Skrönsakslandets blogg

I det samhälle som Medborgerlig Samling vill bygga ”fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget” (ur Idéprogrammet, reviderat i maj 2019). Det betyder i klartext att staten – det allmänna, och därmed också politiken ­– bör minska sin makt att ingripa i den enskildes liv. I gengäld bör medborgarnas vilja och förmåga att ta ansvar för sin egen situation ges ett ökat utrymme.

Konsekvenserna av den politik som har bedrivits under det senaste decenniet är den motsatta. Vi löper stor risk att få ett alltmer auktoritärt samhälle, där staten ges ökad makt och får i uppdrag att begränsa den medborgerliga friheten.

Bakgrunden är att Sverige genom en exceptionell flyktingpolitik har fått ett tillskott av mer än en miljon människor från Mellanöstern och norra Afrika. Vi har haft invandring många gånger förr, om än inte av den omfattningen. Skillnaden är att tidigare invandringsvågor har kunnat assimileras i det svenska samhället. De har många gånger tillfört viktig kompetens eller åtminstone varit ett välkommet tillskott där det rått brist på arbetskraft. De som kommit hit har kunnat försörja sig av egen kraft.

Det nya i dagens situation är att alltför många av de nyanlända inte har de erfarenheter och den kompetens som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden. De har hamnat utanför den gemenskap som uppstår genom deltagande i arbetslivet, och som konsekvens också förblivit kulturellt isolerade. Och dessvärre har det utanförskapet också ärvts av nästa generation, de som är födda i Sverige men som i alltför många fall ändå inte kunnat eller velat bli en del av ”Svennekulturen”.

För dem som lever i det som kallas utanförskapsområden lockar den kriminella banan när vanligt jobb inte framstår som ett möjligt – eller i varje fall all inte tillräckligt attraktivt – alternativ.

SVT rapporterar nu om nioåringar i taxi utrustade med Glock-pistol, småbarn som utnyttjas som ”bankomater” eller som knarkleverantörer och andra horrörer. Vi får på TV också se föräldrar som förklarar att de inte kan hindra sina barn att gå den kriminella vägen och som efterlyser hjälp från de sociala myndigheterna.

Samma slutsats drar också politiker från de riksdagspartier som i oförstånd skapat denna katastrofala situation: De lösningar som föreslås innebär att staten via kommunala sociala myndigheter ges mer resurser och mer makt att ta över människors ansvar för den uppväxande generationen. Obligatorisk förskola i mycket låg ålder för att motverka föräldrarnas inflytande över sina barn. Generell ADHD-testning för att spåra fall som ska bli föremål för särskilda insatser. Stärkta möjligheter till ingripande utan medgivande från vårdnadshavare.

Det är fullt möjligt att det slaget av åtgärder kortsiktigt är den enda utvägen i den rådande situationen. Samtidigt innebär de att den auktoritära staten ges ökad makt, till förfång för civilsamhället. Det är en djupt olycklig utveckling. 

En flyktingpolitik som motiverats med öppenhet och humanism har alltså i realiteten skapat risker för en samhällsutveckling i auktoritär riktning. Att öppna sina hjärtan är inte välbetänkt om man samtidigt stänger av tillgången till den kroppsdel som sitter ovanför axlarna.

Två i grunden motsatta uppfattningar om förhållandet mellan staten och civilsamhället står mot varandra.

Den ena ser ingen skillnad mellan stat och samhälle, och säger ”samhället” när man menar ”staten”. Man säger också ”politiken” eller ”demokratisk kontroll”, men menar samma sak. Den grunduppfattningen innebär att det är statens sak att styra och ingripa i individens liv så att allt blir till det bästa, utifrån det kollektiva intresset. Även ekonomiskt ska staten se till att välståndet fördelas på ett ”rättvist” sätt mellan medborgarna.

I sin extrema form har denna första modell kommit till uttryck i kommunistiska länder, exempelvis Sovjetunionen och DDR. Men även socialdemokrater, socialkonservativa och socialliberaler har anammat starka inslag av den modellen, så låt oss för enkelhetens skull kalla den ”socialism”.

Den andra modellen lägger tyngdpunkten på individen/medborgaren, som i de flesta fall har både viljan och förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Statens roll är i den modellen mycket mer begränsad. Bland annat är det statens ansvar att skydda medborgarna mot yttre och inre hot och att tillhandahålla och hävda det regelverk som håller samman nationen. De västliga öppna marknadsekonomierna har stora inslag av denna modell. I den svenska samhällsdebatten är det främst Medborgerlig Samling som betonar medborgarens rättigheter och skyldigheter samt civilsamhällets betydelse. 

Att den stora invandringen av personer från MENA-länderna (Middle East North Africa) sedan 2015 har skapat stora problem är det idag få som förnekar, även om många fortfarande menar att orsaken till problemen inte är invandringen i sig. I stället hänvisar man till sociala orsaker och pekar på att lösningen handlar om en förbättrad integration. För att åstadkomma denna integration föreslår man en rad åtgärder som är anpassade till respektive problem.

Problem 1: När personer inte har den kompetens (utbildning, arbetslivserfarenhet, social kompetens) som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden får de inte någon betald anställning. Därför föreslås att de skattemedel som kommer från den arbetande befolkningen också fortsättningsvis, och i ökad omfattning, överförs till dem som inte lyckas få anställning så att de kan få den önskade ekonomiska standarden. 

Problem 2: Mångkultur innebär att invandrares värderingar och traditioner som har utvecklats i andra miljöer ska fortsätta att leva sida vid sida med värdlandets kultur. Staten stöder sådan segregation genom omfattande bidrag till etniska och religiösa organisationer. Det skapar problem när skillnaderna är stora och oförenliga, till exempel när det gäller föräldrars oinskränkta makt över sina barn, religiösa dogmers företräde framför nationell lag, och attityderna till kvinnor, homosexuella och judar. De motåtgärder som föreslås handlar bland annat om att stärka statens makt över invånarna via de sociala myndigheterna och att påverka barns attityder genom obligatoriska aktiviteter.

Problem 3: Ett stort antal bostadsområden domineras av en kriminell och klanbaserad infrastruktur som resulterar i mord, sprängningar, narkotikahandel, utpressning (beskyddarverksamhet), rån och inbrott. De motåtgärder som föreslås utgår ofta från att problemen har sin grund i fattigdom, social utsatthet och majoritetssamhällets diskriminering. Därför får polisen till uppgift att prioritera förtroendeskapande åtgärder och andra uppgifter som traditionellt ankommer på de sociala myndigheterna. När det gäller olika former av social och kulturell verksamhet anses problemets lösning ligga i kraftigt ökade resurstillskott i form av mer pengar och fler offentliganställda.

Mångkultur kan möjligen fungera i ett imperium men inte i en nationalstat (se mitt blogginlägg http://blogg.skronsakslandet.se/2022/01/14/nationalstaten/). Trots det blev mångkulturen officiell svensk politik den 14 maj 1975, då Sveriges riksdag beslöt att invandrare i Sverige bör ”ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. I 40 år kunde mångkulturen hyllas i officiella deklarationer utan att någon behövde bekymra sig om den reella innebörden. Sedan kom sanningens minut, när effekterna av den massiva invandringen från MENA-länderna blev alltmer uppenbar.

När det nu inte längre är möjligt att förneka förekomsten av problem tävlar riksdagspartierna om att föreslå motåtgärder. Det man hittar i den politiska verktygslådan är då för det första mer pengar, dvs. ökad omfördelning från skattebetalarna till bidragsmottagare. För det andra mer personella resurser, dvs. ökat antal anställda i den offentliga byråkratin. Och för det tredje ökad makt för staten på bekostnad av den enskilde medborgarens självbestämmande.

Alla de åtgärderna innebär att den socialistiska samhällsordningen får ett starkare genomslag i vårt land. Bland dem som hyllat mångkulturen kan det för vissa ha handlat om en medveten och önskad konsekvens. För andra bara aningslöshet. Men för den som inte vill att Sverige omdanas i en alltmer socialistisk riktning är det viktigt att se att vi inte kan ha ett parallellsamhälle där stora grupper tar avstånd från de värderingar som är grundläggande för en västerländsk demokrati.

Vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. I alla fall i huvudsak, och i princip. Men när jag lyssnar på våra etablerade politiker och andra opinionsbildare får jag alltför ofta intrycket att de inte är helt medvetna om den saken eller vad det innebär. Det finns därför anledning att erinra om några av vår ekonomis grundläggande egenskaper.

1. Ett företag är en ”rangerbangård” som för samman kapital (dvs. pengar), insatsvaror och arbetskraft. Resultatet blir nyttigheter (varor och tjänster). Företaget i sig kan alltså inte konsumera, och inte heller beskattas. Bara vidarebefordra den skatt som tas ut, till ägarna och eller till de anställda.
2. Vår ekonomi är kapitalistisk eftersom ägandet knyts till kapitaltillskottet, inte till den som tillhandahåller insatsvaror eller till de anställda som tillhandahåller arbetskraften.
3. Vår ekonomi är en marknadsekonomi, eftersom de nyttigheter som företaget tillhandahåller ges till den som betalar. Alltså inte till den som bedöms ha störst behov, inte heller till den som väntat längst tid i en kö, inte heller till den som haft tur i en lottdragning.
4. Priset på nyttigheterna bestäms inte av företaget, det bestäms av konsumenterna. Företaget kan visserligen föreslå ett pris, men det är alltid konsumenten som avgör om han/hon vill köpa, dvs. acceptera det föreslagna priset. 
5. Det betyder i sin tur att priset inte bestäms av kostnaderna. Däremot bestämmer kostnaderna om företaget vill fortsätta att producera och sälja nyttigheten.
6. De priser företaget får för nyttigheterna skapar intäkter. De priser företaget betalar för insatsvaror och arbetskraft skapar kostnader. Om intäkterna är större än kostnaderna uppstår en vinst, i det motsatta fallet blir resultatet en förlust.
7. Nyttigheter skapas i en marknadsekonomi på grund av att en entreprenör hoppas göra en vinst, medveten om att det i stället kan bli en förlust. Eftersom vi vill att konsumenterna ska få tillgång till nya, fler och bättre nyttigheter bör vi tillåta vinst. 
8. Om nyttigheterna inte uppskattas av konsumenterna blir resultatet en förlust. Då försvinner nyttigheterna, kanske också hela företaget, från marknaden. Det är bra och bör inte motverkas genom att staten skjuter till det som konsumenterna inte vill betala.
9. Om konsumenten kan välja mellan olika nyttigheter (konkurrens) blir priset lägre och kvaliteten bättre. Om konsumenten inte kan välja annat än att acceptera erbjudandet eller helt avstå från nyttigheten (monopol) blir priset högre och kvaliteten sämre.
10. Hoppet om monopolvinst driver företagen framåt, antingen genom att försöka överträffa konkurrenterna eller genom att försöka eliminera konkurrensen. Den första strategin är bra för konsumenterna, så länge det finns möjlighet att utmana det dominerande företaget. Den andra strategin är skadlig, både för konsumenterna och för samhällsekonomin i stort. 
11. Risken att nyttigheter eller företag utplånas på grund av förlust är också bra för konsumenterna, eftersom det skapar utrymme för nya och bättre nyttigheter och företag. 
12. Statens viktigaste roll i en marknadsekonomi är att bestämma spelregler och se till att de efterlevs. Staten bör däremot inte agera som företag, eftersom den har tillgång till skattebetalarnas pengar och därmed inte är beroende av vad konsumenterna vill betala för.

Om de här enkla förutsättningarna var kända och accepterade av våra beslutsfattare och opinionsbildare skulle vi förhoppningsvis slippa en hel del dumheter. Vi skulle slippa höra att vinst är skadligt och bör förbjudas. Vi skulle slippa tal om att företagen är giriga och tar ut priser som inte är kostnadsmotiverade. Vi skulle slippa föreställningen att staten bör skydda företagen mot att göra förlust. Och vi skulle framför allt slippa föreställningen att politikerna och staten bör agera som spelare på den marknadsekonomiska fotbollsplanen. När deras roll i stället bör vara domare och linjedomare.

En ansenlig del av dem som idag bor i Sverige har sina rötter i Mellanöstern och nordöstra Afrika. Många är födda där och har flyttat hit. Andra är födda i Sverige men med föräldrar som vidarebefordrat traditioner och värderingar från sitt ursprungsland. För oss som är födda på 40-talet kan det här vara svårt att ta till sig. Vi lever nu i ett helt annat land än vår barndoms. Men tänker vi efter är det inte så konstigt. Så är det också med oss som är födda i Sverige om vi flyttar till ett annat land. Vi tar med oss vår svenska uppfattning om vad som är rätt och fel, vad som är klokt och dumt, och våra förväntningar på hur andra ska uppföra sig.

Vi bör därför inte förvånas över att höra krav att många av våra gamla svenska helgdagar bör bytas ut mot helgdagar som av tradition hedras i Mellanöstern. Önskemålen att svensk lag ska stå tillbaka för sharia bör inte heller överraska. Inte heller att man vill sända ut högljudda böneutrop från det ökande antalet moskéer. Vi måste helt enkelt tänka om och anpassa oss, när vi nu bestämt oss för att det ska finnas andra kulturer än den svenska i allas vårt land. Så som vi redan gjort när det gäller rätten att separera pojkar och flickor i vissa skolor, skilda badtider för män och kvinnor i simhallar, yttrandefrihet när det gäller känsliga frågor som religionskritik och mycket annat.  

Men det duger inte att passivt anpassa oss först när det blir en tvingande nödvändighet. I stället krävs framförhållning, en proaktiv ansats. Nästa område där jag tror att det är viktigt att ta till sig ett nytt förhållningssätt handlar om begreppsparet halal/haram, som är så viktigt i den muslimska traditionen. Alltså att vara tydlig med att främja det som är gott och bekämpa det som är ont. 

Naturligtvis kan vi inte rätt av tillämpa samma bedömningar vad som är halal respektive haram som islam föreskriver, eftersom vi ju inte är muslimer utan kristna – eller åtminstone ateister eller agnostiker med kristen bakgrund. Det handlar snarare om själva förhållningssättet: att kompromisslöst hylla eller fördöma. För att underlätta anpassningen till en mer mångkulturell värdegrund vill jag därför tipsa om ett antal företeelser som kan passa i ett svenskt halal-/haramkoncept.

HALAL                                                       HARAM

Kvinna                                                       Man

Ung                                                           Gammal

Brun                                                          Vit

Identitet                                                    Individ

HBTQ                                                         Heterosexuell

Vänster                                                     Höger

Bidrag                                                        Vinst

Listan kan naturligtvis göras mycket längre än så. Var och en kan själv fylla på, men inte hur som helst. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” förklarade redan Thomas Thorild för mer än 200 år sedan. Den som dristar sig till att halal-stämpla något som inte faller in under den allmänna värdegrunden löper stor risk att själv brännmärkas som haram.

När jag var 14 år sommarjobbade jag som brevbärare i Norrviken, ett samhälle knappt 2 mil norr om Stockholm. I Norrviken bodde Einar Åberg, som på den tiden var en av Sveriges mest kända aktiva nazister. Hans fokus var hat mot judarna och hans spridning av antisemitiska trycksaker anses ha bidragit till att lagen om hets mot folkgrupp antogs 1948.

Ingen i Norrviken fick tillnärmelsevis så mycket post som Åberg. Förmodligen skickade han iväg mångdubbelt fler försändelser än han tog emot, men det var något som jag inte kunde se som brevbärare.

Jag såg honom när han tömde sin brevlåda. En ful liten gubbe som gav ett förgrämt intryck. En person som motsvarar vår föreställning om den ensamme, hatiske och rigide rasisten.

En helt annan bild: Ett tåg av unga män som tågar förbi nedanför vår balkong. Identiskt klädda, vita skjortor, fanor med någon runliknande symbol på. Sången de sjöng, en marschmelodi, hade ett visst förföriskt sug måste jag erkänna. Lite som Bertolt Brechts kampsånger tonsatta av Hanns Eisler, exempelvis Einheitsfrontlied och Solidaritätslied, i den motsatta änden av det politiska spektret.

Det går inte att förneka att Sverige tidigare var ett land där rasism och rasistiska attityder var legio. Albert Engströms skämtteckningar av judiska affärsmän chockerar idag, men i tiden uttryckte de bara vad gemene man tänkte och tyckte. Rasbiologiska institutet inrättades 1922, efter en riksdagsmotion som undertecknades av företrädare för samtliga partier. Institutets initiativtagare och förste chef Herman Lundborg fick också uppdraget att skapa paviljongen Svea Rike på Stockholmsutställningen 1930, där tidens rasbiologiska föreställningar presenterades. Svea Rike hade stark uppbackning från alla delar av det etablerade Sverige och ansågs av många recensenter vara Stockholmsutställningen mest intressanta del. De av dagens riksdagspartier som hade föregångare under förkrigstiden erkänner inte gärna att de alla har bruna rötter i sitt förflutna, och det gäller både till vänster, till höger och i mitten. Enklare att vända blad och peka finger mot andra.

Efter kriget drogs en barmhärtighetens slöja över det förflutna och Sverige uppfattade sig som ett av världens minst rasistiska länder. Den antropologiska synen att det inte finns människoraser, och att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt, blev dominerande under 60- och 70-talen. Mycket talar för att svenskarna i allmänhet levde upp till bilden av ett tolerant, öppet och icke-rasistiskt folk.

Efter sekelskiftet vänder vinden. Antirastiska initiativ får näring av allt starkare farhågor för att Sverige i själva verket är hotat av en omfattande och tilltagande rasism. Men kampen mot rasism följer dessvärre en kompass som pekar i fel riktning.

Visst finns fortfarande ensamvargar som likt Einar Åberg i sin kammare bygger en världsbild där icke-arier konspirerar mot det rena folket. Och visst finns vilsna ungdomar som tror sig kunna återskapa andan hos Hitlerjugend. Men de är inte systemhotande eftersom de aldrig kommer att vinna sympati hos majoriteten av svenskarna. Det hot de kan utgöra kan hanteras av rättsväsendet. 

Ett tredje spår är föreställningen att vi alla är rasister utan att själva förstå det. Esoteriska teorier om strukturell rasism och vithetsnorm kan möjligen ha ett intresse i akademisk debatt, så länge de stannar vid en intellektuell exercis för specialister. Det är också där de bör stanna, och inte torgföras i media som en uppenbarad sanning.

Den tendens som finns i samhällsdebatten, media och politiken att peka finger och tycka sig finna tecken på rasism i varje buske är i själva verket farlig, eftersom den vänder sig mot ett inbillat hot och är blind för den verkliga faran. För det finns idag en verklig rasism i stora delar av det svenska samhället, och det handlar om två slag.

Den ena utbredningen av rasism finner vi hos invandrare från Mellanöstern och norra Afrika (MENA). Sedan 2015 har ett stort antal personer från länder med helt annan kulturell bakgrund än vår bosatt sig i Sverige, som asylsökande, anhöriginvandrare, arbetskraftsinvandrare eller på andra grunder. I dessa länder är rasism en naturlig del av identiteten, och det är något som inte raderas ut genom flyttning till ett annat land, särskilt inte om man fortsätter att leva i en miljö som domineras av människor med samma ursprung. Jag har inte lyckats få fram ur offentlig statistik hur många personer som själva är födda i MENA-länderna eller har två föräldrar därifrån. En försiktig skattning säger att det åtminstone bör handla om en miljon människor, dvs tio procent av vår befolkning. 

Om invandrarna från MENA representerar en traditionell, gammaldags form av rasism finner vi ett helt nytt slag hos Woke-vänstern. Med utgångspunkt i s.k. kritisk teori och identitetspolitik delar dessa nya rasister in människor efter hudfärg och andra yttre kännetecken. Det innebär att en persons rättigheter (och skyldigheter?) ska bestämmas av den ”ras” man anses tillhöra. Denna nya form av rasism har fått starkt genomslag i kultur- och mediamiljöer med återverkningar också i den politiska sfären.

Det finns idag inget antirasistiskt engagemang av betydelse som riktar sig mot dessa två nya rasistiska miljöer. I stället skjuter man på vettar som aldrig kommer att flyga. Det är allvarligt, eftersom MENA-rasismen och Woke-rasismen faktiskt har utsikter att bli systemhotande.

Det var en gång ett arbetareparti som ville rädda proletariatet. Det leddes av pionjärer som inte själva var proletärer. Det var August Palm (skräddare, son till en folkskollärare), Hjalmar Branting (ursprungligen tidningsman, från högborgerlig familj), Claes Emil Tholin (också skräddare), Axel Danielsson (tidningsman) med flera. Man kan säga att proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen, inte var subjektet för Socialdemokraterna men objektet. Det var den grupp som var föremål för partiets omsorger och därmed också dess raison d’être.

80 år senare hade proletariatet i stort sett försvunnit. Arbetarklassen var inte längre egendomslös utan hade både villa, vovve och Volvo. Den behövde inte räddas av en välmenande socialdemokrati. 

Det var tiden då ledningen av partiet togs över av Olof Palme (jurist, från högborgerlig familj). Palme hade redan tidigare ett starkt internationellt engagemang, bland annat som resultat av en Asienresa 1953 då han ”ställdes inför kolonialismens konsekvenser”. 

När Sverige inte i samma utsträckning kunde tillhandahålla ett föremål för socialdemokratins paternalistiska omsorg blev det naturligt att rikta blickarna mot omvärlden. Närområdet, Europa, klarade sig vid den tiden alltför väl på egen hand för att behöva stöd och solidaritet från svensk socialdemokrati. Däremot fanns folken i tredje världen till hands för ett nytt engagemang som erbjöd en fortsatt status som de lidandes välgörare. I synnerhet engagerade sig socialdemokratin för de militanta befrielserörelserna i Sydostasien, Syd- och Mellanamerika, Afrika och Mellanöstern.

Sett från svenskt perspektiv framstod engagemanget som ett stöd för en demokratisk utveckling i utvecklingsländer. Men i själva verket var de rörelser som var föremål för svenskt stöd och solidaritet ofta allt annat än demokratiska. Samtidigt som socialdemokratiska regeringar successivt byggde upp bilden av en ”humanitär stormakt” bidrog de till etableringen av regimer som var kleptokratiska och auktoritära, kommunistiska eller fascistiska diktaturer. Och som utarmade ländernas ekonomi.

Sett från en befintlig regims perspektiv är en rörelse som med våld försöker störta den etablerade ordningen inget annat är en terrororganisation.  

För Sverige har det hittills inte varit något problem med att stödja organisationer som vi själva räknar som befrielserörelser och som i det land där de verkar betraktas som terrorister. Det har nämligen handlat om länder som vi inte är beroende av. Vi kan kosta på oss att stöta oss med den etablerade regimen eftersom landet är litet, ligger långt borta, inte har någon ekonomisk betydelse för oss och över huvud taget inte kan skada oss. Det är riskfritt att yvas över vår ”solidaritet” och för socialdemokratin har det varit en viktig del av självbilden.

Tills nu.

Plötsligt hamnar vi i en situation där ett land som Turkiet har möjlighet att skada oss allvarligt. Plötsligt tvingas vi bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna av decennier av lättsinnig plakatpolitik. Tack för det, Socialdemokraterna.

Målstyrning är en metod att styra en verksamhet, ofta en offentlig sådan, som innebär att man överger den tidigare orderstyrningsmodellen, med detaljerade anvisningar för processen, och i stället formulerar ett mål som verksamheten ska uppnå. Metoden fick ett genomslag under 1970-talet, och kritiserades för att lämna utrymme för tjänstemannavälde. Från 1990-talet dominerade i stället New Public Management (NPM), som också fokuserar på kvantitativa resultatmål men lämnar mycket större utrymme för politikers och administratörers detaljstyrning, till förfång för den professionella kompetensen.

Trots problem med olika styrningsmodeller har fortfarande formuleringen av mål en viktig roll i den politiska processen.

Om du frågar en managementkonsult hur ett bra mål ska formuleras svarar han eller hon säkert att det ska vara SMART. Det är en akronym som står för Specifikt, Mätbart, Accepterat (eller ursprungligen på engelska Assignable, dvs möjligt att göra någon ansvarig för), Realistiskt och Tidssatt.

I verkligheten sätter organisationer många gånger mål som strider mot alla dessa krav. Att göra något ”så mycket som möjligt” är inte specifikt – vem avgör vad som är möjligt? Att ”höja kvaliteten” är inte mätbart om man inte preciserar hur mycket och hur det mäts. Att ”vi” ska sträva mot målet är inte ”assignable” eftersom det inte går att utkräva ansvar på så diffusa grunder. Realistiska mål får varken sätta ribban för högt eller för lågt. Och utan en bestämd tidpunkt när målet ska vara uppnått blir målformuleringen inte mer än önsketänkande.

Målstyrningen har kommit i vanrykte eftersom målen ofta varit dåligt formulerade. Men det största problemet är inte dålig respekt för SMART-kriterierna. Värre är att målen ofta har haft dålig koppling till vad organisationen är till för. Exempelvis skulle en gymnasieskola kunna sätta målet att 100 procent av eleverna har godkänt avgångsbetyg vid slutet av vårterminen 2022. Det går att formulera så att det uppfyller kriterierna, men vad hjälper det om 1/3 av eleverna fortfarande har otillräckliga kunskaper? Och måluppfyllelsen har skett genom ”glädjebetyg”?

Fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering och att man förlorar fokus på det resultat som man i förlängningen vill uppnå.

År 2017 antog Sverige ett klimatpolitiskt mål som innebär att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Med nettoutsläpp menas att kvarvarande utsläpp kompenseras med lika stora ”negativa utsläpp” eller kolupptag på annat vis. Och möjligheterna eller svårigheterna att uppnå klimatmålet har i media blivit den helt dominerande frågan när det gäller klimatet och dess eventuella förändring.

Att vid en preciserad tidpunkt uppnå mål som ett visst antal sålda bilar, en viss andel godkända resultat på nationella prov eller en viss kroppsvikt kanske inte är ett självändamål. Men sådana mål är ändå rätt nära relaterade till det tillstånd man egentligen försöker uppnå när det gäller rörelseresultat, kunskaper respektive välbefinnande. Att ansvarig myndighet år 2045 ska kunna rapportera att Sverige under året inte haft några nettoutsläpp av s.k. koldioxidekvivalenter till atmosfären har däremot i sig begränsat intresse för andra än media och för dem som i andra roller – kommersiellt eller politiskt – har till uppgift att rapportera mät- och beräkningsresultaten. För oss andra är det bara en siffra.

Det vi vill uppnå – att jorden fortsätter att vara beboelig – har i själva verket försumbar koppling till att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Om det verkligen finns en risk för att jorden blir obeboelig om 23 år är en helt annan diskussion som jag inte går in på här. Vi kan för enkelhets skull anta att det faktiskt finns en risk för att genomsnittstemperaturen globalt stiger och att det kommer att få följdeffekter som är negativa också för vårt land, direkt eller indirekt. Vi bör i så fall vidta åtgärder som faktiskt har utsikter att påverka utvecklingen. Att begränsa de svenska utsläppen hör inte dit. De svenska utsläppen av växthusgaser är redan i utgångsläget så små att de saknar betydelse för klimatutvecklingen. En ytterligare begränsning av dessa utsläpp har än mindre betydelse. Möjligheten att göra skillnad ligger helt i händerna på de länder som står för de största utsläppen, där Kina, USA, Indien och Ryssland ligger i topp. Sverige ligger som utsläppsnation på plats 65, med utsläpp som uppgår till 3,5 promille av Kinas. Att vi inte har några utsikter att påverka utvecklingen genom att begränsa de egna utsläppen är uppenbart. Argumentet att vi genom vårt föredöme skulle få resten av världen att rätta in sig i ledet är lika naivt som föreställningen om Sverige som humanitär stormakt.

Om nu det svenska klimatmålet är en skenmanöver, plakatpolitik, politiskt bondfångeri och missriktad managementteori – vad borde vi i stället göra för att ge ett litet med dock positivt bidrag i klimatfrågan? Kritiken mot de moderna managementteorierna handlar bland annat om att de har lett till avprofessionalisering och att tilliten till professionen ersätts med styrning mot resultatmål. 

Kunskapsutveckling kan ske även i en liten ekonomi. Genom att uppmuntra experters arbete med tekniker och metoder för att möta en klimatutveckling som kanske inte kan stoppas, men där vi och andra länder kan bli bättre på att hantera konsekvenserna, skulle även Sverige kunna ge ett bidrag. Ett bidrag som dessutom inte innebär att vi skjuter oss själva i foten.

Det sägs att i Sverige springer alla åt samma håll. Det sägs att i Sverige fokuserar man bara på en fråga i taget. Det sägs också att när opinionen vänder kan det gå mycket snabbt.

En vindkantring, när vinden plötsligt börjar blåsa från motsatt håll.

Häromdagen hamnade jag framför SVT:s kulturnyheter. Ett program som jag uppfattat som impregnerat av de vänsterpopulistiska attityder och föreställningar som brukar sammanfattas under beteckningen woke. Men plötsligt kände jag inte igen mig.

Nyhetssändningen på 7 minuter innehöll tre inslag. Det första handlade om kulturen i Ukraina och hur människor där som utövar konst heroiskt kämpar i en förtvivlad situation. Inte en antydan om att det skulle vara rasistiskt att sympatisera med ukrainarna. Inte ett ord om att Ukraina skulle styras av en nazistregim. Extremvänsterns perspektiv lyste helt med sin frånvaro.

Sedan följde en rapport om den amerikanska Grammygalan som inleddes med ett tal per videolänk av Volodymyr Zelenskyj. Fortfarande med implicit Ukrainavänligt budskap. Resten av inslaget redogjorde för galans kommersiella innehåll utan några politiska övertoner.

Det tredje inslaget i kulturnyheterna handlade om artisten Barbro Östlihn, som gjorde målningar inspirerade av husfasader i New York på 1960-talet. ”Då gick hon ganska spårlöst förbi i en politiserad konstvärld. Men idag har hon en självklar plats i den svenska konsthistorien.” Enligt reportaget från en aktuell utställning på Göteborgs konstmuseum menade hennes make Öivind Fahlström att Östlihns konst ”driver betraktaren mot det sublima” samtidigt som man i Sverige enbart var intresserad av politisk konst. Reportern konstaterar avslutningsvis att man nu kan se Östlihns konst i sitt rätta ljus, ”och det var verkligen på tiden”. 

Att SVT:s kulturnyheter plötsligt behandlar aktuella kulturfrågor utan politiska övertoner kan vara en tillfällighet, men det kan också vara ett tecken i tiden. Det finns andra tecken på att vänstervinden kan ha kantrat. 

Enligt Novus senaste undersökning av vad svenska folket anser vara de viktigaste politiska frågorna har försvaret seglat upp markant från januari till mars 2022. 27 procent tycker nu att försvaret är viktigt, vilket är 8 procentenheter högre än för två månader sedan. Andra Novusundersökningar visar att 48 procent av svenskarna nu vill att Sverige bör gå med i NATO och 63 procent att vi bör gå med om Finland gör det.

Något har uppenbarligen hänt, och det handlar inte enbart om det pågående kriget. Förändringen har under en längre tid kunnat spåras i hur etablerade ledarsidor uttrycker sig. Olika nätbaserade medier har successivt blivit bättre på att rapportera nyheter, analyser och opinion som erbjuder ett alternativ till vänsternarrativet. Kanske den svenska opinionen nu har nått en ”tipping point”, en punkt där alla plötsligt börjar springa åt samma håll i motsatt riktning.

Jag brottas med frågan om det finns ett svenskt folk och vilka kriterier som i så fall avgör vem som tillhör det. Många menar att det handlar om härstamning. Om mina förfäder var svenskar är jag det själv också. Alltså det genetiska arvet.

Vi härstammar alla från två personer, vår far och vår mor. I nästa led från fyra. Sedan dubblas antalet för varje generation bakåt. Om vi går bakåt 1000 år, den tid då Sverige började ta form, skulle vi med den beräkningen ha flera hundra miljoner förfäder. Teoretiskt, alltså. I verkligheten uppgick Sveriges totala befolkning vid den tiden till omkring hundratusen människor. Men räkneexemplet visar att vår härstamning är en mix av bidrag från alla tidigare släktled, med början från dem som kom för 11 000 år sedan, när isen började smälta. Sedan dess har den svenska arvsmassan fyllts på genom invandring under de årtusenden som följde, fram till nu.

Det svenska folket är alltså en blandad kompott, men jämfört med de flesta andra nationer anses vi vara mer homogena. Åtminstone fram till de tillskott som kommit under det senaste decenniet. Hur blandningen är sammansatt vet vi numera genom utvecklingen av DNA-tekniken. 

I svenskarnas arvsmassa kommer en liten del från de första jägarna. De kom från två håll, ljushyllta med varierande ögonfärg från nordost och mörkhyade med blå ögon som kom från kontinenten i söder och väster. När de kommit till nuvarande Skandinavien smälte de två folkgrupperna samman.

En lite större andel av arvsmassan härrör från de jordbrukare med ursprung i Anatolien som förde in den neolitiska revolutionen i Väst- och Nordeuropa. För cirka 6000 år sedan kom dessa stenåldersbönder till Sverige söderifrån.

Men mer än hälften av vår genetiska härstamning kommer från en annan immigrationsvåg, som nådde vårt land för knappt 5000 år sedan. De kom från öster och hade sitt ursprung i de bördiga slätterna norr om Svarta havet och Kaspiska havet. Det var ett herdefolk, inte i första hand jordbrukare, och hade hästar och vagnar. De kallas stridsyxefolket eftersom de tillverkade en ny typ av båtformade yxor. Men den viktigaste nyheten var att de förde med sig ett indoeuropeiskt språk, det språk som under de följande årtusendena utvecklades till våra dagars svenska.

Efter den immigrationsvågen följde inga större invandringar. Visst har människor under olika tider kommit för att bosätta sig i vårt land: tyskar, skottar, valloner, judar, italienare, jugoslaver och många andra. Men inte i sådana mängder att det gjort märkbart avtryck i vårt DNA. Och de har alla tagit till sig det svenska språket, inlemmat sig socialt i det svenska samhället och samtidigt delat med sig av en del ord och seder som vi gärna har anammat.

Om man ska våga sig på en bestämning av det svenska folkets rötter är stridsyxefolket en god kandidat. Där finns svenska språkets ursprung, där finns början till en kontinuitet som gick vidare till bronsålder, järnålder, vikingatid, och det moderna Sverige utan dramatiska inbrytningar från andra kulturer. Med den tolkningen skulle man kunna säga att svenskarna är ett ursprungsfolk eller urfolk i det svenska territoriet. Men i Sveriges fall, i motsats till exempelvis USA, Brasilien och Australien, blir urfolksfrågan ointressant eftersom Sverige inte har koloniserats från någon annan kontinent.

År 1977 beslöt riksdagen att samerna är ett urfolk i Sverige, med hänvisning till att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”. Men det påståendet stämmer inte. Den nuvarande uppfattningen är att samerna inte har utgjort någon homogen befolkningsgrupp sedan urminnes tider, utan att gruppen utvecklats genom tillskott från flera olika håll vid olika tidpunkter av jägar-samlarfolk som rörde sig över Nordkalotten eller som kom längre söderifrån. De som i dag identifierar sig som samer uppvisar därför inte någon dominerande DNA-profil som pekar på ett gemensamt ursprung. Två saker som i stället kännetecknar den samiska folkgruppen är renskötseln och språket. De första arkeologiska spåren av renskötsel, vilket kan tolkas som en början på den samiska kulturen, finns från tiden strax före vår tidräkning, alltså för 2000 år sedan. Men vid den tiden talades samiska språk bara i södra Finland, för att spridas till Sverige omkring 500 år senare. 

Genetik, kultur och språk kan fungera som viktiga markörer när det gäller att definiera ett folk. Men till syvende og sidst hänger det ändå på vem man vill identifiera sig som. Att identifiera sig som svensk är ett val. Att identifiera sig som same är också ett val, som ska respekteras. Frågan om jag ingår i ett urfolk är däremot inte något jag väljer själv, oavsett vad riksdagen har beslutat. I den frågan har genetiken, arkeologin och språkvetenskapen företräde.

Det svenska folket och den svenska nationen har traditionellt setts som synonymer, det vill säga det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom gemensamt språk, kulturhistoria, religion, nationalistisk identitet och/eller hemland.  Numera definieras nationaliteten legalistiskt, som en konsekvens av medborgarskapet. Att vara svensk i formell mening har på så sätt blivit något annat än att tillhöra det svenska folket. Den som tar avstånd från och uttrycker förakt för ”svennar” identifierar sig uppenbarligen inte som en del av det svenska folket, oavsett medborgarskap. 

Så det framstår varken som orimligt eller skamligt att tala om ett svenskt folk. En majoritetskultur med ursprung i de beridna herdar som kom till vårt land för knappt 5000 år sedan. Sedan dess har många anslutit sig och blivit en del av det svenska folket. För att de har velat. 

Men man kan inte bli medlem i Bajen och fortsätta att heja på Gnaget.

Statistiska Centralbyrån (SCB) meddelar att inflationstakten på årsbasis nu är uppe i 4,5 procent. Det är den högsta siffran på närmare 30 år – men ändå inte exceptionellt i ett längre historiskt perspektiv. I oktober 1980 noterades 15,5 procent.

En inflationstakt omkring 4 procent sågs länge som ett önskvärt normaltillstånd. En effektiv ekonomi måste tillåta relativprisförändringar, dvs. att vissa saker blir dyrare och andra billigare som en återspegling av att produktiviteten i skilda sektorer förändras i olika takt. Men priset på arbetskraft är svårt att sänka nominellt. En konstant lön trots stigande priser på varor slinker lättare igenom.

I början av 1970-talet uppfattades prisstegringarna alltmer som ett problem som måste bekämpas politiskt. Statens pris- och kartellnämnd (SPK), som levt ett stilla liv som registrerande och utredande myndighet, fick en roll som inflationsbekämpningens spjutspets. En ny generaldirektör rekryterades från Regeringskansliet, och prisstopp blev ett nytt verktyg i regeringens hand – först på livsmedel, därefter i form av allmänt prisstopp.

Med aktiv medverkan från SPK producerades en departementspromemoria som lanserade en helt ny teori för orsaken till prisstegringarna. Den gick ut på att inflation uppstår på grund av att en prishöjningsimpuls sprider sig i efterföljande led. Inflationen skulle därför bäst bekämpas genom att sådana sekundära prishöjningar förbjuds. 

Det var en hypotes som saknade varje stöd i nationalekonomisk teori, och den samlade ekonomkåren skakade på huvudet. Det bekymrade dock inte regeringen, som i stället såg till att prisregleringslagen ändrades. I stället för de generella prisregleringar som tidigare kunde införas skulle selektiva prisstopp mot begränsade varu- och tjänsteområden bli det viktigaste vapnet mot inflation.

SPK fick samtidigt ett uppdrag att genom förhandlingar med företag och branschorganisationer ”övertyga” dem om att det var olämpligt att höja priserna mer än som motsvarade de godkända kostnader som myndigheten hade räknat fram. Misslyckades förhandlingen gick genast en promemoria till regeringen som såg till att införa prisstopp på det berörda området. 

Eftersom regeringen inte alltid var helt nöjd med hur inflationen enligt SCB:s statistik utvecklades, trots de nya verktygen, fick SPK också i uppdrag att redovisa en egen beräkning av prisutvecklingen. Det skapade givetvis en viss spänning mellan statistikmyndigheten och priskontrollmyndigheten och kampen var hård om vilken siffra som skulle få bäst genomslag i media. SPK lyckades i allmänhet väl med uppgiften att hålla sig i rampljuset, även i fall då det krävdes viss fingerfärdighet för att få ner inflationssiffran till den nivå som regeringen önskade.

Lyckades regeringen dämpa inflationen med de här metoderna? Naturligtvis inte. Förhandlingsverksamheten var i själva verket kontraproduktiv eftersom den gick ut på att företagen skulle kunna kompensera sig för de kostnadshöjningar man kunde visa upp. Det fick nämligen inte hända att myndighetens ingripande drev ett företag i konkurs. Men i en fungerande marknadsekonomi går ineffektiva företag i konkurs hela tiden, just därför att intäkterna inte täcker kostnaderna. Dessutom satte förhandlingarna konkurrensen mellan företag ur spel, genom att högsta ledningen för exempelvis ICA, KF och Dagab inbjöds att i samlad tropp presentera sina krav och önskemål.

Prisregleringspolitiken var ifrågasatt från flera håll och en offentlig utredning tillsattes för att utvärdera om regleringarna hade haft någon effekt och om man borde fortsätta på samma spår. Flera av Sveriges mest namnkunniga ekonomer deltog, men huvudsekreterare var en tjänsteman från SPK. Utredningsarbetet präglades av en intensiv kamp mellan priskontrollens försvarare och motståndare, men slutresultatet blev ett försiktigt konstaterande att det var svårt att se någon effekt av regleringarna – och i så fall snarast i prishöjande riktning. Rekommendationen blev att prisregleringspolitiken skulle avvecklas i normala tider. 

Så skedde också, så småningom. Men även borgerliga regeringar hade svårt att frigöra sig från frestelsen att ingripa mot prishöjningar. Lösningen blev att avskaffa den myndighet som administrerade regleringarna. På så sätt fick politikerna fortsättningsvis nöja sig med att bekämpa en skadlig inflation med verktyg som har empiriskt stöd.

För att citera Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”