Konstens frihet

SvD:s biträdande kulturchef Anders O Björkman skriver den 5 mars om politikens ”armlängds avstånd till kulturens innehåll” och politikers rätt att ingripa mot att skattemedel läggs på konst som uppfattas som oacceptabel. Med hänvisning till ett förslag av Mats Svegfors i en pågående översyn av den så kallade kultursamverkansmodellen avslutar Björkman sin text med att det föreslagna systemet ”skulle göra kulturens frihet lika viktig som yttrande- och tryckfriheten”.

Det är svårt att se annat än att Björkman jämför äpplen och päron.

Yttrande- och tryckfrihet innebär att staten inte får hindra medborgarna att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså om en begränsning av statens makt, inte om att varje yttrande eller åsikt fredas från kritik (”hat och hot” med modernt språkbruk).  I Sverige råder tryckfrihet – med vissa undantag – med stöd av bland annat Tryckfrihetsförordningen som gällde åren 1776–1771 och därefter från 1809. Även kulturen åtnjuter den friheten. Det råder ingen förhandscensur för konstnärliga verk eller texter, och inte heller drabbas kulturen av repressalier i efterhand om den inte utgör ett lagbrott. Var och en har rätt att måla den tavla han eller hon vill eller skriva den kulturella text som inspirationen bjuder.

När Björkman skriver om kulturens frihet menar han egentligen en helt annan sak: rätten att försörja sig på sina kulturella alster.

I gamla tider hölls den konstnärliga verksamheten i gång av beställningar från kyrkan, från den världsliga makten eller från mecenater. I det borgerliga samhället uppstod en marknad för konst, där framgångsrika konstnärer kunde leva på sin konst. Den som inte fick några beställningar eller lyckades sälja sina verk fick hitta ett annat sätt att försörja sig, om det inte var så att en god ekonomisk ställning eller välvilliga släktingar gjorde det möjligt att fritt skapa det man kände för. I allt väsentligt styrdes den konstnärliga utvecklingen av preferenserna hos dem som betalar. Det blev ofta riktigt bra konst trots det.

I dag finns fortfarande en kommersiell konstmarknad, men kyrkans och mecenaternas roll har i hög utsträckning tagits över av offentlig finansiering. Det vill säga att skattebetalarna står för fiolerna. Hur skattebetalarnas pengar ska användas styrs i allmänhet av politiker, någon annan ordning vore svår att tänka sig. Om väljarna är missnöjda med politikernas hantering kan de ge uttryck för det vart fjärde år, men det är en modell som saknar precision när det gäller enskilda frågor: Det är mycket vid sidan av konstinköp som ligger i vågskålen på valdagen. Politiker måste därför – som en sorts seismograf – känna av väljaropinionen och ta hänsyn till den när man verkställer sitt uppdrag att spendera medborgarnas skattepengar. 

När det gäller stödet till kultursektorn råder en annan ordning. Olika former av statligt stöd beslutas av bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden som är opolitiska förvaltningsmyndigheter. Till stöd för verksamheten har myndigheterna arbetsgrupper med representanter för de grupper som mottar stöd. Dessa arbetsgrupper fattar beslut om vem som ska få bidrag. Kommunalt kulturstöd beslutas däremot av en kulturförvaltning eller kulturnämnd där avståndet till politiken är betydligt kortare än en armlängd. 

Svegfors har inget problem med det statliga kulturstödet där representanter för kultursektorn utan politiskt mandat avgör vilka konstnärliga verk eller upphovspersoner som ska belönas och vilka som ska ratas. Däremot ser han problem med ”risken” för politiskt inflytande över hur kommunerna spenderar skattebetalarnas pengar. Han föreslår därför en ny ordning där kommunala kulturnämnder fråntas rätten att besluta om kulturstöd och att avgörandet i stället läggs i händerna på ”ansvariga konstnärliga ledare”.

En ordning där beslut att spendera skattepengar läggs i händerna på mottagarna i stället för dem som står för fiolerna är minst sagt hårresande. Så fungerar det i dag när det gäller statligt stöd och så vill kulturredaktörer och andra att det ska fungera även när det gäller kommunerna.

Politikers uppgift är att inför sina väljare ta ansvar för hur den skatt medborgarna betalar används. Att föra fram åsikter som uttrycker en väljaropinion är inte odemokratiskt, det är tvärtom så demokrati ska fungera. 

Hotet mot konstens frihet kommer inte, som Björkman tror, från kritiska politiker. Det finns ett betydligt allvarligare hot, nämligen från den opinion som vill förbjuda rondellhundar, Muhammedteckningar och Koranbränning för att grupper som tar avstånd från svensk yttrande- och tryckfrihet ska slippa bli upprörda.

2 svar på ”Konstens frihet”

Lämna ett svar till Eva Josephson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: