Lisa Irenius söndagskrönika i SvD den 18 augusti handlar om det fria skolvalet. ”Handlar om” kanske inte är helt korrekt, krönikan är inte någon balanserad genomgång av det fria skolvalets för- och nackdelar, den är ett generalangrepp.
Hon är inte ensam i sin kritik av nuvarande förhållanden. Betygsinflationen är ett uppenbart problem. Möjligen också finansiella aktörers kortsiktiga köp och avyttringar av fungerande skolföretag. Där finns delade meningar. Våra barns skolgång uppfattas med all rätt som en av samhällets viktigaste funktioner. Därför menar många att varje inslag av marknadsmekanismer måste bannlysas på det området.
Det finns mycket som är viktigt, inte bara utbildningen av den unga generationen. Mat är också viktigt. Utan mat dör vi, hur välutbildade vi än må vara. Och med dålig mat på bordet blir vårt liv torftigt.
Jag har roat mig med att ändra Irenius kategoriska påståenden till att handla om mat i stället för undervisning. Så här blev det.
Hur många av oss bär på den gnagande frågan om vi verkligen har valt bästa möjliga livsmedelsbutik? Forskningen har inte mycket gott att säga om det fria butiksvalet. En rad studier har visat att det ökar segregationen och minskar likvärdigheten mellan butikerna.
Här finns ett genuint dilemma, mellan det gemensamma och individuella. Vad för slags samhälle bygger vi om inte dagligvarubutiken fungerar som ett sammanhållande kitt, där alla konsumenter får lika möjligheter till mat och dryck?
På dagens dagligvarumarknad ligger det nära till hands att reagera genom ”exit”. Höga priser eller dåliga varor? Det är bara att byta! Det är verkligen en fantastisk möjlighet – alla vill ju det bästa för sin familj. När kvalitetsmedvetna konsumenter väljer att lämna dåliga butiker blir det samtidigt färre kvar som kan använda sin röst för att påverka situationen till det bättre. Frågan är om det också lägger grunden till en mer generell inställning till hur man löser problematiska situationer: genom att sticka därifrån.
För vissa har friheten att välja blivit en räddning, men jag undrar om vi generellt sett har blivit lyckligare av det fria butiksvalet. Samtidigt känns det numera omöjligt att tänka sig att vara utan det. Och upp växer en ny generation ”maximerare”, för vilken ”exit” är ett givet alternativ när det uppstår problem.
Självfallet är valfrihet inte lösningen på alla områden. Vi ska inte behöva välja vem som ska försvara oss när ryssen står på Gotland. Det verkar inte rimligt att kunna välja domstol om vi kommit i klammeri med rättvisan, inte heller om vi har rollen som kärande. Vi borde kunna lita på att den polis som finansieras över statsbudgeten kan försvara oss mot övergrepp. Att sedan några i verkligheten måste betala andra alternativ för att få beskydd – vaktbolag eller kriminella nätverk – är en skam för Sverige.
Skolan är viktig, men den är inte en del av statens kärnverksamhet. Historiskt har undervisning bedrivits av många samhällsaktörer, såväl civilsamhället som det allmänna, och så är det också i dag. Skolor kan vara bra, men de kan också vara usla. Den som får sina barn hänvisade till en usel skola kan reagera genom exit om det finns valfrihet. Råder obligatorisk hänvisning får man stå med mössan i hand. Då försvinner också incitamentet för den usla skolan att bli bättre. Och det har inget att göra med om skolan är statlig, kommunal eller privat – det finns de som är bättre och de som är sämre i alla kategorier.
Att vi inte skulle få välja bort den livsmedelsbutik som erbjuder usel mat till överpris vore en absurditet. Det finns ingen anledning att Sveriges föräldrar ska få sämre möjligheter att se till sina barns behov än Sveriges konsumenter har.
Efterskrift:
Själv gick jag fyra år i den allmänna folkskolan. Sedan kunde mina föräldrar välja att låta mig fortsätta till femte klass i Norrvikens folkskola eller ansöka till någon av regionens realskolor. Mitt betyg räckte för att antas till Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, men det fanns också andra alternativ. Det var aldrig fråga om att skolor lockade med inflaterade betyg, tvärtom. Det var i stället eleverna som skulle visa att de levde upp till kraven.