Månad: mars 2018

Taxibranschen upprör starka känslor. Somliga anser att avregleringarna har lett till alltför stor frihet. Andra vill ha mer frihet, exempelvis för nya koncept som Uber.

Regeringen föreslår nu en ny form av taxiverksamhet som ger visst ökat utrymme för Uber, men inte för den form som heter Uber Pop.

Läs Medborgerlig Samlings yttrande över lagrådsremissen här.

Fria har vi utan tvekan varit ganska länge, även om den maximala utbredningen av det territorium som en gång betecknades som Sverige sedan dess har naggats betydligt i kanten. Inte minst genom förlusten av den östra rikshalvan 1809. När det gäller medeltiden fanns givetvis perioder då danske kungen styrde och ställde i ”vårt” land, men på den tiden fanns många bygder där man hade delade meningar om vem som var ockupant respektive försvarare.

En knepigare fråga är hur gammalt Sverige är. Om man utgår från vårt nuvarande territorium är det svårt att hävda att vårt land existerade när det var täckt av inlandsis. Knappast heller när det var obefolkat, med undantag från tillfälliga besök av jägare. Den yttersta gränsen för Sveriges existens måste snarare dras vid etableringen av en bofast befolkning för ca 10 000 år sedan. Men den tidens svenskar – mörkhyade och blåögda – hade inte mycket gemensamt med vår nutida befolkning.

Om vi i stället räknar existensen av Sverige från den tid då en tillräckligt stark statsmakt hade förmåga att administrera landet blir det snarare Gustav Vasa som framstår som jordemor. Snilledraget att ansluta sig till Luthers reformation, och med det exproprieringen av katolska kyrkans tillgångar, gav i ett slag Gustav en ekonomisk styrka som ingen av hans föregångare hade förfogat över. Och därmed möjligheten att skapa Sveriges första statsförvaltning av betydelse.

Det innebar dock inte att konungariket Sveriges befolkning i första hand uppfattade sig svenskar, snarare än buskhyttebor eller gutar. Det nationella hade bland annat betydelse i krigen. Men många av dem som försvarade Sverige – eller i Sveriges namn angrep andra länder – var länge av annan nationalitet. Och svenskar gick i sin tur ofta i sold hos främmande länders arméer.

Skapandet av Sverige som en identitet för gemene man var i hög grad något som skedde under 1800-talet. Inrättandet av folkskolan hade en avgörande betydelse. Skolundervisning med samma läroböcker över hela landet, tillsammans med spridningen av tidningar och böcker, gjorde också att vi i Sverige först för halvtannat sekel sedan fick ett enhetligt språk. Läsebok för folkskolan utkom på Norstedts förlag 1868 och blev den första icke-religiösa boken i Sverige som fick allmän spridning. Avdelningen ”Naturskildringar från fäderneslandet” inleddes med Richard Dybecks folkviseliknande dikt Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord, som senare kom att bli Sveriges nationalsång. Även i övrigt hade läseboken en stark tonvikt på att skapa ett nationellt medvetande om vår gemensamma historia, våra naturtillgångar och vår kultur.

Den starkaste symbolen för Sverige är ändå den svenska flaggan. I en bemärkelse är flaggan gammal. De blågula färgerna har använts som svenska färger av ätter och personer med stort inflytande i det medeltida Sverige. År 1275 ingick blått och gult samt tre kronor i Magnus Ladulås kungavapen. Korset är av senare datum. Ett kungligt brev från 1562 anger att flaggan, som främst användes som kungsflagga eller örlogsflagga, ska ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”.

Fram till mitten av 1800-talet användes alltså den svenska flaggan främst som kunglig symbol och på fartyg. Att flagga svenskt var inget som privatpersoner normalt ägnade sig åt. Det fanns naturligtvis undantag; ett är Caspar David Friedrichs tavla Die Lebensstufen från 1835 där två små barn vid en strand lyfter en svensk flagga. Att flaggan är svensk beror på att Friedrich föddes i Greifswald, som då låg i Svenska Pommern, och därmed var svensk medborgare i hela sitt liv.

Den rörelse som förvandlade den svenska flaggan från en symbol för staten till något som representerade det svenska folket var nationalromantiken. Under perioden 1893-1914 hölls vårfester på Skansen i Stockholm som avslutades med en flaggfest den 6 juni. Det flaggades också allmänt i Stockholm dels i samband med den allmänna konst- och industriutställningen 1897, dels vid unionsupplösningen 1905. Det ledde till att allt fler privatpersoner skaffade sig flaggstång och den nya svenska flagga som hade befriats från unionsmärket i övre hörnet, den så kallade sillsallaten.

Under första världskriget fick den svenska flaggan sitt stora folkliga genombrott. Svenska flaggans dag firades för första gången år 1916 i hela landet. Grosshandlaren Johan Petter Åhlén erbjöd sig att skänka 2000 flaggor till alla som ägde en minst 12 meter lång flaggstång. 16000 ansökningar kom in och en insamling gjorde det möjligt att öka antalet utdelade flaggor till 8000. Och därmed blev det i Sverige en angelägenhet för envar att flagga svenskt.

Så hur gammalt är egentligen Sverige? Absolut inte 10 000 år. Och Sverige i våra hjärtan kan i själva verket vara så ungt som bara 100 år. Men vad gör väl det om vi vet vad vi gillar (och ogillar) med vårt land?

Ska svenskar ute i världen kunna straffas för saker som är tillåtna i det landets lagstiftning? Och leder det till att utlänningar som befinner sig i vårt land kan straffas hemma för att de följer svensk lag? Det kan bli konsekvensen av ett regeringsförslag om ändrade regler för svenskar som har brevlådeföretag på Malta.

Läs hela inlägget här

Konjunkturinstitutets chef Urban Hansson Brusewitz har varnat att ”vi står inför några år med en demografisk utmaning som gör att jag är lite orolig för att kommunerna kan tvingas höja skatten”. Orsaken är de förändringar som har inneburit att Sveriges befolkning under några år ökade med 1 miljon invånare, till 10 miljoner, och att antalet boende i landet under de närmaste åren väntas öka med 100 000 per år.

En del av den ”demografiska utmaningen” består i att människors livslängd ökar i snabb takt. En annan är att även antalet barn ökar. De sakerna kan man knappast kritisera någon för. Men den helt dominerande orsaken till kommunernas ekonomiska problem är, som alla vet, att regering och opposition i samförstånd under några år åstadkom en exceptionellt stor invandring.

Att invandringen ställer ökande krav på kommunerna är inte förvånande. Det handlar om bostäder, sjukvård, skola och mycket annat. Därtill kommer att många av de nyanlända inte matchar de krav som Sveriges – i internationell jämförelse – mycket avancerade arbetsmarknad ställer. Enligt Statistiska Centralbyråns befolkningsstatistik var drygt 900 000 personer av dem som bodde i Sverige vid utgången av 2017 födda i Afrika och Asien. De som saknar möjlighet att försörja sig genom osubventionerad anställning belastar då i stället kommunernas sociala budget.

Finansminister Magdalena Andersson har nu förklarat att KI-chefen ”har en väldigt viktig poäng, för det vi ser är att under den kommande mandatperioden kommer vi att bli både fler barn och fler äldre, samtidigt”. Barn och äldre, alltså. Hon nämner inte elefanten i rummet, människor i arbetsför ålder som på grund av otillräcklig utbildning och erfarenhet i praktiken inte är arbetsföra.

Hansson Brusewitz oro för att kommunerna kan tvingas höja skatten tar dock finansministern med ro. Hon hänvisar till att regeringen har höjt tillskotten till kommuner och landsting med 35 miljarder under den här mandatperioden, och i budgeten aviserat ytterligare tio miljarder till år 2020. Till det kommer att det enligt finansdepartementet behövs  ytterligare fem miljarder år 2021 och lika mycket 2022.

Som vanligt utlovar regeringen ”satsningar” för att lösa problem, i det här fallet att medborgarna skulle drabbas av höjda kommunalskatter. Och som vanligt kommer naturligtvis skattebetalarna likafullt att drabbas – fast på ett annat sätt, eftersom pengarna någonstans måste tas.

Man brukar säga att politiker bara har två saker i sin verktygslåda – regler och pengar.

Att ändra gamla och införa nya regler hör till politikens vardag, särskilt i regeringsställning. Men reglering, omreglering och avreglering hör sällan till det som väcker väljarkårens intresse. Det är ofta tekniskt, svårgenomträngligt och otydligt när det gäller de praktiska konsekvenserna för medborgaren. Särskilt avreglering har numera små chanser att väcka entusiasm.

Annat är det med pengar – det som på politikersvenska kallas satsningar.

Alla partier hoppas få allmänheten att göra vågen genom att utlova djärva satsningar. Socialdemokraterna satsar en halv miljard per år på ambulanssjukvården, Miljöpartiet upp till 200 miljarder på tågen och Vänsterpartiet en halv miljard på förlossningsvården. Allianspartierna vill givetvis inte vara sämre. Moderaterna utlovar en satsning med 6 miljarder på vägnätet, Centerpartiet 600 miljoner på utbildning av specialistsjuksköterskor, Liberalerna 12 miljarder på vården och Kristdemokraterna 6 miljarder på skolan. Och även Sverigedemokraterna faller in i kören och utlovar 11 miljarder till pensionärerna.

Miljoner och miljarder jongleras frikostigt, till väljarnas förmodade förnöjelse. Man kan tycka att vi borde vara tacksamma för alla dessa generösa löften. Men vad är det för pengar som partierna lovar ut? Det kan knappast handla om partikassan. Nej, de pengar som partierna glatt satsar är andras pengar.

Varje satsning är ett mynt med två sidor. Det begriper naturligtvis alla, egentligen, men i euforin kring löftena förefaller det oftast som om man helt har glömt baksidan av myntet. För det finns ju bara två sätt att genomföra en satsning. Antingen tar man bort något som fram till satsningen bedömdes vara mer angeläget. Eller också får skattebetalarna stå för notan. De generösa satsningarna förlorar plötsligt sin glans.

Man kan fråga sig om människor i allmänhet uppfattar retoriken om satsningar på det positiva sätt som partierna uppenbarligen hoppas. Det verkar inte troligt. Ingen vuxen tror ju på jultomten. Nästa fråga blir då hur partierna kan ha fått för sig att så skulle vara fallet. Svaret kanske handlar om att de etablerade partierna genom partistödet och odlingen av politiska broilers har hamnat i en såpbubbla, avskuren från den föreställningsvärld som de flesta av oss lever i.

Vad skulle jag själv önska av partierna, i stället för satsningarna? Framför allt beskrivningar av vad man vill åstadkomma på lång sikt. Vilket Sverige man vill åstadkomma om ett eller ett par decennier. Inte bara punktinsatser i anslutning till nästa val. Och i beskrivningen av en bättre framtid vill jag också veta hur det ska gå till, vilka fördelar jag kan vänta mig, men också vilka uppoffringar som krävs för att nå dit.

De gamla partierna bjuder inte på den saken. Därför engagerar jag mig hellre politiskt i Medborgerlig Samling som erbjuder en seriös agenda.