I en understreckare i SvD den 5 mars skriver Per I Gedin om Stockholmsutställningen 1930, som lanserade funktionalismen inom arkitekturen.
Stockholmsutställningen och ”funkis” omges av ett mytiskt skimmer och uppfattas allmänt som genombrottet för det moderna, rationella och goda samhället. Det handlade inte bara om arkitektur, utan också om en vision som bar vidare till folkhemmet, det starka samhället och socialdemokratin som statsbärande ideologi. Men skrapar man på ytan blir bilden mindre ljus. Den människosyn som genomsyrade funktionalismen var i själva verket nära besläktad med den tidens fascistiska idéer.
Stockholmsutställningen hyllade på olika sätt den ”nya” människan, en stark och idealiserad figur som höjde sig över den gamla tidens försoffade småborgare. Där visades skulpturer som har klara kopplingar till den nya ”konst” som i Sovjetunionen, Italien och Tyskland förhärligade regimen och gjorde rent hus med det som man betraktade som 20-talets unkna dekadens. I den centrala paviljongen ”Svea rike” hyllades den nordiskt vita rasen, som jämfördes med ”lappar” och andra lägre stående folk. Samtidigt tar utställningen också avstånd från ”Herr Medelson” som avbildas som motsatsen till frisksportaridealet – småfet, groggande och underkuvad.
Avståndstagande från det gamla och förlegade handlade inte bara om människosynen. Funktionalismens idé, som vidareutvecklades i stridsskriften ”Acceptera” 1931, motarbetade också hantverket och småskaligheten. Enhetlighet, storskalighet och kollektivism blev ledord för den modernistiska rörelsen. Tankegodset byggde till stora delar på Le Corbusiers idéer om stadsplanering med stora separerade hus och rivning av äldre bebyggelse. Hans förslag om rivning av Gamla Stan i Stockholm förverkligades dock aldrig. Le Corbusiers politiska kopplingar till den italienska fascismen och till Vichyregimen i Frankrike är omdiskuterade. Hans arkitektur bygger dock helt klart på den visionära modernism som hyllar bostaden som en maskin för ett kollektiv.
Mitt emot mitt hem på John Ericssonsgatan i Stockholm ligger fortfarande Sven Markelius kollektivhus från 1935, ofta besökt av grupper av arkitektstudenter från hela världen. Huset domineras av små lägenheter som inte erbjuder mycket mer än sovutrymme och ett litet sällskapsrum med balkong. Måltiderna intogs i en gemensam restaurang, eller skickades upp till lägenheten med en mathiss (den delen finns fortfarande kvar). Barnen förvarades i ett kindergarten, som dagis kallades på den tiden. Och smutstvätten skickades ned till den kollektiva tvättinrättningen via rör från lägenheterna. Bland initiativtagarna till kollektivhusprojektet märks särskilt Alva Myrdal.
Synen på den nya tidens människa bekräftades i Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Författarna föreslår bland annat att ”folkmaterialets kvalitet” ska förbättras genom sterilisering av undermåliga individer och selektiv avel. På så sätt skulle man minska antalet individer som bär på olämpliga ärftliga egenskaper. Det är tankar som varit i säck innan de kom i påse, bland annat i Herman Lundborgs Rasbiologiska institut. Lundborg var föreståndare för Stockholmsutställningens paviljong ”Svea rike”.
Det är lätt att avfärda de tankar som präglade Stockholmsutställningen som den tidens allmängods, något som senare tider inte berörs av. Det är inte sant. Stockholmsutställningen lade grunden för en utveckling som på många sätt fortsatte senare under 1900-talet. Rasbiologiska institutet fortsatte verksamheten fram till 1958, då namnet ändrades och institutionen knöts till Uppsala Universitet. Lagen om tvångssterilisering av fysiskt, mentalt eller socialt handikappade personer avskaffades 1976. En lag om tvångssterilisering vid könsbyte upphörde år 2013. När det gäller bostadsbyggande var den modell som lanserades genom Stockholmsutställningen dominerande under hela senare delen av 1900-talet, inte minst under det s.k. miljonprogrammet under 1960- och 70-talet.
En intressant parallell är den svenska konsumentpolitiken. Konsumentverket och konsumentpolitiken har sina rötter i det tidiga 70-talets socialdemokratiska ideologi. År 1971 lämnade den av regeringen tillsatta Konsumentutredningen sitt slutbetänkande Konsumentpolitik – riktlinjer och organisation (SOU 1971:37). I betänkandet kan man bland annat läsa att ”hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet” och att ”det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter”. Utredningen kritiserar den tidigare synen på hushållens behov, som betecknas som ”konkurrensekonomisk”. I stället menar man att man ”i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad (kan) bygga på konsumenternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter eller på andra sätt” och att ”behoven måste här – som i annat samhällsarbete – formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.”
Synen att staten är bättre skickad än konsumenterna själva att bedöma och styra hur de ska tillgodose sina behov påminner på att slående sätt om 30-talets bostadspolitiska ambitioner. De som flyttade in i de nya bostäderna tillfrågades inte om sina önskemål, man ansåg att de skulle lära sig att bo där även om de inte gillade det. Med Gunnar Myrdals ord: ”Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de kom att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.”
Annika Strandhäll tyckte sig i Ungern se en politik ”som osar 30-tal”. Men 30-talet är mer närvarande, här och nu, än vi gärna vill medge. Det finns en ideologi som vi kan kalla modernismen, för att undvika de politiska etiketter som känns mer provocerande, och den finns fortfarande i många av de strukturer som är en del av dagens svenska samhälle. Det handlar inte om de små, extrema grupper som excellerar i vit makt-romantik. Det handlar inte heller om politiska partier som driver en nationalkonservativ eller socialkonservativ linje. Modernismen finns som inslag i main-stream-samhället. Det är där den bör identifieras, och kritiseras på saklig grund. Inte genom antagonistiska invektiv, utan genom argument.
I ett samhällsklimat som det svenska är det svårt att erbjuda trovärdiga alternativ till modernismens visioner. I understreckaren pekar Per I Gedin på att det före Stockholmsutställningen fanns starka krafter som ville verka för en småskalig stadsplanering i österrikaren Camillo Sittes anda. I Stockholm finns bostadsområdena Lärkstaden och Röda bergen som uttrycker en helt annan människosyn än funktionalismen. I Göteborg finns Lorensbergs villastad och Landala egnahem. De medborgare och det samhälle som känner samklang med det slaget av boende är inte samma som de som trivs i Le Corbusiers Unité d’habitation i Marseille. Och det senare slaget av människor kanske inte finns alls? Det som finns är i stället en visionär elit som anser sig bättre förstå vad som är bäst för andra.
I grunden är det politik det handlar om. Vilket slag av samhälle vi vill utveckla. Få stöder fascism eller nazism idag. Men modernismen lever på många sätt kvar, med sin lust att ”riva för att få luft och ljus”, med sin prioritering av kollektivet, med sin fäbless för stora visionära lösningar. Det borde vara dags nu att se till individen, att värna traditionen, att låta samhället betyda något annat än staten.
