Skrönsakslandets blogg

Det finns många egenskaper som gör att man känner respekt för en människa. Hederlighet, sanning, integritet. Att berika sig genom brott är inte respektabelt. Inte heller att systematiskt ljuga eller att agera opportunistiskt. Att känna respekt för en människa är en positiv känsla. Den är inte ovillkorlig, som kärleken kan vara, men den är inkluderande.

Det här är en innebörd av begreppet respekt som många i vårt land gärna tar till sig. Men ord kan vara försåtliga verktyg. Den innebörd som den ene lägger i ordet kan vara helt främmande för någon annan.

I den miljö som präglas av kriminella gäng och klankultur betyder respekt något helt annat. Respekt är något man kräver. Inte för att man är en hedervärd människa utan för att man har kapacitet att injaga rädsla. Att visa respekt, i den betydelsen, är att underkasta sig den andres makt och våldskapacitet.

Hjalmar Söderberg skriver i romanen Doktor Glas att “man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”. Det är en omvänd hierarki som utgår från att vi i första hand strävar efter att bli älskade – eller respekterade för våra dygder – och att de lägre stegen på trappan är ”second best”. Men alla ser det inte så. Det finns andra kulturer där förmågan att bli fruktad väger tyngst, även med risken att samtidigt bli avskydd.

Samma klyfta mellan kulturer som inte förstår varandra finns också på det globala planet. De länder som kan sammanfattas under begreppet ”västerländska demokratier” värderar respekt för ingångna avtal, öppenhet och nationell suveränitet. Andra länder talar hellre om respekt i den mening som de kriminella nätverken lägger i ordet. Att injaga rädsla. Att kräva underkastelse inför en maktsfär som man själv definierar. Putins Ryssland är ett sådant land.

Hur hanterar vi de hot som kräver respekt i betydelsen underkastelse? Det första hindret är föreställningen att alla tänker som vi. Att vi kan få den hotfulle att bli snäll genom att själva vara snälla. Genom erbjudanden om korvgrillning. Genom att utlova ”peace in our time”. Men vargen tänker inte så. En annan väg är att som François i Houllebecqs roman välja underkastelsen. 

För mig är det otänkbart att det hyggligt välfungerande demokratiska rättssamhälle jag lever i – trots vissa brister – skulle lämna över makten till kriminella nätverk eller shariabaserade klanstrukturer. Lika otänkbart är det att det demokratiska västerlandet skulle lämna fältet fritt för ryska maktanspråk och expansionistiska ambitioner.

Respekt kan också handla om att respektera det vi själva håller högt, och att sätta ner foten när det hotas.

Det har länge setts som opassande att diskutera nationalstatsbegreppet eftersom det har förknippats med en osund nationalism. På sista tiden har det dock gläntats en smula på locket.

Begreppet är historiskt en ganska sen företeelse, som anses ha inletts med westfaliska freden men fått sitt genomslag först under 1800-talet med början i Wienkongressen. Bonniers lexikon definierar nationalstat som ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”, med andra ord ett folk. En modernare definition av nation tar fasta på medborgarskapet, och ser inte den kulturella gemenskapen som avgörande. Men att bortse från det kulturella kitt som kan förena – eller splittra – människor framstår som en förenkling, kanske tillrättalagd för att ta avstånd från varje form av nationalism. 

Det romerska riket var inte en nationalstat, det var ett imperium som förenade många olika folk med ett gemensamt medborgarskap. Samma sak gällde det brittiska imperiet. I våra dagar finns tecken som tyder på att EU är på väg att lämna modellen mellanstatlig samverkan och gå mot ett federativt imperium. 

Nationalstaten kan uppfattas som mittpunkten på en skala där ena änden ligger i det klanbaserade samhället och den andra i imperiet. Det är en mittpunkt med många goda egenskaper: yttrandefrihet, respekt för individens rättigheter, rättsstat och en folkligt förankrad demokrati är några av dem.

Man hör ingen påstå att Sverige inte är en nationalstat utan ett imperium. Ändå uppfattas medborgarskapet som kriteriet för att ingå i den nationella gemenskapen, ett medborgarskap som frikostigt har delats ut utan några besvärande krav. Sverige har också förklarat sig vara mångkulturellt, ett land där olika folk ska leva sida vid sida utan att närma sig varandra. Men imperiemodellen passar dåligt för ett land med – förmodligen – ca 11 millioner invånare.

Att flytta till en nationalstat är inte samma sak som att flytta till ett imperium, särskilt inte till en nationalstat med höga ambitioner när det gäller omhändertagande. En klan tar också hand om de sina, men ställer samtidigt höga krav på lojalitet och underordning.  Och porten är trång; att förflytta sig till klanens territorium räcker knappast för tillträde. Imperier har lättare att hysa olika kulturer och nationaliteter, men hävdar samtidigt den centrala maktens företräde framför individuella friheter.

Den som flyttar till en nationalstat, i motsats till ett imperium, bör vara medveten om att man därmed har valt att ingå i en gemenskap. Det betyder inte att man behöver ge upp sin identitet, sin historia eller sina vanor, så länge de inte inkräktar på andras rätt att leva sitt liv. Skulle jag exempelvis välja att emigrera till Frankrike kan jag naturligtvis fortsätta att älska Janssons frestelse, jag kan fira midsommar och jag kan sjunga de visor jag vuxit upp med. Men det finns vissa saker som jag bör lägga mig vinn om.

Jag bör hedra vissa grundläggande franska värderingar, exempelvis principen om laïcité (att religionen är separerad från alla yttringar av statlig verksamhet).

Jag bör anstränga mig att så snabbt jag kan lära mig en franska som fungerar i alla dagliga situationer.

Jag bör ta till mig och ge uttryck för att fransmän i allmänhet är kloka och välmenande människor och inte några idioter eller ondskefulla personer.

Jag bör respektera franska regler och traditioner och inte bryta mot dem avsiktligt för att jag tror att jag vet bättre.

Om vi är överens om att Sverige faktiskt är en nationalstat, med ett kitt som förenar oss och inte ett imperium, är det rimligt att vi ställer liknande förväntningar på dem som kommer till vårt land för att stanna här.

Det kallas assimilation.

Förr var det nu, fast jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mej fan aldrig varit dåligt.

Nyårsaftonens ena favoritsport är att sammanfatta. Berätta ännu en gång vad som redan hänt, vilket vi ju redan vet. Den andra är att spå, vilket som bekant är svårt, särskilt när det gäller framtiden.

Sammanfattningarna och spådomarna präglas av den ena eller den andra av två attityder. Den första är att det gångna året visserligen hade vissa brister. Men att det kommande ska bli så mycket bättre genom de åtgärder som inte har gjort någon skillnad i det förgångna.

Den andra attityden exemplifieras av den inledande sentensen, som för mer än 50 år sedan formulerades av Handelshögskolans ledande humorist. Avsätt alla idioter, avskaffa alla galna institutioner, så blir allt bra. Kanske att riva för att få ljus och luft, i Strindbergs anda?

Dessvärre talar allt för att 2022 inte blir stort bättre än 2021 på en rad områden. Det kommer inte att hända något med långtidsarbetslösheten, eftersom en stor del av dem som lämnar skolan fortfarande inte kommer att vara kvalificerade för de jobb som arbetsmarknaden erbjuder. Och därför att välfärdssystemet för många fortfarande kommer att vara ett mer attraktivt alternativ än den osubventionerade arbetsmarknaden.

Det kommer inte heller att hända något med gängvåldet och alla de områden där statens våldsmonopol och regler har satts ur spel. Det kommer inte att bli möjligt att under 2022 tillräckligt öka antalet poliser med de kvalifikationer som behövs. Det finns inget som tyder på att polisens sociala och administrativa arbetsuppgifter kommer att begränsas för att ge utrymme för reguljärt polisarbete.

Sjukvårdens kris, som nu lyfts fram i braskande rubriker, kommer inte heller att försvinna. Detta trots att antalet allvarliga covidfall ligger på mycket låg nivå jämfört med för ett år sedan och trots att omikronvarianten visserligen sprider sig snabbt men av allt att döma inte är allvarligare än traditionell säsongsinfluensa. Förklaringen är att alltför många inte längre vill arbeta i vården. I stället för att fråga sig varför det är så försöker regering och myndigheter i stället lösa problemet genom att skärpa restriktionerna.

Men 2022 har trots det möjligheten att bli ett Gott Nytt År innan det har löpt ut. Hoppet handlar om att det är ett valår. Möjligheten finns att tillräckligt många väljare ser att de gamla verktygen inte längre fungerar. Och att det inte räcker med att slänga bort dem, de måste i stället ersättas med nya, fungerande verktyg.

För oss som jobbar för nya och konstruktiva politiska lösningar erbjuder 2022 ett löfte, ett hopp om förändring. MED ett verkligt GOTT NYTT ÅR!

Det vore mig fjärran att försöka utvärdera två ledande USA-politikers samlade gärning, utifrån min avlägsna utsiktspunkt i ett land som historiskt, kulturellt och politiskt är helt väsensskilt. Trots det når impulser och attityder från USA även oss, kanske förvrängda och ibland vantolkade, men ändå en del av vår verklighet. 

Hillary Clinton har fått en uppmärksamhet för ett enda uttalande som överskuggar det mesta av vad hon i övrigt har sagt och gjort. Det handlar om ”basket of deplorables”, från ett valtal 2016 där hon använde uttrycket för att karakterisera hälften av Donald Trumps anhängare.

Ordvalet har tolkats som den bildade och elitistiska östkustpolitikerns förakt för det obildade folket som präglas av ”rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi”. Många har menat att Clinton har visat sig tondöv, att hon präglas av ett främlingskap inför stora grupper av medborgare.

Trump har främst uppmärksammats för sin aktivitet på Twitter. Hans inlägg har ofta varit aggressiva och vulgära, många gånger har han anklagats för att vara vårdslös med sanningen eller rentav ljuga mot bättre vetande för att vinna uppskattning. Trump är ingen dum person. Han har akademisk examen (B.Sc. i nationalekonomi från Wharton School som tillhör ett Ivy Leagueuniversitet). Han bör alltså inte ha några svårigheter att formulera sig på ett sätt som inte är designat för att passa den publik som också han uppfattar som Clintons ”deplorables”.

Clinton och Trump har uppfattats som motpoler i USA:s politik. Men de har en sak som förenar dem: de är i grunden elitister som uppfattar den ”vanlige” medborgaren som enfaldig, fördomsfull och lättmanipulerad.

Jag uppskattar många delar av Medborgerlig Samlings politik. Men det kanske viktigaste för mig är förtroendet för den enskilda människans vilja och förmåga att ta ansvar för sitt liv. Att medborgarskapet innefattar både frihet och skyldigheter. Att erfarenhet och professionalism måste ersätta toppstyrning från politiker, managementexperter och konsulter.

Vilka riksdagspartier delar den grundsynen och den respekten för den enskilda människan? Vad säger opportunistisk plakatpolitik och taktikspel om synen på väljaren? Hur kan en politikeradel som fostrats i partiernas ungdomsrörelser, intern utbildning, stegvis karriär i partihierarkin förstå och respektera den verklighet som gäller för de flesta av oss?

För mig är respekten för väljaren grundläggande. Övertygelsen att dem som vi vänder oss till inte är några dumskallar som låter sig tjusas av emotionella floskler och att medborgarna väntar sig fakta och klara besked, inte reklamslogans. Och mest av allt, att vi som vill ersätta det nuvarande politikeretablissemanget uppfattas som vettiga, hederliga människor som förtjänar förtroende.

Socialdemokraternas nyvalda partiledare Magdalena Andersson avrapporterade på måndagen, före tidsfristen kl. 12, till riksdagens talman utfallet av sonderingar om möjligheten för att få riksdagens stöd som ny statsminister. Sonderingarna, eller överläggningarna, eller förhandlingarna med i praktiken Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar hade inte lett till att något sådant stöd var säkrat. Talmannen valde därefter att föreslå riksdagen Andersson som ny statsminister. 

Att så skedde kan bero på att talmannen, och/eller Andersson, bedömde att Vänsterpartiet även utan de begärda eftergifterna skulle ge Andersson förtroende i omröstningen.

Vad Andersson och Dadgostar därefter har sagt om den uppkomna situationen saknar intresse eftersom det enbart är en del av spelet för gallerierna. Vad medias politiska kommentarer har sagt borde däremot ha varit mer intressant, eftersom deras uppgift är att se vad som sker bakom det som synes ske. Dessvärre har deras fokus legat på de kortsiktiga sakfrågorna, i första hand Vänsterpartiets krav om förbättrade pensioner. Det är ett krav som, åtminstone för utomstående betraktare, förefaller vara en ”non-starter”. Makten över pensionerna ligger nämligen hos pensionsgruppen, där Vänsterpartiet inte ingår och som Andersson knappast kan styra, åtminstone inte kortsiktigt.

Själv tror jag att det som nu händer inte alls handlar om begränsade sakfrågor. De är bara förevändningarna för något mycket större, för ett paradigmskifte i det svenska politiska landskapet.

Så länge Socialdemokraterna har haft mindre än absolut majoritet i riksdagen – och det är väldigt länge – har de varit beroende av stöd från ett eller flera andra partier för att kunna sitta kvar i regeringsställning. Det stödet har haft olika former, ibland i form av att ta in ett annat parti i regeringen, ibland genom att försäkra sig om aktivt eller passivt stöd i riksdagen. När det gäller Vänsterpartiet har Socialdemokraterna inte behövt anstränga sig över hövan. Man har kunnat förlita sig på att Vänsterpartiet aldrig skulle konstra till den grad att Socialdemokraterna skulle förlora makten till de borgerliga. Visserligen har vi haft några borgerliga regeringar under efterkrigstiden, men det var inte Vänsterpartiets fel.

Det har i sin tur inneburit att Socialdemokraterna har hanterat Vänsterpartiet som det som brukar betecknas som ”dörrmatta”. I det politiska spel som ständigt pågår bakom kulisserna har ansträngningarna för att få stödpartier ”med i båten” lagt mycket krut på Miljöpartiet och nu senast på Centerpartiet. Vänsterpartiet har tagits för givet.

Andersson behöver idag stöd från Miljöpartiet (som i opinionsmätningarna tangerar eller ligger under fyraprocentsspärren), Centerpartiet (som är på väg nedåt 8 procent) och Vänsterpartiet (på nivån 11 procent). Det är uppenbart att Dadgostar, som nyvald partiledare, har valt att inte längre acceptera rollen som ”dörrmatta”, jämfört med C och MP.

Jag tror därför att det här handlar om ett paradigmskifte när det gäller förhållandet mellan Sveriges två socialistiska partier, som för båda partierna är av så grundläggande betydelse att inget av dem kan ge vika. Socialdemokraterna befinner sig under akut hot om väljarflykt inte bara till Sverigedemokraterna utan också till Vänsterpartiet, något som accentueras av den växande vänsteroppositionen inom partiet. För Vänsterpartiet handlar det om att efter ett sekel av förnedring äntligen få plats i det politiska finrummet, som jämbördig konkurrent till andra riksdagspartier.

Det finns mycket som talar för att varken Andersson eller Dadgostar kan ge vika i den här situationen, alltför mycket står på spel. Det kan till och med vara så att en regering ledd av Kristersson framstår som ett mindre hot.

Muséer som driver politisk aktivism i stället för att visa sina samlingar och dela med sig av sin kunskap. Universitet som låter forskningen styras av opportunism i stället för vetenskaplig nyfikenhet. En kultursektor som inte utmanar makten utan tvärtom brännmärker obekväma åsikter. Politiker som rasiststämplar dem som kritiserar muslimsk antisemitism. Bibliotek som rensar bort barnböcker som anses spegla gamla värderingar. Företag som markerar stöd för antidemokratiska rörelser som Black Lives Matter. Arbetsgivare som låter kön, etnicitet, hudfärg och andra ”identiteter” fälla utslaget vid rekrytering. Har Sverige drabbats av kollektivt hjärnsläpp undrar den som har satt sin tillit till sunt förnuft och traditionella uppfattningar. Eller handlar det om en jättelik konspiration?

Det finns en gemensam grund för alla dessa förvirrande och svårbegripliga samtidsfenomen. På så sätt kan man faktiskt tala om en konspiration, även om det inte sitter några konspiratörer i ett hemligt rum och rycker i trådarna. Konspirationen har många yttringar och lika många namn, men kan sammanfattas under begreppet ”kritisk teori”.

Hur det här har utvecklats och hänger samman förklarar Helen Pluckrose och James Lindsay i Cynical Theories. How Activist Scholarship Made Everything about Race, Gender, and Identity – and Why This Harms Everybody (Pitchstone Publishing 2020, Swift Press 2021). Boken är på 270 sidor, plus 80 sidor noter och referenser, och språket är inte helt lättillgängligt. Men för den som vill få en djupare förståelse om vår tids galenskap är den värd mödan.

Författarna utgår från de franska filosoferna Derrida, Foucault och Lyotard, som lanserade sina teorier på 1960-talet, och beskriver sedan utvecklingen av den tankeströmning som kallas postmodernism och kritisk teori. En lång rad av teoretiker, främst i USA, har under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet utvecklat olika tillämpningar av teorin som postkolonialism, queerteori, kritisk rasteori, intersektionalitet, genusteori och social rättvisa. 

Den kritiska teorin var ursprungligen en filosofisk riktning som frodades i den akademiska världen. Efterhand blev den alltmer ett verktyg för politisk aktivism, och spreds från amerikanska universitet till andra länder. Den spreds också från den akademiska världen ut i samhället där den idag har ett mycket stort inflytande över politiken, media och samhällsdebatten. Inte minst i vårt land har den kritiska teorin inte bara påverkat den akademiska forskningens inriktning utan också sådana jordnära saker som rekryteringen till både offentliga och privata tjänster och vanliga människors språkbruk.

Vad kännetecknar då den kritiska teorin och hur förhåller den sig till det som brukar betecknas som sunt förnuft?

Med sunt förnuft menar vi de föreställningar som är dominerande hos gemene man som inte har fördjupat sig i vare sig filosofiska teorier eller politiska eller religiösa dogmatiska system. Detta sunda förnuft är givetvis inte konstant, det förändras över tiden, oftast i ganska långsam takt. I dagens Sverige betyder det en i grunden liberal uppfattning som tar avstånd från rigida och totalitära excesser såväl till höger som till vänster. Med en grund hos upplysningsfilosoferna tror man på vetenskapen som bästa vägen till kunskap. Man sätter individen före kollektivet. Och man är tolerant mot dem som är avvikande, inom rimliga gränser.

Så är det inte med den kritiska teorin. 

Tvärtom förnekar den existensen av en objektiv kunskap och tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap. Den ”forskning” som influerats av kritisk teori har i själva verket vänt ryggen mot strävan att beskriva och förklara. Den har i stället valt att bli normativ, dvs. föreskriva vad som bör ske oberoende av empiriskt stöd och evidens. Man menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten och att språket är verktyget för att hävda de priviligierades makt. Mot denna strukturella makt står alla de som är offer, vars upplevelser varken kan mätas eller får ifrågasättas. Alla kulturer är likvärdiga och kulturella yttringar får därför inte kritiseras. I postmodernismens värld är individualism en myt. Men också universalismen, dvs. föreställningen att det finns vissa grundläggande värden som bör vara gemensamma för alla människor.

Kritisk teori i praktisk tillämpning har lagt grunden för en rad dogmatiska påståenden.

• Rasism är en oundviklig och ständigt närvarande egenskap hos samhället som beror på ett allomfattande systemfel och den måste motverkas genom att rasbegreppet återfår sin sociala betydelse.
• Det finns inga psykologiska eller biologiska skillnader mellan män och kvinnor, vilket innebär att genus och kön enbart är sociala konstruktioner.
• Idéer, ideologier och politiska rörelser är knutna till och representativa för identitetsgrupper och inte till individuella val.
• Objektiv kunskap är omöjlig att uppnå, i stället bör forskningen utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel.

Med utgångspunkt i dessa och andra påståenden avslutar Pluckrose och Lindsay sin bok med förslag till moteld mot den kritiska teorins uppfattningar. Deras ambition är att försvara sin tolkning av liberalism som i stort motsvarar det som i vårt land kallas liberalkonservatism. Denna liberalism menar de står i direkt motsatsställning till den kritiska teorin. Individuell frihet, lika möjligheter, frihet att uttrycka sin åsikt och att debattera samt humanism är delar av denna liberala tradition. 

Begrepp som Pride, Black Lives Matter, feminism och social rättvisa har idag ett mycket starkt stöd i stora delar av det svenska samhället. Ett stöd som bygger på föreställningen att man därmed ger uttryck för medmänsklighet, tolerans och demokratiskt sinnelag. Hade man gjort sig mödan att tränga djupare in i grunden för dessa rörelser hade man insett att man genom sitt stöd i själva verket tar avstånd från stora delar av det fundament som vår västerländska civilisation vilar på. Att kräva den insikten av den breda allmänheten, av kultursektorn eller av våra folkvalda vore kanske orimligt. Däremot vilar ett stort ansvar på den akademiska världen och journalistiken för att de försummat den analysen.

Desto viktigare är det att alla som ser hur de olika yttringarna av kritisk teori redan har skadat vårt samhälle säger ”hit men inte längre”. 

Den senaste arbetslöshetsstatistiken rapporterar en viss förbättring av siffrorna. Men det gäller inte långtidsarbetslösheten, som fortsätter att drabba allt fler och vara allt längre. Trots en uppsjö av ”satsningar” och ”åtgärder” blir situationen inte bättre.

Så här får det inte fortsätta. I en debattartikel i nättidningen Bulletin försöker jag visa varför den gamla politiken inte fungerar och vad som i stället måste göras.

Att få syndernas förlåtelse genom goda gärningar – avlat – är en praxis som följt kristendomen genom sekler och millennier. Men från år 1516 utvecklades en handel med avlatsbrev som förfuskade den ursprungliga tanken. Avlatshandeln avskaffades några decennier senare av det Tridentinska kyrkomötet 1545–1563.

Bakgrunden var att påven Julius II år 1506 hade lagt grundstenen till en ny Peterskyrka i Rom. Det var ett projekt som skulle kosta oerhört mycket pengar, och för att finansiera bygget (utan att alltför mycket belasta påvens egen förmögenhet) införde den följande påven Leo X år 1516 en ordning där allmänheten erbjöds att köpa ett påvligt brev. Genom detta avlatsbrev tillförsäkrades köparen syndaförlåtelse som motprestation för de pengar som skulle gå till fullbordandet av Peterskyrkan. 

Rädslan för helvetets kval, och även för den inledande skärselden, var för 1500-talets människor en lika verklig realitet som senare tiders ångest för olika undergångsscenarier. Men kravet att på riktigt bli en god människa, och på så sätt undvika de eviga straffen, var inte något man utan vidare kunde eller ville leva upp till. Då erbjöd avlatshandeln en bekväm lösning. Genom en måttlig ekonomisk uppoffring och utan någon djupare förändring av karaktär och livsföring kunde man i ett slag undanröja den tidens allvarligaste hot, inte bara mot den egna personen utan också mot anhöriga.

Även när man utgår från den dåtida verklighetsuppfattningen var avlatshandeln naturligtvis rena rama bedrägeriet. För att slippa helvetets kval krävdes verklig bot och bättring, ånger och syndabekännelse. Att köpa ett avlatsbrev var bara en symbolhandling som inte på något sätt räddade köparen från undergång. Men det var en bekväm utväg, och därför lät man sig gärna luras.

Att tro att måttliga uppoffringar skyddar mot en hotande undergång är inte bara forna tiders villfarelse, det förekommer även i våra dagar. Att svenskar slutar äta rött kött, reser med tåg i stället för flyg, betalar 7 kr för en plastkasse eller köper en dyrare och mindre effektiv bil än man egentligen behöver kommer naturligtvis inte att rädda oss – varken individuellt eller som mänsklighet – från någon klimatkatastrof.

Få tror idag på helvetet. Fler tror på ett dramatiskt klimathot. Men oavsett om den tron har skäl för sig eller inte förefaller det bättre att satsa på åtgärder som har effekt än på sådana som bara får oss att må bra.

1500-talets avlatshandel hade en vinnare. Katolska kyrkan och ytterst påven fick enorma inkomster genom lurendrejeriet. En betydande del av pengarna gick också till ärkebiskopen Albrecht av Brandenburg, som ville betala av sina skulder till påven genom bankirhuset Fugger. 

Vem vinner idag på att klimatmotiverade restriktioner och frivillig återhållsamhet utan verklig effekt får vårt samhälle att gå på halvfart?

Som många födda på 40-talet har jag svårt att bryta vanan eller ovanan att varje kväll se en nyhetssändning från SVT. Hoppet är att jag ska få en djupare insikt i det som händer i Sverige och världen. Men oftast lämnar nyhetssändningen i stället efter sig en känsla av besvikelse som ibland gränsar till ursinne. Det här är kontentan av Rapport kl. 19:30 den 19 augusti.

Kvällens rubriker:

• Eslöv – Skolanställd svårt skadad
• Smuggling – Kokainets nya väg till Sverige
• Gävle – Omfattande sanering väntar

Det första inslaget handlade om en 45-årig man, anställd vid en högstadieskola, som blivit allvarligt skadad genom en knivattack av en 15-åring. 15-åringen har gripits. Eleven Amelie Rose intervjuas. Hon var inte närvarande men återger vad andra har berättat för henne. Vi får veta att Amelie ”blev jätterädd” och att många satt och grät. I en annan intervju berättar eleven Ludvig Åberg att också han blev jätterädd när han fick höra att någon hade kommit med vapen. Enligt en reporter på plats blev många Eslövsbor ”chockade och väldigt förvånade över att det här har hänt”.

I min värld är det fullkomligt självklart att människor upprörs av ett mordförsök, det är ingen nyhet. Det jag i stället ville veta är hur en 15-åring kan gå omkring beväpnad med kniv i skolan, vad gärningsmannen har för bakgrund i övrigt, hur mordförsöket ska ses i ett större sammanhang. Jag vill förstå, inte höra hur personer utan direkt anknytning till händelsen känner sig.

Nästa inslag är mer intressant. Det handlar om hur internationella brottssyndikat börjat exportera narkotika direkt till Sverige i stället för att gå vägen via andra europeiska länder. En medlem i en mexikansk knarkkartell intervjuas och vi får veta att Europa har blivit en mer intressant marknad eftersom ”det finns bra kunder” och ”det är där pengarna finns”. Vad vi i Sverige har gjort för att dra till oss mer direktimport av narkotika får jag däremot inte veta, och det kanske inte heller var meningen eftersom inslaget egentligen bara är en ”teaser” för ett kommande SVT-program i serien Uppdrag granskning.

Översvämningarna i Gävle är inte längre någon nyhet. Inslaget fokuserar i stället på hur några människor upplever situationen. Enligt Louise Rosén var det katastrof i källaren och hon väntar på att det ska komma en skadereglerare. Man ”jobbade hela natten och dagen efter”. Sven-Olof Nygren upptäckte att saker som tillhört hans avlidna fru hade förstörts av vattnet. ”Det gör ont” säger han, och det kan man känna stor sympati för.

Men det jag skulle vilja veta om skyfallets effekter i Gävle handlar inte om hur Louise och Sven-Olof känner sig. I stället undrar jag varför det blev så här. Har man byggt bostäder på fel ställen? Har man försummat åtgärder som skulle ha gjort att vattnet hade runnit undan i stället för att översvämma källare? Har det hänt tidigare i Gävle eller var regnvädret en ”svart svan” som ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Många frågor, men inga svar. I varje fall inte i Rapport.

Efter de händelser som togs upp i rubrikerna gick Rapportsändningen vidare till vad som ska hända med afghansvenskar som blir kvar sedan utvisningarna till Afghanistan stoppades för en månad sedan. Det är i mitt tycke en av de mest brännande frågorna för Sverige att hantera den närmaste tiden. Det handlar om rättssäkerhet, att den som inte har rätt att vistas i vårt land verkligen rättar sig efter domstolsbeslut. Det handlar också om signalen till alla som nu vill lämna Afghanistan i förhoppningen att få ett bättre liv i en europeisk välfärdsstat. Och det handlar om konsekvenserna för vårt land av kombinationen massinvandring/dysfunktionell assimilering. 

Rapport väljer att belysa problemet genom en intervju med Wahidulla Haidari, som har två månader på sig att finna en fast anställning och därmed uppehållstillstånd. Han säger att ”det är helt fruktansvärt, en dålig känsla” att inte kunna planera. Enligt Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik erbjuder man hjälp i form av dagersättning och bostad till de personer som saknar uppehållstillstånd men ändå inte kan utvisas. Däremot får dessa personer inte jobba. När situationen klarnar i fråga om skyddsskälen i Afghanistan kommer verket att fatta individuella beslut. Men enligt Rapport ifrågasätts den linjen av Vänsterpartiet och olika frivilligorganisationer som i stället vill ha en generell amnesti. Kinna Skoglund, initiativtagare till nätverket ”Vi står inte ut” säger i en intervju att stoppet inte gör att ungdomarna känner sig tryggare. Hon menar att man skulle kunna skicka dem ”i morgon”. Och hon får därmed sista ordet i inslaget.

Bland övriga nyhetsinslag fäster jag mig särskilt vid ett reportage som uppmärksammar att två månader gått sedan eldupphör utropades mellan Hamas och Israel, efter de strider i maj som enligt SVT:s nyhetsankare ”vissa ser som ännu ett våldsutbrott men som för andra har förändrat livet totalt”. I en längre intervju med Riad Ashtakna i Gaza får vi veta hur huset han bodde i träffades av raketer och sedan rasade samman. Reportern Frida Björk berättar att han inte nåddes av varningar om att evakuera hus i riskzonen och att flera av hans familjemedlemmar omkom när huset rasade. Reportern berättar också att ”enligt Israel var man under 11 dagar av bombningar enbart fokuserad på militära mål”, bland annat att bomba terrorstämplade Hamas tunnelsystem som löper under stan. ”Men det civila priset har varit högt” säger reportern. Inslaget avslutas med Riads ord om den sorg han drabbats av.

Människor drabbas på ett fruktansvärt sätt av krig. Men insikten om hur det slår i enskilda fall hjälper oss inte att bättre förstå vad som händer och varför. Vad Rapport väljer att inte berätta är att den aktuella konflikten inleddes av Hamas genom raketattacker mot Israel. Inte heller att svaret från Israels sida var något man kallt räknade med, och att man från Hamas sida cyniskt placerar det som kommer att bli militära mål där även civila drabbas, och på så sätt ger underlag för just det slag av reportage som Rapport visade. I alla krig är berättelser om oförrätter och oskyldigt lidande det bränsle som ger näring åt nya krigshandlingar. Det är ett fult spel, och ett spel som Rapport som en nyttig idiot spelar med i.

Mina förväntningar på ett seriöst nyhetsprogram är att jag ska få analyser och fördjupade faktabeskrivningar som bättre hjälper mig att förstå världen. I stället får jag reportage som berättar hur oroliga eller sorgsna några enskilda personer är. Det är inte nyhetsjournalistik, snarare en sorts perverterad underhållning. Därtill kryddat med inslag med tydlig politisk agenda.

Det är naturligtvis helt legitimt att sända sådana program om man själv står för fiolerna. Men att Sveriges skattebetalare ska bära kostnaden är helt horribelt.

Många av vårt lands aktuella problem tycks ha sin grund i ett underskott på civilkurage. Med andra ord, ett överskott på feghet. Det gäller naturligtvis mig själv också: jag hör redan hur skärvorna från glashuset rasar ned över mig.

Det känt genom många undersökningar att vi svenskar, tillsammans med våra nordiska grannar, är extrema i internationell jämförelse när det gäller tilliten till våra medmänniskor. Vi litar på folk och på det de säger. Vi räknar inte med att någon ljuger oss rätt upp i ansiktet, något som man i andra kulturer måste vara beredd på. Det låter sympatiskt, och förtroendet medborgarna emellan har naturligtvis i allt väsentligt tjänat oss väl. Men det finns en baksida av myntet. När någon ändå ljuger för oss har vi svårt att ta det till oss. Vi vill i det längsta tro att det inte kan vara på det sättet. Och vi vet inte hur vi ska hantera situationen, vi saknar helt enkelt de sociala och emotionella verktygen för att hantera lögnare.

Så länge risken för att utsättas för lögn var liten var det här inget problem. Att vara godtrogen var trots allt en klok strategi i det långa loppet, även om man kunde gå på en nit någon enstaka gång. Men i och med att Sverige har blivit ett mångkulturellt land har vi valt att välkomna kulturer där det är normalt att säga det som är gynnsamt för en själv, oavsett hur det förhåller sig till en objektiv verklighet.

Nu kommer jag säkert att anklagas för cynism, ja till och med rasism, genom att det påstå att det i vissa kulturer är normalt att ljuga. Men en sådan anklagelse bottnar i föreställningen att den svenska normen borde gälla i resten av världen, och är därför etnocentrisk – kanske till och med rasistisk. Om alla i ett samhälle är medvetna om att påståenden inte nödvändigtvis är sanna råder en balans. Problemet uppstår först när ett normsystem möter ett annat.

Den exceptionella invandringen av människor från länder med helt andra normer än våra har skapat många sådana konflikter som vi inte har förstått att hantera. Säger en asylsökande att han är 16 år, kommer från Syrien och är utsatt för personlig förföljelse har det uppenbarligen ofta tagits som bevis för att det förhåller på det sättet. Uppgifter som legat till grund för assistansersättning, samordningsnummer, olika slag av ekonomiska bidrag från A-kassan, Försäkringskassan, CSN eller studiefrämjandet, för bostadsbidrag, barnbidrag och många andra delar av det svenska välfärdssystemet har accepterats som om de motsvarade verkliga förhållanden. Den svenska tilliten har en inbyggd bias att acceptera ett påstående som vore det sant.

Det finns fler förklaringar till att det blivit på det sättet. En är naturligtvis rädsla för den egna säkerheten. Hot är en del av bilden, och det är lätt att förstå när det gäller de tjänstemän som står i första frontlinjen. Däremot är det svårt att försvara de chefer som – bland annat i Göteborgsfallet – ”tystar och vill inte vara de som ger politikerna negativ information”.

Att kalla saker vid dess rätta namn, att stå upp mot det man vet inte bör accepteras, är en svår konst som inte riktigt passar i den svenska konsensusmodellen. Det handlar om civilkurage. 

Den svenska tilliten är inte bara horisontell, den är också vertikal. Vi svenskar har förtroende för auktoriteter på ett sätt som saknar motsvarighet i andra delar av världen. Den svenska politikerklassen, inte minst representanter för den nuvarande regeringen, har gång på gång gjort sig förtjänt av reaktioner som i andra länder skulle ha lett till att medborgarna i raseri gått ut på gatorna. När bilar brinner i vårt land beror det inte på missnöje med Morgan Johansson eller Anders Ygeman, det har en helt annan bakgrund. Det vore inte heller något att önska sig. Men den liknöjdhet som tycks prägla större delen av det svenska väljarkollektivet är inte heller uttryck för någon sund medborgaranda. 

SVT:s och SR:s nyhetsförmedling och agendajournalistik är också något som borde uppröra människor. Att slänga ut TV-apparaten genom fönstret är knappast aktuellt om den mest används till att streama HBO-serier. Och alternativet att sluta betala TV-licensen finns inte längre kvar. Hur många orkar stå upp och öppet deklarera att gränsen är nådd, det här har inte längre med objektiv nyhetsförmedling och politisk obundenhet att göra?

Trots allt växer en opinion som säger ifrån. Ett embryo till civilkurage. Den kommer främst till uttryck på sociala medier och på bloggar och alternativa nyhetssajter, men ibland också i form av debattinlägg i traditionella media. Det är inte utan risk, den som höjer sin röst riskerar inte bara att angripas som person, även av regeringsföreträdare, utan kan också frysas ut från kanaler och institutioner som är en förutsättning för att nå en bredare publik och kanske också för försörjningen.

I Sverige har traditionellt en konsensuskultur varit tongivande, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess. Det kan leda till en särskilt svår sits för personer med starkt civilkurage. Men vi har inte längre en enhetlig kultur i vårt land utan en så kallad multikultur. Den enda utvägen är då att med beklagande förpassa vår gamla konsensuskultur till de museala samlingarna och i stället bygga ett medborgerligt civilkurage.