nuvarande bostaden och anställningen skulle inte villkoras med särskilda krav på utbildning eller yrkeserfarenhet.

Men det som var nytt för året hängde samman med den pest som hade drabbat landet. Människor vågade inte längre köpa biljett till olika slags föreställningar, de drog sig för att gå på krogen och de var inte längre sugna på att shoppa loss.

Därför innehöll många listor en önskan om att inkomsterna i olika verksamheter skulle flyta in så som de tidigare hade gjort, trots att kunderna lyste med sin frånvaro.

Alla de här önskningarna hade tomten svårt att uppfylla, och han önskade att han hade haft en tomteverkstad där han själv kunde tillverka klapparna. Det hade han inte, trots att de flesta trodde att så var fallet. Hittills hade tomten i stället kunnat lösa problemet genom att gå runt och stjäla människors julklappar för att sedan dela ut dem till andra människor. I många fall var det samma människor som först blev bestulna och sedan fick en julklapp av tomten, men det var naturligtvis inte samma julklapp. Och sällan fick man just det som man hade önskat sig. Men tomten menade att människor lättare accepterade att de blev bestulna om de samtidigt fick något tillbaka.

Tomten förstod att den modellen inte skulle kunna fungera i längden. Det fanns en gräns för hur många julklappar han skulle kunna stjäla. Däremot fanns ingen gräns för önskelistorna: de blev bara fler och längre för varje år.

Tomten behövde en ny strategi, och den bestod i att slå in julklappar med löften. Så han började i rask takt dela ut klappar med löften om ett räddat klimat, mer rättvisa, ökad trygghet, jämlikhet och jämställdhet, en likvärdig skola och inte minst en fungerande sjukvård och äldreomsorg.

Det fungerade bra ända till julafton, när julklapparna öppnades och det visade sig att kartongen var tom.

Den julen frågade sig många vad man egentligen skulle ha tomten till. Om det inte vore bättre att man skötte det där med julklappar själv.