Månad: juli 2018

Debattinlägget har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

I lagen om offentlig anställning anges att man vid anställning bara ska fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Ordet ”förtjänst” missuppfattas ofta – det betyder i detta sammanhang helt enkelt antalet tjänstår. Det kan framstå som en relikt från en äldre tid, då statens tjänare ofta kunde se fram emot att i tur och ordning bli befordrade.

”Förtjänst” handlar alltså i grunden om den erfarenhet som byggs genom långvarigt arbete i en verksamhet. Nästan lika viktigt som skicklighet är därför erfarenheten – och då inte erfarenhet i största allmänhet eller erfarenhet av lojalt partiarbete – utan erfarenhet från det specifika område och de särskilda frågor som arbetet handlar om.

Principen att låta såväl förtjänst som skicklighet väga tungt vid utnämningen av ämbetsmän syftar till att lägga ledningen av myndigheter i händerna på dem som har gedigen kunskap om och erfarenhet av den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Det kan också kallas tillämpad meritokrati, alltså ett system där kunskaper och meriter är avgörande.

Hur har då de senaste decenniernas regeringar hanterat utnämningsmakten, sin makt att utnämna högre tjänster inom den statliga förvaltningen och domstolsväsendet? Regeringen tillsätter cirka 500 sådana tjänster. Från och med 2007 har öppenheten ökat, många tjänster annonseras nu ut och har en tydlig kravprofil. Trots det sker besluten om tillsättning utan insyn från allmänheten och utan att protokoll sparas.

Kritiken mot hur tillsättningen av ämbetsmän sker har under senare år vuxit, särskilt när det gäller överrepresentationen av generaldirektörer med socialdemokratisk bakgrund. Bland annat har tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius betecknat den svenska ordningen som korrupt och icke förenlig med en fullödig rättsstat.

De steg mot ökad öppenhet vid tillsättningarna som genomfördes av alliansregeringen 2007 har i praktiken inte haft någon betydelse. Lojalt partiarbete trumfar fortfarande sakkunskap och integritet. Att rätta sig efter politiska signaler, istället för det som står i lagar och förordningar, premieras. Att ha varit chef för en myndighet tycks automatiskt vara en merit för att bli chef för en helt annan myndighet.

Den reformering av landets myndigheter som Medborgerlig Samling eftersträvar kräver en ämbetsman som utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften. Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin och måste lämna rum för den professionella ämbetsmannen. Vägen till en sådan förändring går via utnämningsmakten, som bör förändras så att ämbetsmän utnämns utifrån förtjänst och skicklighet, i stället för utifrån politiska meriter.

Det svenska förbudet mot ministerstyre, att ministrar lägger sig i beslut som gäller ett enskilt ärende, har lång tradition, och bör värnas som en av de saker som motverkar otillbörlig politisk påverkan. I kombination med en reformerad utnämningsordning leder det till att ämbetsmännen kan agera mer självständigt. Det kräver i sin tur att möjligheterna att ingripa när det blir fel skärps. De idag begränsade ansvarsbestämmelserna har lett till att det numera är mycket ovanligt att offentliganställda anmäls för tjänstefel.

Flertalet av de senaste årens skandaler och missförhållanden, så som Transportsstyrelsens hantering av it-säkerhet och ledningen av polismyndigheten, har sin grund i en korrupt relation mellan regeringen och ledningen av de statliga myndigheterna. Det kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av ämbetsmän:

• Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
• Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
• Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.

Om landets medborgare, politikernas uppdragsgivare, ska kunna känna fortsatt förtroende för myndigheterna är reformer i denna riktning nödvändiga.

Den dolda styrning som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

Den politiska vänstern återkommer gärna till påståendet att den ekonomiska klyftan har ökat under senare tid. Även om det skulle vara så att den inte har ökat menar man ändå att klyftan är för stor. Även om det skulle vara så att den inte är för stor menar man ändå att politiken bör se till att den blir mindre. Implicit ända till dess att det inte längre finns någon klyfta.

Den borgerliga oppositionen har haft svårt att hantera frågan om klyftan. Man erkänner att det finns statistik som kan tyda på en viss ökning, men vill tona ner problemet med hänvisning till att det ändå måste finnas vissa skillnader mellan dem som anstränger sig och dem som inte gör det. Helst verkar Allianspartierna vilja undvika frågan och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Det stora felet som båda sidor gör sig skyldiga till är att inte gå på djupet med vad man egentligen talar om, förmodligen därför att känsla och förnuft pekar i olika riktning. För de flesta som följer sin spontana känsla är existensen av ekonomiska klyftor i samhället förenad med obehag. Människor är lika mycket värda och har rätt att ha det lika bra – i alla fall i stort sett. För de flesta som följer sitt förnuft är föreställningen om ett samhälle med total ekonomisk utjämning, ett utopiskt kommunistiskt samhälle, både orimlig och motbjudande.

Det som opinionsbildningen runt klyftorna oftast missar är att det handlar om två olika saker. Dels inkomstklyftor och dels förmögenhetsklyftor, dvs. den ojämna fördelningen av ägandet av kapital.

Inkomstklyftorna mäts vanligen med den s.k. gini-koefficienten. Värdet ligger mellan 0 och 1, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person får all inkomst i landet. Måttet tar inte hänsyn till omfördelningseffekter genom offentligfinansierad välfärd. Sverige har traditionellt varit ett av de länder som haft lägst gini-koefficient, dvs. jämnast inkomstfördelning. Tog man hänsyn till välfärdseffekten skulle noteringen bli lägre.

Aktuell statistik från SCB visar att Sveriges gini-koefficient har ökat från 0,271 år 2005 till 0,320 år 2016, dvs. en ökning med 18 procent. Under samma period har den reala ekonomiska standarden ökat med 35 procent. Normalt är det så att gini-koefficienten sjunker när samtliga invånare i ett land blir fattigare och stiger när alla blir rikare, vilket är just det som har inträffat i Sverige. En ytterligare förklaring till de ökade inkomstklyftorna är givetvis den stora migrationen till Sverige under särskilt den senare delen av perioden.

Sverige har fortfarande, i en internationell jämförelse, extremt små inkomstklyftor. Den begränsade ökning av gini-koefficienten som statistiken visar har trots det lett till braskande tidningsrubriker och upphetsade politiska uttalanden.

Förmögenhetsklyftorna redovisas inte i någon motsvarande statistik. Olika forskningsrapporter ger skiftande svar, beroende på vad som har undersökts. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om vare sig förmögenhetsfördelningen i Sverige jämfört med andra länder eller om fördelningen har blivit mer eller mindre ojämn över tid.

En del av svenskarnas förmögenhet består av ägande av bostaden. Om priset på den villa man bor i fördubblas innebär det givetvis en förmögenhetsökning. Men det är fortfarande samma villa. En annan del består av aktieägande. När det går bra för Sverige stiger värdet på aktier, och därmed förmögenheten för dem som äger aktier. Det finns knappast skäl att fördela förmögenheterna jämnare genom att förmå alla att bo i villa eller att äga aktier.

De stora förmögenheterna handlar inte om den egna bostaden eller aktiesparande. De finns i stället i ägandet av stora och framgångsrika företag. Frågan är då om den koncentrationen av förmögenheter egentligen är något problem. Var skulle exempelvis IKEA ha varit i dag om företaget hade startat med att alla Sveriges dåvarande 7 miljoner invånare hade ägt en lika stor andel? Att vara entreprenör är inte allom förunnat. Det innebär bland annat ett risktagande – det kan gå bra men man kan också förlora allt. Är det något som bör spridas jämnt på alla? Jag tror inte det. För de flesta människor är det viktigt att företag levererar goda varor och tjänster till låga priser, inte att man själv äger företaget. Förmögenhet handlar om kontroll, inte om konsumtion.

Det finns andra problem med förmögenhetsfördelningen än att alltför mycket ligger i händerna på Krösus Sork och Joakim von Anka. Ägandet av storföretagen är numera i hög grad anonymiserat, genom korsvis ägande mellan företag, genom institutionellt ägande och genom ett starkt utspritt aktieägande. Det har ofta lett till att kontrollen över företagen inte längre ligger hos ägarna utan hos anställda tjänstemän. Den risk att förlora allt som driver ägaren att sköta sitt företag rationellt drabbar inte på samma sätt en anställd företagsledning. Effekterna kan vi se i en rad missförhållanden, som orimligt frikostiga förmåner av olika slag eller strävan till imperiebyggande som saknar ekonomiskt försvar.

Det är tacksamt att måla upp en bild av groteska och snabbt ökande klyftor i samhället. När det gäller inkomster finns inget stöd för att vi skulle ha ett fördelningsproblem – det kan i själva verket vara så att vi har för små klyftor om vi är angelägna om vårt välstånd. Förmögenhetsklyftorna vet vi i verkligheten väldigt lite om, trots Pikettys påståenden om motsatsen. Däremot vet vi att det finns problem med alltför svag ägarkontroll. De ekonomiska klyftorna är ett tacksamt ämne för känslosam polemik, men knappast för seriös analys.

Idag den 19 juli infaller den så kallade skattefridagen. Den innebär att allt vi har tjänat hittills under året har gått in i statskassan. Från och med i morgon får vi själva disponera vår lön.

Det här är naturligtvis en mycket teoretisk konstruktion, som utgår från genomsnittet för alla löntagare. Men skattefridagen illustrerar i alla fall på ett tydligt sätt att vi till mindre än hälften bestämmer själva vad våra inkomster ska användas till. Mer än hälften förfogar politikerna över.

Diskussionen om våra höga skatter är gammal, och länge uppfattades högskattesamhället som en socialdemokratisk favoritsport. Så var det en gång, men i dag ifrågasätter inte Allianspartierna att skattefridagen infaller en månad efter midsommar. Några föreslår marginella skattelättnader, men det handlar om krusningar på ytan. Inte om att modellen utmanas på allvar.

På skatteområdet finns alltså ingen opposition i riksdagen. Men den finns utanför, i ett parti som vill in, för att förändra många saker som är i grunden fel.

Medborgerlig Samlings skuggbudget innebär att statens utgifter skulle minska med 170 miljarder kronor – en minskning med 17 procent – vid utgången av 2022.  Trots det minskade skatteuttaget föreslår vi omfördelningar som ger kraftiga förstärkningar av rättsstaten, försvaret, skolan och infrastrukturen på bland annat transportområdet.

Med Medborgerlig Samlings budget skulle skattefridagen ha infallit den 15 juni. Så ser en verklig oppositionspolitik ut.