Månad: oktober 2018

Att det i ett samhälle finns en elit accepteras av de flesta, om än med begränsad entusiasm. Fullständigt egalitära samhällen kan möjligen ha funnits i människans förhistoria och i små enklaver som valt att avskärma sig mot resten av världen. Men inte i vår moderna värld, hur högt vi än prisar jämlikhetsidealet.

Däremot kritiserar vi gärna, och med rätta, att dessa eliter uppför sig på ett elitistiskt sätt. I den kritiken ligger att vi uppfattar elitism som något negativt, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation: att använda en utvald ställning till saker som är positiva för flertalet kan också ses som en elitism.

Elitism i den vanliga, negativa bemärkelsen kan dock se olika ut. En variant är att uppfatta flertalet människor som likadana som en själv. En annan att uppfatta flertalet människor som annorlunda än en själv.

Den första varianten kännetecknas av ”tondövhet”, en oförmåga att uppfatta att andra inte sätter värde på samma saker som man själv gör. Typiskt handlar det om att eliter sätter högt värde på frihet eftersom de är i en position att utnyttja den. Däremot är trygghet inte lika viktigt eftersom de redan har den och dessutom har resurser att skapa sin egen trygghet. De har också en global syn på världen, eftersom de kan göra sig gällande i olika miljöer. De är med andra ord ”anywheres”.

Problemet med den första varianten av elitism är att frihet inte är lika viktig för den som har begränsade möjligheter att utnyttja den. Då blir trygghet desto viktigare. För ”somewheres” kan snabba förändringar vara mer ett hot än ett löfte. Utmaningar mer ett problem än en möjlighet. Den elitism som inte ser eller bryr sig om det som är viktigt för många människor, men är oviktigt för dem själva, skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

I den andra varianten av elitism anser man att stora grupper av människor, kanske de flesta, är i grunden annorlunda. Om man själv är bildad, kunnig och verserad utgår man från att de flesta är motsatsen. Då gäller det att anpassa sig till det för att kunna etablera kontakt. Karlfeldts Fridolin ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. I dag handlar det mer om grovt språk, simplistiska argument och vädjan till reptilhjärnan. Det kan handla om en medveten förställning, men lika gärna om en intuitiv anpassning till vad man tror går hem. Den elitism som bygger på en misantropisk syn på flertalets förstånd och civilisationsnivå skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

Finns de två varianterna av elitism i verkligheten eller är de bara teoretiska konstruktioner? För mig är Hillary Clinton och Donald Trump två bra exempel. Men runt världen och historien finns naturligtvis många andra elitister av båda slagen.

För den som vill dra strån till den stack som kan bygga ett bättre samhälle gäller det att hitta en trygg kurs mellan Skylla och Karybdis. Om det är oundvikligt att eliter finns måste det finnas ett bättre sätt än de två varianterna att utöva elitism, och då i positiv bemärkelse. För mig handlar det om att visa respekt. Att respektera att det som är viktigt för mig själv inte är det för alla, att ”one size does not fit all” och att ta människors oro på allvar även om det handlar om oro som jag själv har förmånen att slippa. Det handlar också om respekt för att de flesta människor är ganska goda, kloka och anständiga. Och att därför bemöta dem på ett sätt som hellre överskattar än underskattar dem.

En sådan respektfull elitism skulle gott kunna tjäna som utgångspunkt för en bra politik.

Så många måste rösta på ett parti för att det ska ta säte i Sveriges lagstiftande församling. Medborgerlig Samling fick 13 056 röster hösten 2018. Det räckte inte för att passera fyraprocentspärren.

Om man grupperar partier i systemkritiska och etablerade hade den första kategorin en påtagligt mycket större närvaro på sociala medier under 2018. Många tolkade det som ett förebud om motsvarande framgångar i valet, både för SD och för nya små partier. Vi vet nu att det inte blev på det sättet.

Det kan vara så att aktiviteten på sociala medier ger ett avtryck i politiken på andra sätt än i form av valresultat, i varje fall på kort sikt. Den kritiska opinion som kommer till uttryck på Twitter och Facebook påverkar med största sannolikhet de mer seriösa samhällsdebattörer som driver egna bloggar och hemsidor med stort antal följare. I nästa steg påverkar inläggen det som skrivs både i nättidningar och etablerade medier. Ribban lyfts för de debattinlägg som publiceras. Ledarskribenter följer de mest inflytelserika bloggarna och Twittrarna och påverkas i sin tur i det som de skriver. Det är uppenbart att frågor och åsikter som var anatema hösten 2017 hade blivit fullt rumsfähiga, om än kontroversiella i vissas ögon, ett år senare. Den systemkritiska opinionen har utan tvekan haft framgång i samhällsdebatten, men det har inte gett motsvarande utdelning i valet för de berörda partierna.

En väg att bygga en väljarbas går genom medlemsorganisationen. Många menar att bara mötet ansikte mot ansikte med väljare ger resultat vid valurnan. Riksdagspartierna tappar medlemmar, men har fortfarande en betryggande medlemsbas för att bedriva kampanjarbete. År 1979 nåddes en topp med sammanlagt närmare 1,6 miljoner medlemmar för de dåvarande sex riksdagspartierna. Sedan dess har socialdemokraterna minskat från 1,2 miljoner (inklusive dåvarande kollektivanslutna LO-medlemmar) till 90 tusen, moderaterna från 150 till 45 tusen, centerpartiet från 140 till 30 tusen och liberalerna från 55 till 15 tusen. Kristdemokraterna och vänsterpartiet har under perioden däremot haft en förhållandevis stabil partiorganisation med i storleksordningen 20 respektive 15 tusen medlemmar. De två riksdagspartier som har bildats efter 1979 skiljer sig åt starkt när det gäller medlemsutveckling. Miljöpartiet nådde en topp år 2014/15 med drygt 20 tusen medlemmar, en siffra som sedan dess har halverats. Sverigedemokraterna har däremot vuxit sedan bildandet och har idag inte fullt 30 tusen medlemmar. Även Medborgerlig Samling är ett parti som växer och medlemssiffran har nu nått tre tusen.

Om det direkta mötet med valarbetare är avgörande för beslutet att rösta på ett parti har antalet aktiva medlemmar stor betydelse för ett partis möjlighet att passera riksdagsspärren. Med exempelvis 10 tusen medlemmar behöver varje medlem övertyga 26 väljare att rösta på partiet. Det bör vara ett överkomligt mål för aktiva partiarbetare, men som genomsnitt för alla medlemmar är det likafullt en hög siffra. För ett parti med 30 tusen medlemmar är givetvis uppgiften att övertyga nio grannar, vänner och bekanta mindre oöverstiglig. Att öka antalet medlemmar är för ett nytt och växande parti av största betydelse. Samtidigt framstår inte det personliga mötet som tillräckligt får att nå den eftersträvade framgången.

Så hur når man så många personer med ett politiskt budskap att  drygt 260 tusen av dem låter sig övertygas om att stödja just det partiet?

Trots att många hävdar motsatsen har fortfarande tablå-TV många tittare. När det gäller nyhetssändningarna ligger de genomsnittliga tittarsiffrorna för Rapport på drygt en miljon och för TV4Nyheterna och Aktuellt över en halv miljon. Två tredjedelar av svenskarna läser en morgontidning och hälften en kvällstidning. Det är alltså fortfarande så att en stor del av väljarkåren hämtar sin kunskap om vilka partier som är ute på banan och vilken politik de står för genom s.k. etablerade media eller MSM (main stream media). Och där ligger svårigheten för varje nytt parti att bryta igenom anonymitetsvallen. Känner ingen till partiets existens blir inget som rör partiet till en nyhet i medias värdering. Representerar man inte ett ”intresse”, dvs. ett kollektiv med hundratusentals människor, så publicerar ledande media inte gärna debattartiklar oavsett hur välformulerad argumentationen är.

Resan framåt för ett parti som vill erbjuda nya lösningar på erkända problem måste därför följa flera parallella vägar, inte bara ett spår. De sociala medierna är viktiga, mun-mot-mun-metoden är viktig. Men om vår röst inte förmår tränga igenom även i den samhällsdebatt som förs i traditionella medier kommer det att ta lång tid innan det händer något avgörande i opinionsmätningar och valresultat.

Det är inte lätt, men det är nödvändigt.