Författare: Lennart Göranson

Lisa Irenius söndagskrönika i SvD den 18 augusti handlar om det fria skolvalet. ”Handlar om” kanske inte är helt korrekt, krönikan är inte någon balanserad genomgång av det fria skolvalets för- och nackdelar, den är ett generalangrepp.

Hon är inte ensam i sin kritik av nuvarande förhållanden. Betygsinflationen är ett uppenbart problem. Möjligen också finansiella aktörers kortsiktiga köp och avyttringar av fungerande skolföretag. Där finns delade meningar. Våra barns skolgång uppfattas med all rätt som en av samhällets viktigaste funktioner. Därför menar många att varje inslag av marknadsmekanismer måste bannlysas på det området.

Det finns mycket som är viktigt, inte bara utbildningen av den unga generationen. Mat är också viktigt. Utan mat dör vi, hur välutbildade vi än må vara. Och med dålig mat på bordet blir vårt liv torftigt.

Jag har roat mig med att ändra Irenius kategoriska påståenden till att handla om mat i stället för undervisning. Så här blev det.

Hur många av oss bär på den gnagande frågan om vi verkligen har valt bästa möjliga livsmedelsbutik? Forskningen har inte mycket gott att säga om det fria butiksvalet. En rad studier har visat att det ökar segregationen och minskar likvärdigheten mellan butikerna. 

Här finns ett genuint dilemma, mellan det gemensamma och individuella. Vad för slags samhälle bygger vi om inte dagligvarubutiken fungerar som ett sammanhållande kitt, där alla konsumenter får lika möjligheter till mat och dryck?

På dagens dagligvarumarknad ligger det nära till hands att reagera genom ”exit”. Höga priser eller dåliga varor? Det är bara att byta! Det är verkligen en fantastisk möjlighet – alla vill ju det bästa för sin familj. När kvalitetsmedvetna konsumenter väljer att lämna dåliga butiker blir det samtidigt färre kvar som kan använda sin röst för att påverka situationen till det bättre. Frågan är om det också lägger grunden till en mer generell inställning till hur man löser problematiska situationer: genom att sticka därifrån.

För vissa har friheten att välja blivit en räddning, men jag undrar om vi generellt sett har blivit lyckligare av det fria butiksvalet. Samtidigt känns det numera omöjligt att tänka sig att vara utan det. Och upp växer en ny generation ”maximerare”, för vilken ”exit” är ett givet alternativ när det uppstår problem.

Självfallet är valfrihet inte lösningen på alla områden. Vi ska inte behöva välja vem som ska försvara oss när ryssen står på Gotland. Det verkar inte rimligt att kunna välja domstol om vi kommit i klammeri med rättvisan, inte heller om vi har rollen som kärande. Vi borde kunna lita på att den polis som finansieras över statsbudgeten kan försvara oss mot övergrepp. Att sedan några i verkligheten måste betala andra alternativ för att få beskydd – vaktbolag eller kriminella nätverk – är en skam för Sverige.

Skolan är viktig, men den är inte en del av statens kärnverksamhet. Historiskt har undervisning bedrivits av många samhällsaktörer, såväl civilsamhället som det allmänna, och så är det också i dag. Skolor kan vara bra, men de kan också vara usla. Den som får sina barn hänvisade till en usel skola kan reagera genom exit om det finns valfrihet. Råder obligatorisk hänvisning får man stå med mössan i hand. Då försvinner också incitamentet för den usla skolan att bli bättre. Och det har inget att göra med om skolan är statlig, kommunal eller privat – det finns de som är bättre och de som är sämre i alla kategorier.

Att vi inte skulle få välja bort den livsmedelsbutik som erbjuder usel mat till överpris vore en absurditet. Det finns ingen anledning att Sveriges föräldrar ska få sämre möjligheter att se till sina barns behov än Sveriges konsumenter har.

Efterskrift:

Själv gick jag fyra år i den allmänna folkskolan. Sedan kunde mina föräldrar välja att låta mig fortsätta till femte klass i Norrvikens folkskola eller ansöka till någon av regionens realskolor. Mitt betyg räckte för att antas till Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, men det fanns också andra alternativ. Det var aldrig fråga om att skolor lockade med inflaterade betyg, tvärtom. Det var i stället eleverna som skulle visa att de levde upp till kraven.

SvD:s litteraturredaktör Madelaine Levy skriver i en kulturkrönika den 21 juli att ”hycklande makthavare behöver inte vara de värsta”. Utgångspunkten för hennes betraktelse är drevet i sociala medier mot Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Som bekant handlar historien om att Lindberg anses ha uppmanat till flygskam och därefter – eventuellt utan att skämmas – har åkt på semester med flyg.

Benägenheten till drev, vare sig det handlar om häxeri, sexuella trakasserier eller flygresor, är inte någon av de mer tilltalande egenskaperna hos arten homo sapiens sapiens. Möjligen handlar det om ett genetiskt reaktionsmönster som syftar till att göra sig av med individer som utgör ett hot mot gruppens existens. 

Det är lätt att sugas med i upprördheten över personer i gynnad position som inte lever som de lär. Och det är också lätt att bli äcklad av olika slags ”häxjakter” där kollektiva aggressioner lägger en våt filt över varje eftertanke. En svår balansakt. Men det som är intressant i Levys krönika är inte strävan efter balans utan det raffinerade men underförstådda budskapet.

Levy klargör inledningsvis att upphovet till drevet är en artikel i Nyheter Idag. Många läsare torde vara medvetna om att den nättidningen – ”sajten” enligt Levy – i kulturdebatten ofta anklagas för att vara ett språkrör för Sverigedemokraterna och kanske en än mer suspekt opinion. Men för säkerhets skull, om ”guilt-by-association” inte skulle räcka, slår Levy fast att ”det visade sig snabbt att Lindberg egentligen aldrig uppmanat någon till flygskam”. Det är i och för sig en slutsats som det finns delade meningar om, men för Levy är publiceringen ”en höna av en fjäder”.

Så långt framstår krönikan som rimlig. Det fria åsiktsutbytet måste naturligtvis ge utrymme för uppfattningen att ett drev är överdrivet, omotiverat, oproportionerligt. Det tyckte för övrigt många också om #MeToo.

Men sedan blir argumentation mer tveksam. Med hänvisning till en filosofiprofessor Jason Stanley, och hans bok ”Fascismens metoder. Att skilja dem från oss” menar Levy att hycklerianklagelser genom historien har använts, effektivt, för att skapa fascistiska samhällen. ”Det handlar då ofta om att så frön av osäkerhet kring de demokratiska institutionerna.” Krönikan hamnar i slutsatsen att hyckleriet inte ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner för gällande. Och som exempel på en person som behärskar konsten att sänka allmänhetens förväntningar pekar Levy på USA:s president Donald Trump.

Det är skillnad på drev och kritik, även om de är besläktade. Kritik vilar på evidens och argument, och har de tyngd räcker det med en kritiker. Ett drev får sin styrka genom att många säger samma sak, och kräver ingen bevisning. När kulturskribenter i samlad tropp, utan någon djupare analys, fördömer den systemkritiska opinionen som ”brun” är det också en form av drev. Men i motsats till gängse drev är riktningen uppifrån-och-ner.

Demokratin måste ständigt återerövras. Det gör man genom kritik och ifrågasättande, inte genom att okritiskt hylla den etablerade ordningen, vare sig den representeras av ledande företrädare för politiken, för media eller för kulturen. Att genom en försåtlig argumentation ge intrycket att kritik av de ”demokratiska institutionerna” är inkörsporten till fascism, det är om något att göra demokratin en björntjänst.

Den som av rubriken drar slutsatsen att jag blivit nazist bör inte sluta läsa här utan kan gott göra sig omaket att hänga med en bit till.

Forskaren och författaren Mark S. Weiner, känd bland annat för boken ”Klanvälde” diskuterar i en intervju i Kvartal vad det betyder att vara svensk. Han jämför med Norge, där medborgarna känner stolthet över att vara just norrmän. Han jämför med USA där medborgarna är väl förtrogna med den konstitutionella grunden för nationen. Under elva månader i Sverige har han slagits av hur svenskar skyggar för frågan vad det innebär att vara svensk, att få uttrycker stolthet över sin nationalitet och att man förnekar att något sådant som ”typiskt svenskt” över huvud taget finns. Dessutom har 99 procent inte en susning om vad grundlagarna stadgar när det gäller de demokratiska fundamenten för vårt land. Weiner är bekymrad över sakernas tillstånd eftersom han menar att bristen på tydlighet i de här avseendena allvarligt försvårar en framgångsrik integration av alla de människor som har invandrat till vårt land under de senaste åren.

Att vara svensk är inget att skämmas för, lika lite som att tillhöra någon annan nationalitet, även om man någon gång i utlandet kan känna sig generad över att dela ursprung med vissa turister. Det är heller inget att yvas över. Sverige är inte någon ”humanitär stormakt” befolkad av en ras som är moraliskt mer högtstående än andra folk. Vi svenskar är olika – onda, goda eller lagom – och det är andra nationaliteter också. Men i vissa avseenden är vi det på ett sätt som är specifikt för just oss.

Det finns alltså saker som förenar oss svenskar. Ett kulturellt kitt som gör att vi ser det som naturligt att följa just Sveriges lagar, inte Norges. Och att vår skatt går just till den svenska statskassan, inte till Finlands. Det betyder inte att vi är lika i alla avseenden. Vi är en produkt av våra erfarenheter; av att vara född i Stockholm och inte i Staffanstorp eller Kalix, att vara 79 år och inte 19 eller 49. Men ändå med en föreställning om vad det innebär att vara svensk, oavsett om man – och andra – inte alltid lever upp till den föreställningen.

Så låt mig sticka ut huvudet – med risk för att bli dekapiterad – och föreslå några grundläggande förhållningssätt som för mig handlar om att vara svensk.

Man ska göra rätt för sig

En klassiker. Många, bland annat Patrik Engellau, menar att den svenska välfärdsstaten blev en sådan succé till stor del på grund av att svensken inte gillade att anlita den. Svensken ville stå på egna ben och inte ligga det allmänna till last. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” är ett annat klassiskt uttryck. Det må vara att den stränga synen på att ”bra karl reder sig själv” har urvattnats något i våra dagar. Välfärdsstatens ymnighetshorn är alltför omfattande, och kontrollen alltför ofullkomlig, för att inte några ska frestas att fuska lite grann med exempelvis vab-dagar. Men i grunden upprörs gemene man när människor utan ömmande skäl drar fördel av välfärdsstaten i stället för att bidra till bruttonationalprodukten. Den Lutherska arbetsmoralen är djupt inympad i den svenska folksjälen.

En ann’ är så god som en ann’

Sverige anses vara ett av världens mest egalitära länder. Visst har ödet gynnat oss olika, visst finns de som glider fram på en räkmacka medan andra har kört huvudet i väggen på alla plan. Trots det finns en stark norm att skillnaderna inte ska prägla vårt sätt att kommunicera. När en tiggare ligger på knä på trottoaren och vädjar med sitt inövade ”heeej” känner jag starkt obehag. Jag kanske inte borde känna så, men det är en del av hur jag fungerar och jag tror att det är mycket svenskt. I södra Europa verkar ingen ha problem med det slaget av underordning. Säger däremot någon ”hörru, jag har det lite knackit just nu, kan du avvara en spänn?” är det helt OK, även om jag vet att den spelade kamratligheten är falsk och att pengarna inte kommer att gå till fika. På motsvarande sätt uppåt: jag tror inte att det finns någon person i Sverige som jag skulle tveka att säga du till. Till och med kungen? Jag vet faktiskt inte, har inte haft den möjligheten. Den svenska kulturen är i vilket fall starkt horisontell när det gäller hur vi uttrycker oss, och där skiljer vi oss från de flesta andra länder.

Tillit

Olika undersökningar pekar på att svenskar jämfört med andra nationaliteter har en hög grad av tillit. Det gäller inte bara människor emellan utan också i förhållande till det allmänna, staten, eliterna. Det är på både gott och ont. Tilliten gör att vårt samhälle blir effektivt, konfliktfritt, förutsägbart. Vi kan i hög utsträckning lita på avtal och överenskommelser och behöver inte på samma sätt som andra söka stöd i lagregler för att driva processer. Myntets baksida är att man i andra länder uppfattar oss som naiva, lättlurade och ibland drar fördel av det. Tilliten kan också innebära att vi drar oss för att kritisera det som borde ifrågasättas. Själv vill jag gärna inkludera tilliten bland det som gör att jag uppfattar mig som svensk. Man mår bättre av att lita på folk, även om det någon gång slår fel, än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

Hur svårt det är att smälta in i ett annat lands kultur vet var och en som har bott utomlands. Helt går det nog aldrig. Hur väl man lyckas beror på en själv, hur öppen man är för att ta till sig andra värderingar, hur lyhörd man är för att det som var självklart i det gamla landet inte är det i det nya. Det är viktigt att skilja mellan det som är oviktigt, som helgdagar och matseder, och saker man inte bör bryta mot om man vill accepteras och respekteras.

Så är det också för den som kommer till Sverige. Men problemet är att den svenska kulturen är så tveksam till att erkänna vår särart. Ändå finns dolda normer som är benhårda. För att anknyta till mina tre förslag: Den som ser det som naturligt att undvika att jobba för att i stället bli försörjd av skattebetalarna kan inte räkna med någon större förståelse. Den som i sin samvaro med svenskar markerar att man antingen är förmer än andra eller att man spelar ut offerkofta kommer inte att etablera någon fungerande kommunikation. Den som utgår från att andra kommer att luras och därför passar på att vara först uppfattas inte som pålitlig. Och den som uppfattar allt som är relaterat till staten som en fiende – från tunnelbanevakter till ambulanspersonal – och beter sig därefter kan vara säker på att själv betraktas som en fiende.

Det här handlar om beteende, inte om vem man är. Till den som lagligt bor i Sverige och vill bli svensk säger jag: ”Välkommen i gänget! Det har ingen betydelse hur du ser ut eller var du är född!”

Har du påverkats av ”flug slkam” undrade en fransk vän nyligen via mejl. Det svenska begreppet honte de prendre l’avion har uppmärksammats stort i fransk media, både press och TV . Och det gäller inte bara Frankrike; flygskam har blivit en svensk språklig exportartikel som snart bör kunna mäta sig med ombudsman och smörgåsbord.

Här hemma sprider sig skamkulturen som en präriebrand. Efter bilskam och flygskam är det nu köttskam och flerbarnsskam som gäller. Rökskam eller tobaksskam myntades aldrig på samma sätt språkligt, men modellen är densamma: diskussionen om företeelsers eventuella skadlighet uttrycks genom att peka finger åt de onda, de som inte är goda som vi. 

Det här är inte nytt. När det gäller den kompass som vägleder människor i deras vägval och handlande talar man om skamkulturer och skuldkulturer. Skamkulturer betonar omvärldens värderingar och den yttre sociala kontrollen. Skuldkulturen lägger i stället tyngdpunkten på samvetet och den inre kontrollen. Begreppet skam är lätt att tolka. Det handlar om att vara ”inne” eller ”ute”, exempelvis som i Jantelagen.  Skuld är däremot mer mångfasetterat, med kopplingar till olika normsystem – religiösa (synd) eller juridiska (dolus och culpa, dvs. uppsåt och vårdslöshet).

Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna och Japan traditionellt räknats som typiska skamkulturer. Somliga menar att Tysklands olyckliga utveckling under 1930-talet kan hänföras till en dominerande skamkultur. I övrigt är den västeuropeiska kulturen det främsta exemplet på en skuldkultur.

I dagen samhällsdebatt utgår många i stället från att också vi i Sverige är en del av skuldkulturen. I motsats den förmodade svenska skuldkulturen ställer man den skamkultur som anses dominera i Mellanöstern och som i och med den omfattande migrationen har fått insteg i Sverige. 

Om så är fallet kan det möjligen vara ett uttryck för att vi alltmer anammar de värderingar som dominerar i Europa. Men det kan också handla om en felsyn, en brist på insikt om att vi inte fullt ut har tagit till oss de idéströmningar som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten, exempelvis maktdelningsprincipen och naturrätten. 

Den svenska fixeringen vid flygskam och alla de andra formerna av skam tyder på att den kulturkrock vi har att hantera inte gäller skamkultur mot skuldkultur. I stället handlar det om heders- och klankultur mot en fungerande rättsstat.

Vår försvarslinje bör därför vara att hävda rättsstaten, och där har vårt land fortfarande en del kvar att göra, exempelvis att återerövra våldsmonopolet även i utanförskapsområden och att stärka rättsväsendets självständighet i förhållande till den politiska makten.

Kan vi i samma veva lägga vår urgamla skamkultur på hyllan och fullt ut ansluta oss till den västeuropeiska skuldkulturen vore det en Gudi behaglig gärning. Men det förutsätter att vi ger fingret åt flyg-, kött-, flerbarns- och de andra skammarna.

Det var inte alltid bättre förr. Utvecklingen av trycktekniken på 1400-talet, tryckfrihetslagstiftning på 1700-talet och ökad läskunnighet på 1800-talet har alla bidragit till att vi i de öppna, demokratiska samhällena har kunnat glädjas åt en kritisk journalistik som utmanar olika slag av makt. Men hand i hand med samhällskritiken har pressen ofta excellerat i skandalskriverier och det slags journalistik som på engelska betecknas som sleeze eller tabloid journalism.

Fuljournalistiken är något vi får leva med, både för att vi riskerar att riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi skulle förbjuda den och för att många människor faktiskt älskar den, vad vi än må tycka om den saken. I den bästa av världar balanseras och kompletteras därför oseriösa media av skattefinansierad public service, i första hand i form av television och ljudradio, där nyhetsförmedlingen intar en framträdande roll. 

SVT:s Rapport visade den 26 juni, som dominerande nyhetsinslag, ett långt reportage om en drunkningsolycka i Rio Grande. En man från Salvador hade tillsammans med sin treåriga dotter försökt simma över till USA på den motsatta stranden men båda drogs med av strömmen. Flera personer intervjuades, med starkt emotionell laddning, och paralleller drogs till treårige Alan Kurdis liknande öde 2015.

Är det en nyhet?

Det förefaller inte finnas någon tillförlitlig statistik över hur många människor i hela världen som drunknar under en dag, men det måste rimligtvis handla om tusentals, varav många är småbarn. Det fall som Rapport ägnade uppmärksamhet åt är djupt tragiskt, men knappast mer tragiskt än alla andra drunkningsolyckor som drabbar småbarn. ”Nyheten” handlar därför om något annat, nämligen att genom ett enstaka fall illustrera något annat. Den rimliga slutsatsen är därför att nyhetsredaktionen vill påverka opinionen mot den amerikanske presidenten och hans invandringspolitik, inte genom argument utan genom att väcka känslor av upprördhet hos tittarna. Det brukar kallas agendajournalistik, och borde inte vara en uppgift för public service.

Fick tittarna del av någon analys?

Det hade varit möjligt att diskutera fallet på den individuella nivån, exempelvis föräldrarnas ansvar för att bryta mot USA:s invandringsbestämmelser och därmed utsätta sitt barn för livsfara. Det hade också varit möjligt att ta upp en analys av de större sammanhangen, exempelvis om en oreglerad migration är lösningen på de problem som förekommer i dysfunktionella stater. När det gäller fallet Alan Kurdi skulle den seriösa nyhetsrapporteringen, vid det tillfället, ha kunnat diskutera den samlade effekten av 1) att Sverige gav tillgång till ett av världens mest generösa välfärdssystem till alla som beviljades uppehållstillstånd, 2) att Sverige krävde att de som ville få uppehållstillstånd i Sverige först förflyttade sig fysiskt till Sverige, och 3) att det var förenat med höga kostnader och livsfara att förflytta sig till Sverige i syfte att få uppehållstillstånd som flykting. Någon sådan analys gjordes dock inte.

Behövs public service?

Rapports reportage från Rio Grande den 26 juni är bara ett i en lång rad exempel på SVT:s journalistik, eller brist på seriös journalistik, som upprör många människor. Som konsekvens höjs röster för att helt avskaffa statliga och statsunderstödda media. Jag delar inte den uppfattningen.

Det handlar om vad som bör ingå i en stats grundläggande uppgifter, utöver rättsväsende, försvar och andra kärnverksamheter. En stat hålls samman av ett kulturellt kitt; utan det kittet faller medborgarnas respekt för att vi har nationella lagar och en nationell offentlig ekonomi. Att vårda kulturarvet ser jag därför som en uppgift för det allmänna, inte för den kommersiella sektorn. Och på samma sätt vill jag gärna se en public service som står för den grundläggande nyhetsrapporteringen och annan bevakning av samhällsutvecklingen när det gäller kultur, vetenskap och politik.

För egen del har jag mycket begränsat intresse av amerikanska polisserier, dokusåpor och olika slags tävlingslekar. De finns att tillgå på de kommersiella TV-kanalerna, där jag betalar för att se dem om jag så önskar, antingen genom ett abonnemang eller genom att se på reklam. Det finns ingen anledning att jag via skattsedeln eller TV-avgiften ska tvingas betala för underhållning som jag inte är intresserad av. 

I den bästa av världar skulle jag gärna se en public service där all lättare underhållning, all tabloidjournalistik och all agendajournalistik är bannlyst. En public service som rapporterar och analyserar det som händer i världen, såväl i dagsperspektivet som när det gäller långsiktiga trender. Det är möjligt att det skulle förutsätta helt andra journalister än de som idag är verksamma på SVT. Vore det omöjligt? Önska kan man alltid.

År 1212 inträffade ett par händelser som gav upphov till eftervärldens intresse och mytbildning. Tiden var korstågens tid, mellan det första som startade 1096 och det nionde och sista som avslutades 1272. Upphovet till berättelsen om barnkorståget går tillbaka till två pojkar, Nikolas i Tyskland och Stefan i Frankrike, som oberoende av varandra greps av övertygelse om att de skulle leda en stor mängd människor mot ett hägrande mål.

Nikolas uppges ha samlat 7000 följare som tänkte fortsätta till det heliga landet och befria Jerusalem. Enligt den gudomliga kallelse som Nikolas hade fått skulle resan dit underlättas av att Medelhavet skulle dela sig så att de kunde fortsätta promenaden torrskodda. Så skedde emellertid inte, och korståget splittrades i Genua. Somliga återvände hem medan andra tog sig vidare till Marseille, där de sannolikt såldes som slavar.

Stefans mål var inte Palestina utan att överlämna ett brev till franske kungen. Uppdraget hade lämnats av en återvändande korsriddare som uppgav att han i själva verket var Kristus själv. Stefan var mer framgångsrik i sitt uppdrag och lyckades föra 30 000 anhängare till Saint Denis, norr om Paris, där de franska kungarnas begravningskyrka ligger. Efter att ha utfört ett antal mirakler fick Stefan besked av kungen om att deltagarna borde återvända hem, vilket också förefaller ha skett.

Dessa två händelser – om de verkligen har inträffat är osäkert – förenades till en berättelse om ett barnkorståg. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med att den tidens reguljära korståg mer handlade om världsliga plundringståg än om ädla räddningsaktioner drivna av religiöst nit. Senare tids forskning har ifrågasatt om det verkligen handlade om barn. Texternas uttryck ”pueri” kan ha syftat på utsatta människor i allmänhet – i små omständigheter – snarare än om småbarn. Å andra sidan talar mycket för det i stor utsträckning handlade om människor som i vår tid klassas som barn, dvs. personer yngre än 18 år.

Det var inte sista gången sedan 1200-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

År 1424 började en då tolvårig bondflicka i den franska byn Domrémy få uppenbarelser som återkom under de följande åren. Det hon uppfattade som Guds röst beordrade henne att leda den franska armén till seger över engelsmännen, som tillsammans med burgunderna behärskade hela norra Frankrike. När hon var 16 lyckades hon göra verklighet av sitt uppdrag, tack vare att hon korrekt förutspådde en fransk seger i slaget vid Herrings. Under tre år tilläts Jeanne d’Arc att ställa sig i spetsen för den franska armén, iklädd full rustning. Hon ändrade krigets syfte till ett religionskrig och framtvingade en mer aggressiv strategi, vilket till att börja med ledde till militära framgångar. Lyckan blev dock kortvarig. 1431 tillfångatogs hon av engelsmännen, anklagades för kätteri och dömdes till döden på bålet. 

Det var inte sista gången sedan 1400-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

HC Andersens saga om kejsarens nya kläder illustrerar hur barn kan uppfattas som sanningssägare med en insikt som väger tyngre än det som gemene man håller för sant. Barnet hade rätt i sagan. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom. Alltsedan upplysningen har vuxna människor kunnat ta till sig resultaten av forskning och vetenskap för att bilda sig en välgrundad uppfattning om hur världen fungerar. Och ändå väljer många att slippa det besväret, och sluter i stället upp i korståget för en bättre värld vägledda av en uppenbarelse. Men förmodligen viker inte havet undan i Genua, och anhängarna löper risk att bli slavar – inte i Marseille men under sina villfarelser.

Skrönsakslandets blogg använder jag normalt för att diskutera samhällsfrågor utifrån ett liberalkonservativt perspektiv, inte för att propagera för det parti jag är medlem i. För den saken använder jag hellre medier med större räckvidd. Men idag gör jag ett undantag.

På söndag är det val till EU-parlamentet, för alla som inte redan förtidsröstat. Så vad ska den rösta på som känner oro och misstänksamhet över sakernas tillstånd, både i Bryssel/Strasbourg och i Stockholm? Den som i valdebatten, så som den har kommit till uttryck TV och papperstidningar, inte har hört de besked från de etablerade partierna som man skulle önska?

Ska man rösta på kandidater som vill att Sverige säger upp sitt medlemskap i EU? Kandidater som håller tyst om vad det skulle innebära för vår levnadsstandard att ställas utanför den marknad dit nära två tredjedelar av vår export går och dessutom ställas utanför EU:s handelsavtal med tredjeländer.

Eller på kandidater som aktivt eller passivt låter EU fortsätta sin marsch mot en fullödig federation – ett Europas förenta stater där Sverige reduceras till en delstat?

Kanske på kandidater som i EU-parlamentet driver de hjärtfrågor som man inte har lyckats vinna majoritet för i den svenska riksdagen? Som vargjakt, vapenlagstiftning, abortförbud, länkskatt och uppladdningsfilter eller verkningslösa klimatpolitiska åtgärder.

Ska man rösta på kandidater som glidit in i ”Brysselklubben” så effektivt att de bryr sig mer om hur de uppfattas av sina kollegor där än av de svenska väljare som har gett dem uppdraget? Och som lagt sig till med en ”europeisk” syn på redovisningen av sina utgifter.

Vill vi ha svenska EU-parlamentariker som anser att den svenska ”värdegrunden” i kraft av vår roll som humanitär stormakt bör tvingas på samtliga EU-länder? Exempelvis när det gäller tolkningen av asylregler.

Det finns ett alternativ, Medborgerlig Samling, som envist kämpar med hjälp av frivilliga insatser från medlemmarna, utan det partistöd som bekostas av skattebetalarna. Som hånas när de stora partiernas valarbetare river ner deras valaffischer. Som för det mesta refuseras när det försöker få debattartiklar publicerade i ledande media. Som vägras delta i debatter. Men som erbjuder en verklighetsförankrad, evidensbaserad och sammanhängande politik på alla de områden som är relevanta i EU-sammanhang. 

Här är två av mina försök att föra ut partiets politik till en bredare publik.

https://www.altinget.se/eu/artikel/exit-lattare-sagt-an-gjort

https://www.gp.se/debatt/vad-f-n-får-vi-för-eu-pengarna-1.14985729

Om du är missnöjd med dagens svenska EU-parlamentariker, misströsta inte, rösta i stället på Medborgerlig Samling på söndag.

Många människor är arga på SAS. I första hand alla de hundratusentals som fått sina resplaner omintetgjorda på grund av den senaste konflikten. Många andra, som inte drabbats personligen, tycker också att det är förfärligt att det ska få vara på det här sättet. Man menar att det vore väl bara att parterna sätter sig ner och kommer överens, så att folk kan resa som de planerat. De flesta är arga på företaget, men många lägger nog också en hel del skuld på piloterna. Det finns naturligtvis också en del som är glada, eftersom konflikten har bidragit till att jordens klimatkatastrof har skjutits en aning på framtiden.

Nu är konflikten över, båda parter är nöjda och tycker att det har blivit ett riktigt bra avtal, trots att de i förrgår menade att klyftan mellan fack och arbetsgivare är djupare än Marianergraven. Men allmänhetens upprördhet består – man tycker att konflikten var både onödig och obegriplig.

I själva verket var konflikten både begriplig och nödvändig.

Sverige är förmodligen världens mest jämlika land i betydelsen att spannet mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är litet. De i Sverige som har låga inkomster tjänar förhållandevis bra jämfört med motsvarande grupper i jämförbara länder. De i Sverige som har höga inkomster tjänar i stället dåligt i förhållande till dem utomlands som de jämför sig med.

Den här skillnaden mellan Sverige och andra länder är inget problem för låginkomsttagarna. De har all anledning att skatta sig lyckliga som svenskar. För höginkomsttagarna är det inte lika roligt. De skulle gärna vilja ha lika höga inkomster som sina likar utomlands. Somliga löser problemet genom att söka jobb utomlands. Andra försöker hänvisa till möjligheterna i andra länder när de förhandlar med sin arbetsgivare. Väldigt få tar hjälp av facket, eftersom höginkomsttagare sällan är medlemmar i en fackförening.

Piloter är ett undantag. I de större flygbolagen utomlands tjänar piloter bra. Och i de skandinaviska länderna är piloter fackanslutna. Alltså blir den svenska jämlikheten, som innebär jämförelsevis låga löner till höginkomsttagare, något som utlöser en arbetsmarknadskonflikt just på flygets område.

Det här en strukturell fråga, som består så länge strukturen består. SAS har all anledning att se fram emot nya konflikter med pilotfacket, inklusive strejker och förbittrade passagerare, också i framtiden. Det här har kostat SAS stora pengar, vilket naturligtvis inte är så roligt när man redan går på knäna. Kanske vi bör bereda oss på att SAS inte kommer att överleva hur länge som helst. Men så är det. Det får vi leva med för att kunna fortsätta att vara världens mest jämlika land. Och det är det värt. Eller?

Jag gick i den gamla kunskapsskolan i mitten av 1900-talet, som på många sätt troligen hade fler drag av 1800-talet än av 2000-talet. Det började med folkskolan, där jag fick lära mig psalmer, hembygdskunskap, att sy en bläcktorkare, hur en gullviva ser ut i genomskärning och mycket annat mer eller mindre nyttigt.

Efter fyra år var det dags för läroverket för den som ville mer än det som folkskolan kunde erbjuda. Det fanns många läroverk att välja på i Stockholmsregionen, och man fick söka tillträde baserat på betygspoängen. Goda vitsord från folkskolans fjärde klass krävdes för de mest uppskattade läroverken. Den som meriterade sig accepterade gärna två mils resa till skolan, även om flera andra alternativ erbjöds på närmare håll.

För den som kommit in på läroverket väntade fyra år i realskolan, därefter ny ansökan, fortfarande baserad på betygspoäng, till gymnasiet. Lärarna var antingen läroverksadjunkter eller lektorer. De förra hade magisterexamen, de senare licentiatexamen och titulerades doktor. Vår historielärare var professor. Det var inte ovanligt att lektorerna hade författat läroböcker som var standardverk i landets läroverk.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som grundades på en rad skriftliga prov under sista vårterminen och därefter en dags muntliga förhör. Förhören leddes av en av skolans lärare men i närvaro av censorer som var helt fristående från skolan. Det var inte ovanligt att en censor tog över förhöret om han eller hon inte var nöjd med förhörsledarens prestation. Efter det muntliga förhöret vidtog en spänd väntan på resultatet av betygskollegiets sammanträde. Skulle alla få godkänt? Svaga elever varnades ofta i förväg, så att de kunde välja att göra ett nytt försök nästa år, men det hände också att en elev underkändes på examensdagen och fick lämna skolan i smyg genom en bakdörr. Övriga rusade ut glädjestrålande för att tas emot av väntande familj och vänner med blomster och gratulationer. För många var den här prövningen förmodligen livets största utmaning, på gott och ont. När jag själv tog studentexamen var det en prövning som 95 procent av mina jämnåriga aldrig fick underkasta sig.

Jag upplevde aldrig den nya skolan – enhetsskola, grundskola, gymnasieskola – den kom efter mig. När jag läste om den nya skolan förstod jag att jag själv hade gått i en dålig skola som hade matat mig med färdiga fakta i stället för att låta mig söka kunskap på egen hand. Korvstoppning och katederundervisning kallades det. I den nya skolan skulle i stället elevernas egen nyfikenhet och intresse vara vägledande. Läraren skulle vägleda, inte lära ut. Jag tyckte det lät bra men förstod aldrig riktigt hur det fungerade i praktiken.

Numera läser jag många – i och för sig anekdotiska – vittnesbörd om hur det står till i dagens nya skola. Ska man tro vad som skrivs förefaller det som om den nya skolan är minst lika fokuserad på att lära ut som den gamla. Men det handlar inte om samma saker. I den gamla skolan fick eleverna lära sig räkning med hjälp av logaritmtabell, det svenska partiväsendet under frihetstiden, minst tre främmande språk, Stiernhielms dikt Herkules och mycket annat mer eller mindre nyttigt. Den nya skolan ser däremot som sin uppgift att bibringa eleverna en djupare förståelse för klimatångest, vegetarianism, multikultur, HBTQ-aktivism, feminism och andra tendenser i tiden.

När den gamla skolan lade tyngdpunkten på sakförhållanden verkar den nya i stor utsträckning (naturligtvis inte uteslutande) handla om värderingar – värderingar som av somliga anses utgöra en del av värdegrunden, av andra karakteriseras som PK (politiskt korrekta).

Värderingar är inte huggna i sten eller invändningsfria. I ett öppet och demokratiskt samhälle utsätts de ständigt för kritik och omvärdering i samhällsdebatten. I andra samhällen ser staten som sin uppgift att vidmakthålla en uppsättning godkända värderingar och angripa avvikelser.

Visionen av en skola där eleverna fritt, utan styrning söker sin egen kunskap, drivna av nyfikenhet, var nog aldrig annat än en förflugen idé, en stollig dröm. Ett sådant kunskapssökande kan människor med speciella förutsättningar ägna sig åt, oberoende av hur skolan är organiserad, och gör det också. Vad vi i stället fick var en skola som förkastade den gamla kunskapsskolan och i stället ägnar tid och kraft åt flyktiga moderörelser.

Det känns inte bra.

I en understreckare i SvD den 5 mars skriver Per I Gedin om Stockholmsutställningen 1930, som lanserade funktionalismen inom arkitekturen.

Stockholmsutställningen och ”funkis” omges av ett mytiskt skimmer och uppfattas allmänt som genombrottet för det moderna, rationella och goda samhället. Det handlade inte bara om arkitektur, utan också om en vision som bar vidare till folkhemmet, det starka samhället och socialdemokratin som statsbärande ideologi. Men skrapar man på ytan blir bilden mindre ljus. Den människosyn som genomsyrade funktionalismen var i själva verket nära besläktad med den tidens fascistiska idéer.

Stockholmsutställningen hyllade på olika sätt den ”nya” människan, en stark och idealiserad figur som höjde sig över den gamla tidens försoffade småborgare. Där visades skulpturer som har klara kopplingar till den nya ”konst” som i Sovjetunionen, Italien och Tyskland förhärligade regimen och gjorde rent hus med det som man betraktade som 20-talets unkna dekadens. I den centrala paviljongen ”Svea rike” hyllades den nordiskt vita rasen, som jämfördes med ”lappar” och andra lägre stående folk. Samtidigt tar utställningen också avstånd från ”Herr Medelson” som avbildas som motsatsen till frisksportaridealet – småfet, groggande och underkuvad.

Avståndstagande från det gamla och förlegade handlade inte bara om människosynen. Funktionalismens idé, som vidareutvecklades i stridsskriften ”Acceptera” 1931, motarbetade också hantverket och småskaligheten. Enhetlighet, storskalighet och kollektivism blev ledord för den modernistiska rörelsen. Tankegodset byggde till stora delar på Le Corbusiers idéer om stadsplanering med stora separerade hus och rivning av äldre bebyggelse. Hans förslag om rivning av Gamla Stan i Stockholm förverkligades dock aldrig. Le Corbusiers politiska kopplingar till den italienska fascismen och till Vichyregimen i Frankrike är omdiskuterade. Hans arkitektur bygger dock helt klart på den visionära modernism som hyllar bostaden som en maskin för ett kollektiv.

Mitt emot mitt hem på John Ericssonsgatan i Stockholm ligger fortfarande Sven Markelius kollektivhus från 1935, ofta besökt av grupper av arkitektstudenter från hela världen. Huset domineras av små lägenheter som inte erbjuder mycket mer än sovutrymme och ett litet sällskapsrum med balkong. Måltiderna intogs i en gemensam restaurang, eller skickades upp till lägenheten med en mathiss (den delen finns fortfarande kvar). Barnen förvarades i ett kindergarten, som dagis kallades på den tiden. Och smutstvätten skickades ned till den kollektiva tvättinrättningen via rör från lägenheterna. Bland initiativtagarna till kollektivhusprojektet märks särskilt Alva Myrdal.

Synen på den nya tidens människa bekräftades i Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Författarna föreslår bland annat att ”folkmaterialets kvalitet” ska förbättras genom sterilisering av undermåliga individer och selektiv avel. På så sätt skulle man minska antalet individer som bär på olämpliga ärftliga egenskaper. Det är tankar som varit i säck innan de kom i påse, bland annat i Herman Lundborgs Rasbiologiska institut. Lundborg var föreståndare för Stockholmsutställningens paviljong ”Svea rike”.

Det är lätt att avfärda de tankar som präglade Stockholmsutställningen som den tidens allmängods, något som senare tider inte berörs av. Det är inte sant. Stockholmsutställningen lade grunden för en utveckling som på många sätt fortsatte senare under 1900-talet. Rasbiologiska institutet fortsatte verksamheten fram till 1958, då namnet ändrades och institutionen knöts till Uppsala Universitet. Lagen om tvångssterilisering av fysiskt, mentalt eller socialt handikappade personer avskaffades 1976. En lag om tvångssterilisering vid könsbyte upphörde år 2013. När det gäller bostadsbyggande var den modell som lanserades genom Stockholmsutställningen dominerande under hela senare delen av 1900-talet, inte minst under det s.k. miljonprogrammet under 1960- och 70-talet.

En intressant parallell är den svenska konsumentpolitiken. Konsumentverket och konsumentpolitiken har sina rötter i det tidiga 70-talets socialdemokratiska ideologi. År 1971 lämnade den av regeringen tillsatta Konsumentutredningen sitt slutbetänkande Konsumentpolitik – riktlinjer och organisation (SOU 1971:37). I betänkandet kan man bland annat läsa att ”hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet” och att ”det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter”. Utredningen kritiserar den tidigare synen på hushållens behov, som betecknas som ”konkurrensekonomisk”. I stället menar man att man ”i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad (kan) bygga på konsumenternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter eller på andra sätt” och att ”behoven måste här – som i annat samhällsarbete – formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.”

Synen att staten är bättre skickad än konsumenterna själva att bedöma och styra hur de ska tillgodose sina behov påminner på att slående sätt om 30-talets bostadspolitiska ambitioner. De som flyttade in i de nya bostäderna tillfrågades inte om sina önskemål, man ansåg att de skulle lära sig att bo där även om de inte gillade det. Med Gunnar Myrdals ord: ”Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de kom att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.”

Annika Strandhäll tyckte sig i Ungern se en politik ”som osar 30-tal”. Men 30-talet är mer närvarande, här och nu, än vi gärna vill medge. Det finns en ideologi som vi kan kalla modernismen, för att undvika de politiska etiketter som känns mer provocerande, och den finns fortfarande i många av de strukturer som är en del av dagens svenska samhälle. Det handlar inte om de små, extrema grupper som excellerar i vit makt-romantik. Det handlar inte heller om politiska partier som driver en nationalkonservativ eller socialkonservativ linje. Modernismen finns som inslag i main-stream-samhället. Det är där den bör identifieras, och kritiseras på saklig grund. Inte genom antagonistiska invektiv, utan genom argument.

I ett samhällsklimat som det svenska är det svårt att erbjuda trovärdiga alternativ till modernismens visioner. I understreckaren pekar Per I Gedin på att det före Stockholmsutställningen fanns starka krafter som ville verka för en småskalig stadsplanering i österrikaren Camillo Sittes anda. I Stockholm finns bostadsområdena Lärkstaden och Röda bergen som uttrycker en helt annan människosyn än funktionalismen. I Göteborg finns Lorensbergs villastad och Landala egnahem. De medborgare och det samhälle som känner samklang med det slaget av boende är inte samma som de som trivs i Le Corbusiers Unité d’habitation i Marseille. Och det senare slaget av människor kanske inte finns alls? Det som finns är i stället en visionär elit som anser sig bättre förstå vad som är bäst för andra.

I grunden är det politik det handlar om. Vilket slag av samhälle vi vill utveckla. Få stöder fascism eller nazism idag. Men modernismen lever på många sätt kvar, med sin lust att ”riva för att få luft och ljus”, med sin prioritering av kollektivet, med sin fäbless för stora visionära lösningar. Det borde vara dags nu att se till individen, att värna traditionen, att låta samhället betyda något annat än staten.