Jag gick i den gamla kunskapsskolan i mitten av 1900-talet, som på många sätt troligen hade fler drag av 1800-talet än av 2000-talet. Det började med folkskolan, där jag fick lära mig psalmer, hembygdskunskap, att sy en bläcktorkare, hur en gullviva ser ut i genomskärning och mycket annat mer eller mindre nyttigt.
Efter fyra år var det dags för läroverket för den som ville mer än det som folkskolan kunde erbjuda. Det fanns många läroverk att välja på i Stockholmsregionen, och man fick söka tillträde baserat på betygspoängen. Goda vitsord från folkskolans fjärde klass krävdes för de mest uppskattade läroverken. Den som meriterade sig accepterade gärna två mils resa till skolan, även om flera andra alternativ erbjöds på närmare håll.
För den som kommit in på läroverket väntade fyra år i realskolan, därefter ny ansökan, fortfarande baserad på betygspoäng, till gymnasiet. Lärarna var antingen läroverksadjunkter eller lektorer. De förra hade magisterexamen, de senare licentiatexamen och titulerades doktor. Vår historielärare var professor. Det var inte ovanligt att lektorerna hade författat läroböcker som var standardverk i landets läroverk.
Gymnasiet avslutades med studentexamen, som grundades på en rad skriftliga prov under sista vårterminen och därefter en dags muntliga förhör. Förhören leddes av en av skolans lärare men i närvaro av censorer som var helt fristående från skolan. Det var inte ovanligt att en censor tog över förhöret om han eller hon inte var nöjd med förhörsledarens prestation. Efter det muntliga förhöret vidtog en spänd väntan på resultatet av betygskollegiets sammanträde. Skulle alla få godkänt? Svaga elever varnades ofta i förväg, så att de kunde välja att göra ett nytt försök nästa år, men det hände också att en elev underkändes på examensdagen och fick lämna skolan i smyg genom en bakdörr. Övriga rusade ut glädjestrålande för att tas emot av väntande familj och vänner med blomster och gratulationer. För många var den här prövningen förmodligen livets största utmaning, på gott och ont. När jag själv tog studentexamen var det en prövning som 95 procent av mina jämnåriga aldrig fick underkasta sig.
Jag upplevde aldrig den nya skolan – enhetsskola, grundskola, gymnasieskola – den kom efter mig. När jag läste om den nya skolan förstod jag att jag själv hade gått i en dålig skola som hade matat mig med färdiga fakta i stället för att låta mig söka kunskap på egen hand. Korvstoppning och katederundervisning kallades det. I den nya skolan skulle i stället elevernas egen nyfikenhet och intresse vara vägledande. Läraren skulle vägleda, inte lära ut. Jag tyckte det lät bra men förstod aldrig riktigt hur det fungerade i praktiken.
Numera läser jag många – i och för sig anekdotiska – vittnesbörd om hur det står till i dagens nya skola. Ska man tro vad som skrivs förefaller det som om den nya skolan är minst lika fokuserad på att lära ut som den gamla. Men det handlar inte om samma saker. I den gamla skolan fick eleverna lära sig räkning med hjälp av logaritmtabell, det svenska partiväsendet under frihetstiden, minst tre främmande språk, Stiernhielms dikt Herkules och mycket annat mer eller mindre nyttigt. Den nya skolan ser däremot som sin uppgift att bibringa eleverna en djupare förståelse för klimatångest, vegetarianism, multikultur, HBTQ-aktivism, feminism och andra tendenser i tiden.
När den gamla skolan lade tyngdpunkten på sakförhållanden verkar den nya i stor utsträckning (naturligtvis inte uteslutande) handla om värderingar – värderingar som av somliga anses utgöra en del av värdegrunden, av andra karakteriseras som PK (politiskt korrekta).
Värderingar är inte huggna i sten eller invändningsfria. I ett öppet och demokratiskt samhälle utsätts de ständigt för kritik och omvärdering i samhällsdebatten. I andra samhällen ser staten som sin uppgift att vidmakthålla en uppsättning godkända värderingar och angripa avvikelser.
Visionen av en skola där eleverna fritt, utan styrning söker sin egen kunskap, drivna av nyfikenhet, var nog aldrig annat än en förflugen idé, en stollig dröm. Ett sådant kunskapssökande kan människor med speciella förutsättningar ägna sig åt, oberoende av hur skolan är organiserad, och gör det också. Vad vi i stället fick var en skola som förkastade den gamla kunskapsskolan och i stället ägnar tid och kraft åt flyktiga moderörelser.
Det känns inte bra.