En konfederation av europeiska fädernesländer

Vad en federation, eller förbundsstat, är känner de flesta till. De politiska enheter som är sammanslutna i federationen kan vara stater, som i USA, eller delstater som i Tyskland. Federationens författning reglerar maktfördelningen mellan centralmakten och de ingående delarna.

Begreppet konfederation, eller statsförbund, är mindre känt, främst därför att de inte är så vanliga. Många tidigare konfederationer har övergått till att bli federationer, exempelvis Schweiz, som fortfarande betecknas med bokstäverna CH för Confoederatio Helvetica. Exempel på konfederationer som upplösts är Tyska förbundet 1815 -1866 och sydstaternas sammanslutning till Amerikas konfedererade stater under amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Förhållandet mellan de stater som ingår i en konfederation regleras inte genom en författning utan genom ett fördrag.

EU uppfattas i allmänhet varken som en federation eller som en konfederation. Unionen brukar i stället karakteriseras som en sui generis, en latinsk term som betecknar något som är unikt i sitt slag. Men redan i Schumandeklarationen, som år 1950 lade grunden för den europeiska kol- och stålgemenskapen, det första steget mot dagens EU, sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Utvecklingen har sedan dess gått mot en allt starkare överstatlighet och ett allt mer omfattande regelverk som har företräde framför nationell lag.

För att en politisk enhet med gemensamma lagar och en gemensam offentlig ekonomi ska fungera väl krävs ett sammanhållande kitt. En gemensam historia, en ”berättelse” kan bidra till styrets legitimitet. Ett gemensamt språk och kulturella traditioner är andra viktiga inslag. EU har gjort vissa ansträngningar att skapa en europeisk identitet, men det är uppenbart att den nationella identiteten för flertalet medborgare väger långt tyngre.

Somewheres och anywheres är det senaste, men helt säkert inte sista, försöket att hitta mönster i det politiska kaleidoskopet när höger-/vänsterskalan och GAL-TAN inte längre räcker till. På svenska talar vi också om någonstansare och varsomhelstare. Förenklat betecknar somewheres de personer som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet. De är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och ser globaliseringen och EU inte som ett löfte utan som ett hot. Anywheres tycker däremot att de skulle kunna bo, studera eller arbeta varsomhelst. De är väl representerade i den akademiska, politiska och kommersiella eliten i sina länder. Enligt David Goodhart, som har lanserat den kategoriseringen, är hälften av medborgarna somewheres, en fjärdedel anywheres och resten pendlar mellan de två.

Det europeiska projektet rister i sina grundvalar och behovet av att ge nya svar på gamla frågor har sällan varit större. Indelningen i somewheres och anywheres kan ge en ny vinkling på såväl framgången med, som hoten mot, den europeiska unionen som den nu ser ut. Det finns nämligen mycket som talar för att EU i grunden, ursprungligen och alltjämt är ett projekt för anywheres.

Om så mycket som hälften av EU:s medborgare är somewheres, och ytterligare en fjärdedel pendlar mellan somewheres och anywheres, bör ingen förvånas över att EU idag drabbas av starka spänningar. Europas folk kanske på sikt är på väg mot en allt starkare förening, så som Europafäderna drömde om, men vi är inte där idag. Det kan handla om mycket lång tid innan en majoritet av befolkningen känner sig som européer, mer än som svenskar, fransmän eller ungrare. Men det finns en minoritet som gärna anammar den europeiska identiteten och den federativa målsättningen. Det är anywheres, den elit som i praktiken driver EU mot en framtid som majoriteten inte känner sig bekväm med.

Den europeiska unionen måste därför reformeras i grunden. Den har alltför länge utvecklats i en riktning som går på tvärs med dess egna medborgare. Ett reformerat EU måste visa en helt ny respekt för den stora del av befolkningen som inte är beredd att bo, studera eller arbeta var som helst. För den majoritet som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet, som är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och som ser EU mer som ett hot än som ett löfte.

Visionen att sträva mot en federation måste ge vika för en ambition att återgå till ett statsförbund, en konfederation av de fädernesländer som medborgarna känner som sin primära identitet. I ett sådant EU ska subsidiaritetsprincipen åter hedras på allvar, så att beslut fattas på nationell nivå om inte mycket starka skäl motiverar en gemensam ordning.

Europas styrka och vår historiska framgång ligger i våra olikheter, inte i konformitet.

Utnämningsmakten politiserar ämbetsmännen

En kortare version av det här inlägget har tidigare publicerats i nättidningen Altinget.

Rörligheten bland de tjänstemän som står närmast regeringen har ökat påtagligt under den senaste tiden, så till den grad att elaka kommentarer om att ”råttorna lämnar det sjunkande skeppet” har förekommit i media. Under hösten har inte mindre än sex statssekreterare fått nya jobb, jobb som får förmodas bli tryggare än deras nuvarande.

Två av statssekreterarna har av regeringen utnämnts till generaldirektör och en till ambassadör. En har gått till en hög post vid FN, en till hovet och en har blivit chef för ett stort fackförbund. Även i de fall där regeringen inte har den formella utnämningsmakten är det högst troligt att regeringens informella stöd har spelat in.

Att regeringar använder sig av utnämningsmakten för att placera ”sitt eget folk” på strategiska poster är ingen nyhet. Men av de totalt 17 utnämningar till generaldirektör som regeringen fattade beslut om under 2018 hade inte mindre än 12 en tidigare bakgrund från Regeringskansliet – inte alltid som närmast föregående men som en viktig del av meritförteckningen. Bilden är likartad när det gäller utnämningar till andra viktiga ämbeten, exempelvis som ambassadör, landshövding, de högsta domartjänsterna och myndighetschefer med annan titel än generaldirektör.

I regeringens pressmeddelanden om utnämningar framhålls ofta departementserfarenhet som en merit, något som har gett den blivande generaldirektören en fördjupad kunskap om de frågor som det nya jobbet handlar om. Men det är en praxis som är problematisk, till och med skadlig, av flera skäl.

Att få ett toppjobb av regeringen uppfattas gärna som en belöning för visad lojalitet. Om lojaliteten förväntas stå sig även i den framtida rollen, hamnar vi i en situation med starka drag av nepotism. Chefsbytet på Försäkringskassan nyligen är ett skolexempel på hur en professionell hantering av ämbetet, med respekt för gällande regler och givna direktiv, väger lätt när generaldirektören inte längre ”har regeringens förtroende”. Det exempel som statuerades har helt säkert inneburit ett memento för andra verkschefer. Men lojaliteten har sina risker, som Transportstyrelsens generaldirektör fick erfara när hon lät ”signaler från departementet” väga tyngre än gällande regelverk.

Sverige berömmer sig gärna av hög rankning i Transparency Internationals korruptionsindex. Bland 180 rankade länder intog vi 2017 en delad sjundeplats, visserligen en försämring från tredjeplatsen år 2015 och sämre än våra nordiska grannländer, men ändå betryggande. Kritiker menar dock att korruptionsindex använder sig av en alltför snäv, legalistisk definition på korruption och att Sverige inte förtjänar den fortfarande höga rankningen. Oavsett om den kritiken är berättigad innebär de lojalitetsbindningar som kan skapas genom utnämningsmakten betydande risker för en myndighetsutövning som tar otillbörliga hänsyn.

En annan risk handlar om att statsförvaltningens högsta poster kan komma att innehas av personer som inte är de mest lämpade. En förvaltningsmyndighet har till uppgift att hantera ett regelverk som oftast är komplext och en verklighet som bäst förstås av den som har lång erfarenhet av det berörda området. Verksamheten i Regeringskansliet handlar mer om att skapa regler än att tillämpa dem, och i arbetet med reformer är de politiska prioriteringarna ofta viktigare än sakskäl.

Den största faran med att utnämningsmakten används för att placera före detta departementstjänstemän som chefer för ämbetsverken handlar om skillnaderna i ”företagskultur”. Regeringskansliet är en politisk organisation, inte en del av rättsstaten. Montesquieus ideal för samhällets organisation är inte populär i Sverige. Det finns svagt stöd för en maktdelning mellan den politiska ledningen, den som stiftar lagar och de som tillämpar lagarna. I stället gäller den så kallade folksuveränitetsprincipen, som i praktiken ser all offentlig verksamhet som ett utflöde av den politiska makten.

Men det finns även i den svenska modellen korrektiv mot en alltför oinskränkt monokrati. Vi har regler mot ministerstyre som innebär att regeringens makt inte utövas av enskilda ministrar utan av regeringen i plenum och att regeringen inte får ingripa i myndighetsbeslut som avser enskilda ärenden och enskilda personer. Ett annat korrektiv är ämbetsmannatraditionen, som har sin grund i Axel Oxenstiernas reformering av statsförvaltningen. Till den traditionen hör strävan efter ”nit och redlighet”, myndighetsutövning på saklig grund och ett visst mått av självständighet mot regeringen. Syftet på Axel Oxenstiernas tid var att Sverige skulle fungera även i kungens frånvaro. I dag är ”kungen”, dvs. regeringen, i högsta grad närvarande. Frågan är om inte regeringen i vissa avseenden är alltför närvarande.

Många verkschefer utses med de professionella förutsättningarna för att klara jobbet som enda grund. Många generaldirektörer utses efter ett ansökningsförfarande där beslutet grundas på ”sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet”. Men det räcker inte med ”många”.

Missbruk av utnämningsmakten kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av de högsta tjänsterna. En sådan reform syftar till att återupprätta förtroendet för att den svenske ämbetsmannen utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften – inte inför uppdragsgivaren:

  • Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
  • Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
  • Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.

Den politisering av ämbetsmännen som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

Är arbetslöshetsstatistiken fake news?

Enligt regeringen går Sveriges ekonomi som tåget. Enligt oppositionen är det visserligen sant, men det finns risker för att det inte fortsätter så.

Två nyckeltal som anses visa att allt står väl till är statistiken över arbetslösheten respektive sysselsättningen.

Finansminister Magdalena Andersson menar att situationen är ännu bättre än statistiken utvisar. ”Man ska ha klart för sig att vi nu har EU:s mått på arbetslöshet, men tittar man på det gamla måttet ligger arbetslösheten på cirka 4 procent”, säger hon i Dagens Industri den 25 augusti.

I juli 2018 uppgick den uppmätta arbetslösheten enligt offentlig statistik till 6,0 procent. Säsongsrensat och utjämnat ligger siffran något högre – 6,2 procent. Sysselsättningsgraden var samma månad 70,8 procent.

Siffrorna kan framstå som betryggande för den som oroar sig för Sveriges ekonomi. Men det finns anledning att se närmare på vad de egentligen betyder.

Med Arbetskraftsundersökningarna (AKU) beskriver SCB utvecklingen på arbets­marknaden för Sveriges folkbokförda befolkning i åldern 15–74 år. I befolkningen ingår inte personer som befinner sig i Sverige men som inte har fått uppehållstillstånd. Statistiken, där såväl antal som andel sysselsatta respektive arbetslösa redovisas, står för det officiella arbetslöshetstalet. Den arbetslöshetssiffra som ofta nämns i TV, tidningar och radio kommer från AKU.

I AKU definieras en arbetslös som en person som är utan arbete, kan ta ett arbete och aktivt sökt arbete eller som avvaktar ett arbete som börjar inom 3 månader. En person som är sysselsatt enligt AKU kan inte klassas som arbetslös. Definitionen av ”sysselsatt” ligger alltså till grund för vilka som räknas som arbetslösa – ju fler sysselsatta desto färre arbetslösa.

Det som ytterst avgör ett lands ekonomiska hälsotillstånd är relationen mellan den andel av befolkningen som försörjer sig själva genom osubventionerat arbete och den andel som inte gör det och alltså är beroende av bidrag som ytterst kommer från skattebetalarna. En arbetslöshetssiffra på 6 procent kan ge intryck av att den helt övervägande delen av befolkningen försörjer sig genom eget arbete. Måttet på sysselsättningsgraden, 70 procent, antyder att den andelen i vart fall motsvarar två tredjedelar av befolkningen. Men det är en chimär, och den hänger samman med vilka som ingår i begreppet ”sysselsatt”.

Som sysselsatt räknas i AKU, utöver den som under referensveckan arbetade heltid, följande grupper.

  • Den som under referensveckan utförde avlönat eller oavlönat arbete under en timma eller mer.
  • Den som under referensveckan inte utförde något arbete men hade en anställning, var medhjälpande hushållsmedlem eller var egenföretagare och var tillfälligt frånvarande.
  • Den som deltog i vissa arbetsmarknadspolitiska program.

Vissa grupper räknats inte som en del av arbetskraften. De räknas därmed inte som arbetslösa. De utgör inte heller en bas för beräkning av sysselsättningsgraden. Det gäller bland annat följande.

  • Studerande som inte sökt arbete, pensionärer, hemarbetande, värnpliktiga eller långvarigt sjuka.
  • Personer som velat och kunnat ta arbete under referensveckan men inte sökt något arbete.

Tolkningen av vem som i statistiken egentligen räknas som sysselsatt respektive arbetslös är som synes inte helt lätt. Det är dock uppenbart att den grupp som räknas som sysselsatta är långt större än dem som försörjer sig själva utan bidrag från budgetmedel. Det räcker exempelvis med att ha arbetat en timma per vecka. Det räcker med att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program som helt eller till stor del finansieras av budgetmedel. Beräkningen av andelen arbetslösa respektive sysselsatta utgår inte från alla som skulle ha kunnat arbeta, personer som valt att inte söka arbete står utanför begreppet ”arbetskraften”. Därtill kommer att de personer som befinner i Sverige utan att ha fått uppehållstillstånd står helt utanför statistiken, vare sig de försörjer sig själva eller är bidragsberoende.

Medborgerlig Samling strävar efter ett samhälle där alla som kan försörjer sig själva utan bidrag från skattebetalarna. Egenförsörjning är i det sammanhanget ett nyckelbegrepp. I förhållande till det begreppet är sysselsättningsandelen en grov överskattning av den andel av befolkningen som försörjer sig själva genom osubventionerat arbete. Av det följer också att arbetslöshetsstatistiken är en grov underskattning av den andel av befolkningen som inte är i egenförsörjning.

För att förstå vilken ekonomisk situation Sverige befinner sig i behöver vi ett helt annat statistiskt underlag än det som AKU erbjuder. Den nuvarande arbetsmarknadsstatistiken framstår därmed som fake news.

 

Stockholm behöver ett ännu nyare ledarskap

Den här repliken till fyra Allianspolitikers debattartikel har erbjudits till StockholmDirekt, som dock valt att inte publicera.

Fyra företrädare för Alliansen skriver i en debattartikel i StockholmDirekt den 16/8 att ”Stockholm behöver nytt ledarskap”. Det är sant. Den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus river det som är kärt för oss Stockholmare, står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov.

Men har Alliansen förmågan att bidra med den nödvändiga förnyelsen? I Stadshuset opponerar Alliansen, men i Landstingshuset styr man. Fungerar allt bättre där? Svaret kan ges i tre ord: Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samling erbjuder en ny liberal-konservativ politik, med skarpa förslag för förbättrad trygghet, en fungerande sjukvård, en kunskapsorienterad skola, en stadsplanering som lyssnar på opinionen och en reformering av den vanskötta upphandlingen. Men framför allt erbjuder vi ett nytt ledarskap.

Vi som kandiderar för Medborgerlig Samling till kommun- och landstingsfullmäktige är inte yrkespolitiker. Vi har inte levt i den politiska ankdammen sedan tonåren. Vi driver inte vår politik med bidrag från skattebetalarna, utan genom att satsa vår egen tid och vårt eget engagemang. Och den kunskap och erfarenhet vi vill erbjuda har vi inte förvärvat i fullmäktigeförsamlingar utan ute i samhället, i yrkeslivet.

Stockholm förtjänar inte bara en ny politik utan också nya politiker.

Stockholm förtjänar en ny politik!

Det här inlägget publiceras samtidigt på MEDbloggen.

Sveriges riksdag är ett viktigt mål för Medborgerlig Samling i det kommande valet. Men nästan lika viktigt är att bjuda motstånd mot den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus. En koalition som river det som är kärt för oss stockholmare, som står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och som driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov. Stockholm förtjänar en ny politik, en politik som kan förverkligas med Medborgerlig Samling i Stadshuset.

I Stockholms läns landsting styr i stället Alliansen. Men också den koalitionen har många synder på sitt samvete – ofta med anknytning till Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samlings politiska linje förenar en liberal ekonomisk politik med en konservativ syn på samhällets institutioner. Partistämmor och riksstyrelse har lagt fast den närmare utformningen i ett idéprogram och ett dussin sakpolitiska program. Stockholmsprogrammet har antagits av Stockholmsdistriktets styrelse och konkretiserar vår politik på de områden som är mest relevanta i Stockholm. Vi vill erbjuda en bred och djupgående förnyelse av Stockholmspolitiken som angriper de problem som mest engagerar stockholmarna.

På samma sätt som i rikspolitiken vill Medborgerlig Samling i Stockholm kraftigt begränsa byråkratin till de områden som utgör en kärnverksamhet för det allmänna. Vi vill vara återhållsamma med snabba förändringar: man bör som bekant inte försöka laga det som inte är trasigt. Den kommunala budgeten kommer från skattebetalarna, och vi vill vara rädda om ”andras pengar”. Det finns utrymme att slopa ekonomiskt stöd till många verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte kommunens. Vi är också skeptiska till ”satsningar” på stora prestigeprojekt med tveksamt värde för invånarna.

Vår politik på ett antal nyckelområden syftar till att vrida rätt det som de flesta menar har gått fel.

Stockholm är fortfarande en vacker stad, tack vare att 1950- och 60-talets rivningsraseri stoppades av folkopinionen innan alltför många omistliga kulturvärden hade gått till spillo. Men dagens politiker verkar inget ha lärt. Medborgerlig Samling står på opinionens sida när det gäller att bevara Blasieholmen och rädda Pålsundsområdet. Vi motsätter oss inte en varsam förnyelse av staden, men den kan ske med mycket större respekt för den befintliga stadsmiljön.

Vi vill stärka tryggheten genom ökat utnyttjande av kommunala ordningsvakter, exempelvis i tunnelbanan och i de så kallade utanförskapsområdena. Vi vill också att de kommunala ordningsreglerna utformas och tillämpas på ett sätt som sätter stopp för störande tiggeri och ockupation av kommunal och privat mark.

Den nuvarande stadshusmajoriteten, med MP som pådrivare, driver en trafikpolitik som på ett orimligt sätt diskriminerar bilismen. Infrastrukturen behöver byggas ut, men på ett sätt som respekterar stockholmarnas behov av olika trafikslag.

Stockholm växer snabbt, både genom inflyttning från andra delar av Sverige och genom invandring. Integrationen av nyanlända måste ges ett tydligt fokus på likabehandling och egenförsörjning. Vi vill att samma villkor ska gälla för alla när det gäller bostadsförsörjning. Bidrag till nyanlända ska utformas så att de stimulerar till egen försörjning och inga bidrag ska ges till dem som vistas här olagligt.

skolans område vi vill se en blandning av kommunala och privata skolor där det fria skolvalet skyddas. Kommunen bör se till att kriterierna för rekrytering av skolledare utformas med sikt på att återinföra en kunskapsorienterad skola.

Ett av de största problemen på det landstingskommunala området handlar om den vanskötta upphandlingen. Medborgerlig Samling kräver kraftfulla åtgärder för att skapa en kompetent upphandlingsorganisation.

Vänsterpolitik i Stadshuset, Allianspolitik i Landstingshuset, oavsett majoritet har Stockholms stad och län förtjänat en ny politik som tar problemen på allvar och som har skarpa förslag för att ”vrida tiden rätt”. Medborgerlig Samling erbjuder en ny generation politiker, inte yrkespolitiker utan politiker med yrken, med kunskaper och erfarenheter från det Stockholm som ligger utanför den politiska ankdammen.

För en ny näringslivspolitik

Den här repliken till Dan Olofssons debattartikel har erbjudits till Dagens industri, som dock valt att inte publicera.

Entreprenören Dan Olofsson skriver i Dagens industri den 6 augusti  om sin frustration över att Alliansen inte har utmanat regeringens ekonomiska politik under den här mandatperioden. Han undrar om SD möjligen kan vara det alternativ som ger hopp om en kursändring i företagsvänlig riktning.

Efter många års ökenvandring i politikens utmarker framstår SD idag som ett i allt väsentligt socialkonservativt parti.SD har därmed flera beröringspunkter med vänsterflygeln inom S, som genom beroendet av MP och V fått stort inflytande över den ekonomiska politiken. Protektionism, statlig interventionism och överreglering är typiska inslag i en sådan politik. Dan Olofsson menar att inget av detta gynnar det svenska näringslivet eller ekonomin i stort. MED håller helt med om det. Däremot drar vi en annan slutsats.

Alliansen är idag en förbrukad politisk kraft. Den finns bara på pappret, som en teoretisk konstruktion. Centerpartiet, men även stora delar av Liberalerna känner idag liten samhörighet med Moderaterna och Kristdemokraterna. I praktisk politik, i omröstningar och förhandlingar i riksdagen, har Centern vid varje avgörande tillfälle ställt sig på Socialdemokratins sida. Budgethanteringen, misstroendeförklaringen i samband med Transportstyrelseskandalen, den särskilda gymnasielagen för afghaner… Listan kan göras väldigt lång. Att tro att Centerpartiet plötsligt efter valet skulle förvandlas till ett ansvarstagande samarbetsvilligt borgerligt parti är inget annat än en from förhoppning. Att Ulf Kristersson skulle lyckas få till en borgerlig politik med det stödet är uteslutet. Omröstningen om skatt på privata sjukvårdsförsäkringar är ett talande exempel.

Sverige behöver åter en näringslivspolitik som lägger den nödvändiga grunden för tillväxt och sysselsättning och MED är det parti som erbjuder ett företagsvänligt program.

Vi vill bland annat

  • Sänka kostnaderna för sociala avgifter till 27 procent,
  • Avveckla 3:12-reglerna på riktigt,
  • I grunden reformera LAS för en flexiblare arbetsmarknad,
  • Göra kollektivavtalen frivilliga,
  • Lätta företagens administrativa börda, i synnerhet mikroföretagens.

Bland de partier som kandiderar till Sveriges riksdag finns bara ett verkligt alternativ till en vänsterdominerad socialdemokrati, en Allians som inte klarar av att opponera eller ett socialkonservativt parti som ekonomiskt står till vänster om socialdemokraterna. Vi är idag det enda borgerliga partiet.

EU vill ha mer

EU:s kommissionär för humanitärt bistånd och krishantering, Christos Stylianides, besökte den 6 augusti Färila för att få del av erfarenheterna från den senaste tidens omfattande bränder i olika delar av Sverige, som delvis fortfarande pågår.

I EU-kommissionens pressmeddelande lovordar han medlemsstaternas prov på praktisk europeisk solidaritet och tackar samtliga medlemsstater för deras hjälp.

Trots de goda erfarenheterna av det frivilliga mellanstatliga samarbetet är kommissionären inte nöjd. Enligt pressmeddelandet är det ”dags att gemensamt dra lärdom av dessa tragedier och stärka Europas civilskyddsmekanism, så att vi tillsammans kan stå bättre rustade och starkare för att reagera på olika typer av katastrofer på hela kontinenten”.

I uttalanden inför pressen i Färila förklarar Christos Stylianides sina ambitioner mer i detalj.

Systemet är inte tillräckligt, anser han, och hoppas att ett eget EU-brandflyg ska klubbas före årets slut. Han vill också att EU bygger upp ett system med särskilda vattenpumpar, sök- och räddningsinsatser, fältsjukhus och grupper för akutsjukvård som operativt ska kontrolleras av EU-kommissionen. Kostnaden kommer att belasta EU-budgeten. Förslaget innebär också att EU bidrar med ekonomiskt stöd till medlemsländer för att de ska bygga upp sin kapacitet, vilket i sin tur innebär en starkare kontroll och styrning av åtgärderna på nationell nivå..

Dagens händelse är ett skolexempel på två skilda visioner för det europeiska samarbetet, låt oss kalla dem den federativa och den konfederativa. För kommissionären Stylianides ligger lösningen på ett problem, i det här fallet årets omfattande bränder, i att överföra mer makt och resurser till EU:s centrala nivå. EU:s grundläggande princip om subsidiaritet – att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån – är förvisad till högtidstalen. Den praktiska EU-politiken fungerar alltför ofta på det motsatta sättet, och för dem som i sin dagliga gärning utvecklar EU-politiken framstår handlingskraft som liktydigt med centralisering.

En konfederation är en union med bibehållen suveränitet för de ingående parterna. Bekämpandet av de senaste bränderna är ett lyckat exempel på hur länder frivilligt kan erbjuda stöd till varandra, samtidigt som det grundläggande ansvaret för samhällsskyddet och beredskapen är nationellt.

Vi behöver EU, att backa processen vore lika framgångsrikt som att ”unscramble an egg”. Men vi behöver också fråga oss vilket EU vi behöver. Som medlemsland har Sverige ett ansvar för att påverka utvecklingen. Subsidiaritetsprincipen är sund, om den var vägledande skulle EU vara en konfederation och inte en konstruktion som i små steg är i ständig rörelse mot en federation. Stylianides besök i Färila är en liten detalj i en större helhet, men den ger en fingervisning om vad som kan hända och vad vi behöver göra

Dubbelt hot mot Nordens Venedig

Det här inlägget har erbjudits till Mitti Stockholm, som valt att inte publicera.

Stockholm är en av världens vackraste städer. Den hotas inte av naturliga förändringar, som det riktiga Venedig. Men vår huvudstad är drabbad på två sätt, och det är inte naturen som ligger bakom hoten, det är människor, och närmare bestämt politiker.

Det första hotet handlar om att riva det som är vackert och som vittnar om vår stads kultur och historia. Almstriden 1971 sågs på sin tid som slutpunkten för 50- och 60-talens ohämmade rivningsraseri. Mannaminnet är kort – vår tids stadshuspolitiker verkar inget ha lärt, kanske för att de inte var med på den tiden.

Rivningarna av Astoriahuset och Slussenkarusellen går inte längre att göra ogjorda. Mark- och miljödomstolen stoppade planen för Nobelhuset på Blasieholmen i maj, men stadshusmajoriteten kommer att överklaga. Omvandlingen av Pålsundsområdet försenas till 2019. Horsstensleden stoppades till slut av regeringen. Planerna för Apples ”flaggskeppsbutik” i Kungsträdgården ligger ute för samråd.

Det andra hotet gäller nya hus. Många hus som numera uppförs avviker dramatiskt från det formspråk och de dimensioner som ger Stockholm sin särskilda profil. Få människor uppfattar de nya husen som vackra, men arkitekterna menar att varje tid måste bygga i sin stil. Föreningen Arkitekturupproret visar på sin hemsida  att den argumentationen är falsk. Det går att bygga nytt utan att det blir pastisch eller eklekticism. Sådant byggande sker på många andra håll i världen, till medborgarnas glädje.

Motståndet kommer från medborgarinitiativ och föreningar. Men politikerna i stadshuset stöder sällan sina väljare i stadbyggnadsfrågor, de utgör i stället hotet.

Folkliga opinionsyttringar är viktiga, men de räcker inte. Vi måste få in fler politiker i kommunfullmäktige som prioriterar en varsam omvandling av Stockholm. Medborgerlig Samling vill stoppa vandaliseringen och förnya så att stadsmiljön förskönas. Vår vackra stad kan utvecklas till att bli än vackrare. Om vi vill.

Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin

Debattinlägget har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

I lagen om offentlig anställning anges att man vid anställning bara ska fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Ordet ”förtjänst” missuppfattas ofta – det betyder i detta sammanhang helt enkelt antalet tjänstår. Det kan framstå som en relikt från en äldre tid, då statens tjänare ofta kunde se fram emot att i tur och ordning bli befordrade.

”Förtjänst” handlar alltså i grunden om den erfarenhet som byggs genom långvarigt arbete i en verksamhet. Nästan lika viktigt som skicklighet är därför erfarenheten – och då inte erfarenhet i största allmänhet eller erfarenhet av lojalt partiarbete – utan erfarenhet från det specifika område och de särskilda frågor som arbetet handlar om.

Principen att låta såväl förtjänst som skicklighet väga tungt vid utnämningen av ämbetsmän syftar till att lägga ledningen av myndigheter i händerna på dem som har gedigen kunskap om och erfarenhet av den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Det kan också kallas tillämpad meritokrati, alltså ett system där kunskaper och meriter är avgörande.

Hur har då de senaste decenniernas regeringar hanterat utnämningsmakten, sin makt att utnämna högre tjänster inom den statliga förvaltningen och domstolsväsendet? Regeringen tillsätter cirka 500 sådana tjänster. Från och med 2007 har öppenheten ökat, många tjänster annonseras nu ut och har en tydlig kravprofil. Trots det sker besluten om tillsättning utan insyn från allmänheten och utan att protokoll sparas.

Kritiken mot hur tillsättningen av ämbetsmän sker har under senare år vuxit, särskilt när det gäller överrepresentationen av generaldirektörer med socialdemokratisk bakgrund. Bland annat har tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius betecknat den svenska ordningen som korrupt och icke förenlig med en fullödig rättsstat.

De steg mot ökad öppenhet vid tillsättningarna som genomfördes av alliansregeringen 2007 har i praktiken inte haft någon betydelse. Lojalt partiarbete trumfar fortfarande sakkunskap och integritet. Att rätta sig efter politiska signaler, istället för det som står i lagar och förordningar, premieras. Att ha varit chef för en myndighet tycks automatiskt vara en merit för att bli chef för en helt annan myndighet.

Den reformering av landets myndigheter som Medborgerlig Samling eftersträvar kräver en ämbetsman som utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften. Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin och måste lämna rum för den professionella ämbetsmannen. Vägen till en sådan förändring går via utnämningsmakten, som bör förändras så att ämbetsmän utnämns utifrån förtjänst och skicklighet, i stället för utifrån politiska meriter.

Det svenska förbudet mot ministerstyre, att ministrar lägger sig i beslut som gäller ett enskilt ärende, har lång tradition, och bör värnas som en av de saker som motverkar otillbörlig politisk påverkan. I kombination med en reformerad utnämningsordning leder det till att ämbetsmännen kan agera mer självständigt. Det kräver i sin tur att möjligheterna att ingripa när det blir fel skärps. De idag begränsade ansvarsbestämmelserna har lett till att det numera är mycket ovanligt att offentliganställda anmäls för tjänstefel.

Flertalet av de senaste årens skandaler och missförhållanden, så som Transportsstyrelsens hantering av it-säkerhet och ledningen av polismyndigheten, har sin grund i en korrupt relation mellan regeringen och ledningen av de statliga myndigheterna. Det kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av ämbetsmän:

  • Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
  • Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
  • Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.

Om landets medborgare, politikernas uppdragsgivare, ska kunna känna fortsatt förtroende för myndigheterna är reformer i denna riktning nödvändiga.

Den dolda styrning som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

De ekonomiska klyftorna

Den politiska vänstern återkommer gärna till påståendet att den ekonomiska klyftan har ökat under senare tid. Även om det skulle vara så att den inte har ökat menar man ändå att klyftan är för stor. Även om det skulle vara så att den inte är för stor menar man ändå att politiken bör se till att den blir mindre. Implicit ända till dess att det inte längre finns någon klyfta.

Den borgerliga oppositionen har haft svårt att hantera frågan om klyftan. Man erkänner att det finns statistik som kan tyda på en viss ökning, men vill tona ner problemet med hänvisning till att det ändå måste finnas vissa skillnader mellan dem som anstränger sig och dem som inte gör det. Helst verkar Allianspartierna vilja undvika frågan och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Det stora felet som båda sidor gör sig skyldiga till är att inte gå på djupet med vad man egentligen talar om, förmodligen därför att känsla och förnuft pekar i olika riktning. För de flesta som följer sin spontana känsla är existensen av ekonomiska klyftor i samhället förenad med obehag. Människor är lika mycket värda och har rätt att ha det lika bra – i alla fall i stort sett. För de flesta som följer sitt förnuft är föreställningen om ett samhälle med total ekonomisk utjämning, ett utopiskt kommunistiskt samhälle, både orimlig och motbjudande.

Det som opinionsbildningen runt klyftorna oftast missar är att det handlar om två olika saker. Dels inkomstklyftor och dels förmögenhetsklyftor, dvs. den ojämna fördelningen av ägandet av kapital.

Inkomstklyftorna mäts vanligen med den s.k. gini-koefficienten. Värdet ligger mellan 0 och 1, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person får all inkomst i landet. Måttet tar inte hänsyn till omfördelningseffekter genom offentligfinansierad välfärd. Sverige har traditionellt varit ett av de länder som haft lägst gini-koefficient, dvs. jämnast inkomstfördelning. Tog man hänsyn till välfärdseffekten skulle noteringen bli lägre.

Aktuell statistik från SCB visar att Sveriges gini-koefficient har ökat från 0,271 år 2005 till 0,320 år 2016, dvs. en ökning med 18 procent. Under samma period har den reala ekonomiska standarden ökat med 35 procent. Normalt är det så att gini-koefficienten sjunker när samtliga invånare i ett land blir fattigare och stiger när alla blir rikare, vilket är just det som har inträffat i Sverige. En ytterligare förklaring till de ökade inkomstklyftorna är givetvis den stora migrationen till Sverige under särskilt den senare delen av perioden.

Sverige har fortfarande, i en internationell jämförelse, extremt små inkomstklyftor. Den begränsade ökning av gini-koefficienten som statistiken visar har trots det lett till braskande tidningsrubriker och upphetsade politiska uttalanden.

Förmögenhetsklyftorna redovisas inte i någon motsvarande statistik. Olika forskningsrapporter ger skiftande svar, beroende på vad som har undersökts. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om vare sig förmögenhetsfördelningen i Sverige jämfört med andra länder eller om fördelningen har blivit mer eller mindre ojämn över tid.

En del av svenskarnas förmögenhet består av ägande av bostaden. Om priset på den villa man bor i fördubblas innebär det givetvis en förmögenhetsökning. Men det är fortfarande samma villa. En annan del består av aktieägande. När det går bra för Sverige stiger värdet på aktier, och därmed förmögenheten för dem som äger aktier. Det finns knappast skäl att fördela förmögenheterna jämnare genom att förmå alla att bo i villa eller att äga aktier.

De stora förmögenheterna handlar inte om den egna bostaden eller aktiesparande. De finns i stället i ägandet av stora och framgångsrika företag. Frågan är då om den koncentrationen av förmögenheter egentligen är något problem. Var skulle exempelvis IKEA ha varit i dag om företaget hade startat med att alla Sveriges dåvarande 7 miljoner invånare hade ägt en lika stor andel? Att vara entreprenör är inte allom förunnat. Det innebär bland annat ett risktagande – det kan gå bra men man kan också förlora allt. Är det något som bör spridas jämnt på alla? Jag tror inte det. För de flesta människor är det viktigt att företag levererar goda varor och tjänster till låga priser, inte att man själv äger företaget. Förmögenhet handlar om kontroll, inte om konsumtion.

Det finns andra problem med förmögenhetsfördelningen än att alltför mycket ligger i händerna på Krösus Sork och Joakim von Anka. Ägandet av storföretagen är numera i hög grad anonymiserat, genom korsvis ägande mellan företag, genom institutionellt ägande och genom ett starkt utspritt aktieägande. Det har ofta lett till att kontrollen över företagen inte längre ligger hos ägarna utan hos anställda tjänstemän. Den risk att förlora allt som driver ägaren att sköta sitt företag rationellt drabbar inte på samma sätt en anställd företagsledning. Effekterna kan vi se i en rad missförhållanden, som orimligt frikostiga förmåner av olika slag eller strävan till imperiebyggande som saknar ekonomiskt försvar.

Det är tacksamt att måla upp en bild av groteska och snabbt ökande klyftor i samhället. När det gäller inkomster finns inget stöd för att vi skulle ha ett fördelningsproblem – det kan i själva verket vara så att vi har för små klyftor om vi är angelägna om vårt välstånd. Förmögenhetsklyftorna vet vi i verkligheten väldigt lite om, trots Pikettys påståenden om motsatsen. Däremot vet vi att det finns problem med alltför svag ägarkontroll. De ekonomiska klyftorna är ett tacksamt ämne för känslosam polemik, men knappast för seriös analys.