Idag berättar jag om en kulturkrock Sverige-Frankrike och vad det har med Sveriges utrikespolitik att göra.
En tredjedel av året bor jag i ett hus i södra Frankrike. Huset vaktas av en dam som ser till att allt är i ordning innan jag kommer, tittar till huset efter oväder, och städar vid behov när jag ber om det. Det hela började med att jag inför senaste resan söderut skrev och bad henne att städa ”lite grann, särskilt golven”.
Huset var oväntat fint och putsat när jag kom dit. Varför förstod jag när hon presenterade räkningen. Den motsvarade 11 ½ timmars städarbete, vilket knappast kan betecknas som ”lite grann”. Men jag tänkte att beloppet kanske inkluderade annat också, gamla skulder, inköp av material eller vad vet jag. Därför mejlade jag och frågade hur det var med den saken.
Svaret blev explosivt. Tyckte jag inte om att få det snyggt och städat? Att bli anklagad för att vara ohederlig var något hon verkligen inte uppskattade. Sedan följde ett antal mejl, där jag försökte, så tydligt jag förmådde, förklara vad jag hade menat och hur jag såg på saken. Varje meddelande resulterade i utbrott med stigande intensitet. Att jag skulle lägga av med mina insinuationer, att jag inte skulle inbilla mig att jag förstod något av fransk mentalitet och att jag kunde glömma mina försök att komma med pedagogiska exempel. När hon till slut beklagade att hon så länge hade lurat sig själv och trott att jag var hennes vän återstod inte mer än att säga tack för mig och konstatera det inte gick att fortsätta relationen.
Det kändes som ett misslyckande. Efter fem år med förstaboende och 22 år med andraboende i Frankrike hade jag trott mig ha en viss känsla för vad som skiljer svensk och fransk mentalitet. Men det hade inte hjälpt mig att hantera situationen.
Ändå kan jag så här i efterhand ana vad som hände. Frankrike är ett land där den dominerande relationen är vertikal. När det går bra balanseras beskydd med trofasthet. När det går sämre handlar det om kränkning och revolt. Den franska revolutionen i ett nötskal, som idag motsvaras av exempelvis chefers och kunders behandling av butikspersonal och bönders blockering av tillfartsvägar med gödsellass. Samma reaktion visade min husvakt, som reflexmässigt utgick från att min fråga var en inlindad kränkning, och som därför reagerade genom att revoltera med all den verbala glöd hon kunde uppbåda. Den vänskap hon refererade till handlade egentligen om den ömsesidiga välviljan i en relation som ändå i grunden är vertikal.
Det här hade jag svårt att förstå i stundens hetta eftersom jag är svensk, med svenska värderingar. Vi bygger våra relationer horisontellt, vare sig det gäller vänskap eller affärsrelationer. Tillit, ömsesidighet, överenskommelser är våra ledord. Och vi är alldeles övertygade om att vi är fullkomligt normala. Vi tror därför gärna att alla andra människor också, i grunden, är normala – på vårt sätt.
Svensk utrikespolitik, från Palmes ”tredje väg” till Wallströms ”feministisk utrikespolitik” och ”humanitär stormakt” bygger i princip på föreställningen att alla folk i världen egentligen är som vi svenskar. Men att vi är lite bättre än andra på att vara som vi. Och att vårt ansvar därför är att uppfostra andra så att de också fullt ut blir som vi. Det är nog inte så många andra länder som köper budskapet att de egentligen är som svenskar. Kanske med undantag av de länder som tar emot u-landsbistånd från vårt land, som kan känna sig motiverade att åtminstone låtsas.
Sveriges tyngd i utrikespolitiken handlar mest om ett budskap till hemmapubliken. Om vi vill att vår utrikespolitik ska få tyngd även utrikes kan ett första steg vara att inse att det som är normalt för oss inte nödvändigtvis är det för alla andra.