Månad: maj 2019

År 1212 inträffade ett par händelser som gav upphov till eftervärldens intresse och mytbildning. Tiden var korstågens tid, mellan det första som startade 1096 och det nionde och sista som avslutades 1272. Upphovet till berättelsen om barnkorståget går tillbaka till två pojkar, Nikolas i Tyskland och Stefan i Frankrike, som oberoende av varandra greps av övertygelse om att de skulle leda en stor mängd människor mot ett hägrande mål.

Nikolas uppges ha samlat 7000 följare som tänkte fortsätta till det heliga landet och befria Jerusalem. Enligt den gudomliga kallelse som Nikolas hade fått skulle resan dit underlättas av att Medelhavet skulle dela sig så att de kunde fortsätta promenaden torrskodda. Så skedde emellertid inte, och korståget splittrades i Genua. Somliga återvände hem medan andra tog sig vidare till Marseille, där de sannolikt såldes som slavar.

Stefans mål var inte Palestina utan att överlämna ett brev till franske kungen. Uppdraget hade lämnats av en återvändande korsriddare som uppgav att han i själva verket var Kristus själv. Stefan var mer framgångsrik i sitt uppdrag och lyckades föra 30 000 anhängare till Saint Denis, norr om Paris, där de franska kungarnas begravningskyrka ligger. Efter att ha utfört ett antal mirakler fick Stefan besked av kungen om att deltagarna borde återvända hem, vilket också förefaller ha skett.

Dessa två händelser – om de verkligen har inträffat är osäkert – förenades till en berättelse om ett barnkorståg. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med att den tidens reguljära korståg mer handlade om världsliga plundringståg än om ädla räddningsaktioner drivna av religiöst nit. Senare tids forskning har ifrågasatt om det verkligen handlade om barn. Texternas uttryck ”pueri” kan ha syftat på utsatta människor i allmänhet – i små omständigheter – snarare än om småbarn. Å andra sidan talar mycket för det i stor utsträckning handlade om människor som i vår tid klassas som barn, dvs. personer yngre än 18 år.

Det var inte sista gången sedan 1200-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

År 1424 började en då tolvårig bondflicka i den franska byn Domrémy få uppenbarelser som återkom under de följande åren. Det hon uppfattade som Guds röst beordrade henne att leda den franska armén till seger över engelsmännen, som tillsammans med burgunderna behärskade hela norra Frankrike. När hon var 16 lyckades hon göra verklighet av sitt uppdrag, tack vare att hon korrekt förutspådde en fransk seger i slaget vid Herrings. Under tre år tilläts Jeanne d’Arc att ställa sig i spetsen för den franska armén, iklädd full rustning. Hon ändrade krigets syfte till ett religionskrig och framtvingade en mer aggressiv strategi, vilket till att börja med ledde till militära framgångar. Lyckan blev dock kortvarig. 1431 tillfångatogs hon av engelsmännen, anklagades för kätteri och dömdes till döden på bålet. 

Det var inte sista gången sedan 1400-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

HC Andersens saga om kejsarens nya kläder illustrerar hur barn kan uppfattas som sanningssägare med en insikt som väger tyngre än det som gemene man håller för sant. Barnet hade rätt i sagan. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom. Alltsedan upplysningen har vuxna människor kunnat ta till sig resultaten av forskning och vetenskap för att bilda sig en välgrundad uppfattning om hur världen fungerar. Och ändå väljer många att slippa det besväret, och sluter i stället upp i korståget för en bättre värld vägledda av en uppenbarelse. Men förmodligen viker inte havet undan i Genua, och anhängarna löper risk att bli slavar – inte i Marseille men under sina villfarelser.

Skrönsakslandets blogg använder jag normalt för att diskutera samhällsfrågor utifrån ett liberalkonservativt perspektiv, inte för att propagera för det parti jag är medlem i. För den saken använder jag hellre medier med större räckvidd. Men idag gör jag ett undantag.

På söndag är det val till EU-parlamentet, för alla som inte redan förtidsröstat. Så vad ska den rösta på som känner oro och misstänksamhet över sakernas tillstånd, både i Bryssel/Strasbourg och i Stockholm? Den som i valdebatten, så som den har kommit till uttryck TV och papperstidningar, inte har hört de besked från de etablerade partierna som man skulle önska?

Ska man rösta på kandidater som vill att Sverige säger upp sitt medlemskap i EU? Kandidater som håller tyst om vad det skulle innebära för vår levnadsstandard att ställas utanför den marknad dit nära två tredjedelar av vår export går och dessutom ställas utanför EU:s handelsavtal med tredjeländer.

Eller på kandidater som aktivt eller passivt låter EU fortsätta sin marsch mot en fullödig federation – ett Europas förenta stater där Sverige reduceras till en delstat?

Kanske på kandidater som i EU-parlamentet driver de hjärtfrågor som man inte har lyckats vinna majoritet för i den svenska riksdagen? Som vargjakt, vapenlagstiftning, abortförbud, länkskatt och uppladdningsfilter eller verkningslösa klimatpolitiska åtgärder.

Ska man rösta på kandidater som glidit in i ”Brysselklubben” så effektivt att de bryr sig mer om hur de uppfattas av sina kollegor där än av de svenska väljare som har gett dem uppdraget? Och som lagt sig till med en ”europeisk” syn på redovisningen av sina utgifter.

Vill vi ha svenska EU-parlamentariker som anser att den svenska ”värdegrunden” i kraft av vår roll som humanitär stormakt bör tvingas på samtliga EU-länder? Exempelvis när det gäller tolkningen av asylregler.

Det finns ett alternativ, Medborgerlig Samling, som envist kämpar med hjälp av frivilliga insatser från medlemmarna, utan det partistöd som bekostas av skattebetalarna. Som hånas när de stora partiernas valarbetare river ner deras valaffischer. Som för det mesta refuseras när det försöker få debattartiklar publicerade i ledande media. Som vägras delta i debatter. Men som erbjuder en verklighetsförankrad, evidensbaserad och sammanhängande politik på alla de områden som är relevanta i EU-sammanhang. 

Här är två av mina försök att föra ut partiets politik till en bredare publik.

https://www.altinget.se/eu/artikel/exit-lattare-sagt-an-gjort

https://www.gp.se/debatt/vad-f-n-får-vi-för-eu-pengarna-1.14985729

Om du är missnöjd med dagens svenska EU-parlamentariker, misströsta inte, rösta i stället på Medborgerlig Samling på söndag.

Många människor är arga på SAS. I första hand alla de hundratusentals som fått sina resplaner omintetgjorda på grund av den senaste konflikten. Många andra, som inte drabbats personligen, tycker också att det är förfärligt att det ska få vara på det här sättet. Man menar att det vore väl bara att parterna sätter sig ner och kommer överens, så att folk kan resa som de planerat. De flesta är arga på företaget, men många lägger nog också en hel del skuld på piloterna. Det finns naturligtvis också en del som är glada, eftersom konflikten har bidragit till att jordens klimatkatastrof har skjutits en aning på framtiden.

Nu är konflikten över, båda parter är nöjda och tycker att det har blivit ett riktigt bra avtal, trots att de i förrgår menade att klyftan mellan fack och arbetsgivare är djupare än Marianergraven. Men allmänhetens upprördhet består – man tycker att konflikten var både onödig och obegriplig.

I själva verket var konflikten både begriplig och nödvändig.

Sverige är förmodligen världens mest jämlika land i betydelsen att spannet mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är litet. De i Sverige som har låga inkomster tjänar förhållandevis bra jämfört med motsvarande grupper i jämförbara länder. De i Sverige som har höga inkomster tjänar i stället dåligt i förhållande till dem utomlands som de jämför sig med.

Den här skillnaden mellan Sverige och andra länder är inget problem för låginkomsttagarna. De har all anledning att skatta sig lyckliga som svenskar. För höginkomsttagarna är det inte lika roligt. De skulle gärna vilja ha lika höga inkomster som sina likar utomlands. Somliga löser problemet genom att söka jobb utomlands. Andra försöker hänvisa till möjligheterna i andra länder när de förhandlar med sin arbetsgivare. Väldigt få tar hjälp av facket, eftersom höginkomsttagare sällan är medlemmar i en fackförening.

Piloter är ett undantag. I de större flygbolagen utomlands tjänar piloter bra. Och i de skandinaviska länderna är piloter fackanslutna. Alltså blir den svenska jämlikheten, som innebär jämförelsevis låga löner till höginkomsttagare, något som utlöser en arbetsmarknadskonflikt just på flygets område.

Det här en strukturell fråga, som består så länge strukturen består. SAS har all anledning att se fram emot nya konflikter med pilotfacket, inklusive strejker och förbittrade passagerare, också i framtiden. Det här har kostat SAS stora pengar, vilket naturligtvis inte är så roligt när man redan går på knäna. Kanske vi bör bereda oss på att SAS inte kommer att överleva hur länge som helst. Men så är det. Det får vi leva med för att kunna fortsätta att vara världens mest jämlika land. Och det är det värt. Eller?